Joonas har hittat sin skatt: ”Äntligen”

Från ett kyligt Noppikoski till ett helt annat klimat på Filipinerna, den resan har Joonas Tenhunen gjort många gånger.

Under ett flertal år var det för att leta skatter i havet, men numera är han ägare av en nybyggd resort i utkanten av orten Moalboal på Filipinerna.

Nu lägger han all sin tid på Banana Beach Club, men i juni återvänder han till Noppikoski för att få fart på verksamheten där.

— Min sambo har följt med mig till Noppi tre år i rad, men det på sommaren. Hon har sagt att hon vill åka dit på vintern, men jag har svarat; ”Det vill du inte, det är kallt och mörkt”. Hon har tjatat att hon verkligen vill det, men då får du åka själv, jag stannar här, har jag sagt, skrattar Joonas.

Vi får en lång pratstund med honom, trots att det är en väldigt hektiskt tid med den nyöppnade resorten som tog emot sina första gäster på självaste julafton.

— Vi har 14 rum för två personer och har så här långt haft 300-400 gäster. Man startar dagen klockan 06.00, sju dagar i veckan. Det är mycket att göra, men jäkligt roligt. Vi har ännu ingen riktig reception, men det håller vi på att bygga där det tidigare varit en tvättstuga, berättar han.

Egentligen var det meningen att resorten skulle öppnat tidigare, men krångel med elen gjorde att allt blev förskjutet.

— Planen var att öppna i november, men vi hade stora problem när vi skulle använda AC med mera. Vi ligger längst ut när det gäller elsystemet och när spänningen hamnar under 200 volt, så kraschar allt. Så hände flera gånger tills vi insåg att det här går inte.

För att att elen skulle fungera tillfredsställande blev man tvungen att köpa en egen transformator.

— Det var bara att hosta upp pengarna eller vara utan el. Det kostade en rejält slant, cirka 60 000 kronor, men vi måste ju ha el.

I Sverige rapporteras det ofta i media om hur dyr elen är. Elen på Filipinerna är heller inte billig, konstaterar Joonas.

— Elen kostar nästan tre kronor kWh, så den är dyr här. Sedan är allt mycket krångligare här jämfört med i Sverige. Riskerna är högre här, mycket kan gå fel, och det är upp till var och en att hitta lösningar. Samtidigt är allt möjligt här och folket är otroligt gästvänliga.

Mer att jämföra med Sverige är att potatis kostar runt 30 kr/kg och lök var ett tag extremt dyrt; 150 kr/kg, men har nu gått ner till runt 25 kr/kg. Det i ett land där en vanlig filipinare inte tjänar särskilt mycket.

— En genomsnittlig lön ligger på 100-150 kr/dagen. Turismen har drivit upp priserna och det är svårt för de som bor här att få ihop sin matbudget, de lever också därefter.

En annan stor skillnad är att i Filipinerna förväntas barnen ta hand om sina föräldrar när de blir gamla.

— Man skaffar ofta flera barn, ser till att de får bra utbildning och så hoppas man att någon ska tjäna så bra att föräldrarna kan bo hos någon av barnen. Den åldringsvård som vi har i Sverige finns inte här.

— När man försökt förklara det, så förstår de inte, de frågar om de som hamnar på äldreboenden inte har barn. Här är det så naturligt att släktingar hjälper till, det finns inte alls samma skyddsnät som i Sverige.

Resorna till Filipinerna började år 2000, då Joonas och några kompisar investerade i en båt för att åka ut och leta skatter. Det gick väl inte riktigt som gänget hade hoppats på, man fann aldrig den stora skatten, det förblev en dröm.

Joonas har haft en lägenhet inne i centrala Moalboal, men också haft ett litet fritidshus bara fem minuter med bil utanför den mer livliga centralorten. Han har sålt lägenheten och i stället satsa pengar på tomten med fritidshuset och där byggt resorten som går under namnet Banana Beach Club.

— Det är folk från hemtrakterna som har bott hos oss och nyligen var det fyra från Mora som bodde här. Det här är ett lugnt ställe och vi har för närvarande fullbokat varje dag.

— Vill man ”busa lite”, så tar det fem minuter in till centrum. Men allt möjligt finns här. Man kan till exempel låna utrustning gratis för att snorkla, stranden ligger alldeles nedanför poolen. I stort sett alla har sett sköldpaddor när de varit här. Man kan spela beachvolley, boule, badminton, räknar Joonas upp lite olika aktiviteter.

Vi har kollat lite recensioner och det är i stort sett enbart positivt som skrivs om Banana Beach Club.

— Det är runt 50-60 som skrivit och vi har så här långt fått otroligt bra ”rating”, det är riktigt skoj. Betygen är mellan 1-10. Har man fått 6 i betyg, så vill inga bo där. 7, då tänker folk ”hm”, 8 är okej och 9 är bra. Vi har så här långt 9,7 och det är svårt att hålla så högt över tid.

— Vi är 20 som jobbar här och det är en otrolig kick för personalen att få så bra omdöme. Vi har lagt ner ofantligt mycket pengar på växter bland annat och jag tror folk uppskattar det. Vi är inte något 5-stjärnigt Sheraton, men det är fräscht med västerländsk standard inomhus. Här kan man också spola i toaletten, man behöver inte slänga papperet i en papperskorg.

Tenhunen konstaterar att det är värt mycket att ha den erfarenhet han har från serviceyrket.

— Tur man drivit företag i många år. Jag har försökt få alla att dra sitt strå till stacken och att vi jobbar som ett lag. Kocken ska inte bara se till sitt eller den som städar, vi gör det här tillsammans och alla bidrar med sitt, då blir helheten bra för gästen, konstaterar en nöjd Joonas.

Hans familj kommer från Helsingfors, där Joonas är född. Paret Tenhunen fick åtta barn, vara sju är i livet. När Joonas var 2 år flyttade familjen till Sverige.

— Vi skulle flytta till Norrland och av alla ställen i Sverige, så hamnade vi i Älvho, här kan vi bo, tyckte pappa. Men på den tiden fanns det ungar i området som man kunde leka med.

Joonas fyller 63 i år. Restaurangen i Noppikoski har han haft i snart 40 år.

— Macken Noppi gick i konkurs på 80-talet och jag bjöd en krona för att köpa den. Konkursboet skulle ha 50 000 kronor, men jag hade inga pengar. Då gick jag till en bank, fick avslag, gick till nästa bank och där gav Anne-Marie Engström mig ett lån så jag kunde köpa för en billig penning.

— Det här var i april 1988 och året därpå öppnade vi. Jag hade ingen som helst erfarenhet att driva företag, så det var tufft. Men det gick och jag har inte ”kursat”, så det har ju fungerat, berättar Tenhunen hur han startade en verksamhet i Noppikoski.

Förra året la han ut hela Camp Noppikoski till försäljning, men nu tvekar han.

— Jag vet inte om jag vill sälja det längre. Det var några utländska intresserade, men det går inte att driva det här på distans. Det är ett väldigt speciellt liv och man måste bo där, menar Joonas.

För närvarande är restaurangen och macken stängd, men det går att tanka.

— I juni kommer jag till Noppi, jag måste få igång verksamheten igen. Det bästa är om någon vill arrendera allt, bostad finns där om man vill det.

— Annars får jag väl försöka anställa två personer som vill jobba åt mig. Jag kan också tänka mig att ställa upp och jobba lite, men annars är planen att ta det lite lugnare när jag är hemma över sommaren. Jag har ju huset kvar i Noppi och på nåt vis måste verksamheten igång.

Men Noppikoski ligger några månader bort, nu gäller det att fortsätta utveckla resorten på Filipinerna.

— Visst skulle vi kunna bygga ut till 30-50 rum, men nu är vi nöjd med de 14 rum vi har. Vi har så man kan äta frukost, men vi har ingen riktigt restaurang och det ska vi bygga. Då skulle vi kunna ta emot bröllopssällskap.

Han har bland annat drivit det som i dag heter Orsa Järnvägshotell och Frelins, men Tenhunen har också jobbat inom flygvapnet under ett par år. Camp Noppikoski närmar sig 40 år medan Banana Beach Club är helt färskt på Joonas Tenhunens CV.

Men det var redan innan pandemin som det såddes ett frö gällande planerna för resorten som nu tar emot turister från alla världens hörn.

— Hela den här processen har varit förbaskat kul. Jag har planerat det här med mina vänner, galna och roliga idéer. Vi visste inte alls hur det skulle se ut när vi drog igång planerna för det här, men det funkar ju och det är riktigt kul.

— Magnus Hammar är en god vän till mig som bor i Noppikoski. Han sa till mig tidigare i år; ”Du har hittat din skatt nu”, berättar en nöjd Joonas från ett varmt Filipinerna.