”En dag jag inte vill vara med om igen”

När larmet gick hade Therese och hennes kollegor inte en aning om vad de åkte ut på.

Sedan fick de höra om det fruktansvärda som hänt på Risbergska skolan i Örebro.

— Det här är ett minne som man kommer att bära med sig och hoppas jag aldrig får vara med om igen.

Det säger Therese Persson Spiris, tvåbarnsmamma och deltidsbrandman. Hon är uppväxt i Orsa, men bor sedan många år i Örebro.

På tisdag är det en månad sedan den tragiska händelsen i Örebro där tio elever som studerade på Risbergska skolan fick sätta livet till. Den 4 februari 2025 blev en mörk dag för Sverige och Örebro i synnerhet.

Den här svarta tisdagen i början av februari började annars som vanligt för Therese med idrottslektion för sina elever på Vintrosa skola.

— Jag bor i Örebro, men jobbar som idrottslärare i Vintrosa, som ligger två mil utanför Örebro. Jag är anställd som deltidsbrandman inom Nerikes brandkår och ingår i styrkan på stationen i Vintrosa och det är bara när jag är på jobbet som jag också kan ha beredskap som deltidsbrandman, berättar Therese.

Hon och hennes kollegor i Vintrosas styrka får ibland åka in till Örebro för att hjälpa till vid större händelser. Det är inte så ofta som Vintrosas styrka åker in till Örebro för så kallad passningslarm, det hände ett 20-tal gånger under 2024.

Det här var en sådan dag. Cirka 12.45 får Therese larm om att hon och hennes kollegor ska åka in till Örebro.

— Jag hade en idrottslektion som vanligt när det pep till i larmdosan och när vi satte oss i bilen visste vi inte vad som hade hänt. På väg in till Örebro fick vi information om att det skett skottlossning på Risbergska skolan. Det kändes väldigt overkligt.

Stationen i Vintrosa ligger som sagt två mil utanför Örebro, så det tog en stund att ta sig till händelsernas centrum.

— Risbergska har vuxenutbildning, men det ligger andra skolor inte så långt bort. Tre av oss i vår styrka har barn på skolor i Örebro och det hinner gå tusen tankar i huvudet. Det kändes otroligt overkligt när vi var på väg in; ”Är det här på riktigt”.

Therese bil åker först till stationen i Örebro. Där kom order att åka till olycksplatsen, det är en kort framkörning från stationen till Risbergska.

— När vi kommer dit… Jag har aldrig sett så mycket blåljus, det var otroligt mycket, och jag vill aldrig se så många igen.

Therese och övriga deltidsbrandmän fick till uppgift att vara det som kallas taktisk resurs och placerades en bit bakom ingången till skolan för att vara ett stöd till övriga resurser. Där inne i skolan hade tio elever nyligen skjutits till döds. På grund av sekretess får Therese inte berätta om allt hon var med om den här hemska dagen.

— Vår grupp var aldrig inne i själva skolan, men eftersom vi stod vid ingången såg vi saker…

Det tog nära tre timmar innan sjukvårdspersonal fick gå in i skolan.

— Det var 17 000 kvadratmeter som skulle sökas igenom och varken ambulanspersonal eller vi inom räddningstjänsten fick gå in innan polisen bedömt det som tillräckligt säkert.

Therese har en systerdotter som går på en skola som ligger alldeles bredvid, men just den här dagen hade de eleverna hemstudier och var inte på plats. Therese har en 7-årig dotter som går i en annan skola en liten bit därifrån. Hon har även en 16-årig dotter.

— Andra barn hörde skotten, men min 7-åring gjorde inte det men alla elever på denna skola blev inrymda denna eftermiddag. Det är klart att båda mina barn har pratat om det här.

Nu har det gått en tid efter den tragiska händelsen. En stad i chock börjar så sakta återhämta sig.

— Jag och äldsta dottern skulle iväg och handla någon av de första dagarna efter skjutningen och det man slogs av var att allt var så tyst och lugnt. Det är klart att ingen kommer att glömma det här, men den värsta chocken har börjat lägga sig.

Therese berättar att hon ofta åker förbi Risbergska skolan.

— Man ser det där ljushavet utanför… Jag tycker fortfarande att allt känns så overkligt. Man tittar och tänker; ”Jag var där.” Det är en jättekonstig känsla.

Therese poängterar att hon är väldigt imponerad av organisationen kring den värsta masskjutningen som drabbat Sverige.

— Ja, jag är imponerad av att man på så kort tid fick till en otrolig organisation med polis, ambulans, räddningstjänst och insatsstyrka. Man måste tänka på att det här inte är Stockholm utan Örebro.

— Det var som en krigszon, men det var inte kaosartat, allt var så välorganiserat. Sedan var det förstås panikartat när chockade människor kom ut från skolan.

— Det här hoppas jag aldrig få vara med om igen.

Om vi går över till något trevligare kan vi berätta hur Therese Persson Spiris, hamnade i Örebro. Hon är uppväxt i Orsa och som ung höll hon på med flera olika idrotter. Bland annat ishockey och i mitten av 1990-talet hade Orsa ett riktigt bra damlag, där Therese var en av de mer framträdande.

— Jag var faktiskt den första tjejen i Sverige som kom in på ett hockeygymnasium när jag började i Mora.

Att hon hamnade i just Örebro berodde till viss del på hockeyn.

— På den tiden var Orsa och Örebro rivaler. Men jag kände en tjej i deras lag som tyckte att jag skulle spela för dem. Samtidigt var damhockeyn i Orsa på väg nedåt och att jag funderade på vad jag skulle göra med mitt liv, förklarar Therese hur hon hamnade i Örebro.

— Jag minns inte exakt, men jag har ett 20-tal landskamper, säger hon om hockeykarriären.

Hon flyttade till Örebro i 20-årsåldern, läste först upp betyg och utbildade sig sedan till idrottslärare. Ett jobb hon haft i många år. Det var också genom jobbet som idrottslärare som hon ”halkade in” som deltidsbrandman.

— Dåvarande kårchefen på räddningstjänsten i Vintrosa var vaktmästare här på skolan, han frågade mig om jag kunde tänka mig att bli deltidsbrandman. De hade svårt att täcka beredskapen dagtid då många arbetade på sina ordinarie jobb inne i Örebro.

I och med att hon tillhör räddningstjänsten i Vintrosa, kan Therese bara ha beredskap som deltidsbrandman när hon är på skolan och har idrott med sina elever, som är från förskoleklass upp till årskurs 6. Vi kan också nämna att hon även gått en befälsutbildning som deltidsbrandman och är det som kallas för gruppledare.

— Vintrosa är ett litet samhälle, man kan jämföra det med Furudal. Går det ett larm, så har jag en backup på skolan. De vet om att jag försvinner, då går annan personal in och täcker upp för mig, det är inga bekymmer. Det är jag och två kollegor till mig här på skolan som är deltidsbrandmän.

Therese lämnade Orsa efter gymnasiet och under 2025 fyller hon 48 år. Hon hade tidigare föräldrar och syskon kvar i Orsa. Men deras mor gick bort 2014 och pappa 2023. Brodern Jonas bor i Norge, men de två andra syskonen bor faktiskt också i trakterna av Örebro; Jacob och Emma.

— När Jacob var kvar i Orsa, så kunde man åka upp och bo hos honom, då var det enklare. Men han flyttade hit 2023, så numera måste vi hyra boende.

Trots att Therese inte längre har nån släkt kvar i Orsa, glömmer hon inte sin gamla hembygd.

— Orsa kommer alltid att ligga mig varmt om hjärtat, poängterar hon.

Elitsatsningen när det gäller hockeyn är avslutad sedan många år. Numera är det vardagsmotion som gäller, bland annat löpning och att cykla mouintainbike. Hon åker även skridskor med sina barn.

— Jag är ganska aktiv, inte minst i mitt jobb som idrottslärare. Jag är ofta med själv när jag har idrott med mina elever.

Något som hon verkligen saknar är snö. Det finns inte så mycket av den vita varan i Örebro.

— Jag älskar Orsa. Varje vinter tänker jag; ”Vi bor på fel plats.” Här finns ingen snö och vi i familjen tycker om att åka skidor. Jag och familjen var upp till Orsa i jul och vi ska upp igen vecka 11.