En hyllning till kallpratet
”Vad härligt att det är så ljust ute nu!”
”Ja, visst är det. Man blir direkt mycket piggare och får mer energi. Och så mycket varmare ute nu också.”
”Ja, det blev rätt jobbigt till slut med den här kylan som låg så länge.”
”Usch ja, nog var det fina vinterdagar men till slut får det räcka.”
”Jo, hos oss var det 18 minus för ett par dagar sedan.”
”18? Hos oss var det minus 21!”
”Och nu kunde man ta på sig vårjackan. Så himla skönt!”
”Japp, och inga ice bugs-kängor behövdes i morse heller.”
”Och nu är det måndag igen. Vart tog helgen vägen? Känns ju som om vi nyss sa ’Trevlig helg’, ha, ha!”
”Men visst är det så. Det är liksom bara måndag och fredag på något vis.”
”Ja, tiden går så jäkla fort. Ett år numera är ju nästan ingenting.”
”Så är det. Plötsligt är det väl midsommar och så vänder det och börjar bli mörkare. Sedan är det dags att ta fram adventsljusstaken igen, he, he.”
”Nä, men vet ni, nu är det vår och sol och fågelkvitter! Vi kan väl få njuta av det innan vi börjar prata mörker och jul igen, ha, ha!”
”Fast jag gillar hösten jag. Alla vackra färger.”
”Jo, det är fint. Lite tjusningen med att vi har de här årstiderna. Man uppskattar skiftningarna liksom.”
Kära, kära kallprat. Jobbprat, småprat. Det passar inte alla, men det är tacksamt att det finns.
Kan tyckas en smula forcerat kanske. Att vi inte har så mycket djupare saker att samtala om, men vi är ju på jobbet. Och har kanske rast. Så då vill vi helst kanske vila hjärnorna både från det vi just nu arbetar på och det tunga världsläget där alla verkar göra sitt yttersta för att hålla sig osams med så många som möjligt samtidigt utan att någon egentligen förstår hur alltihop började.
Vi människor är ju som bekant flockdjur och när vi samlas behöver vi hitta gemensamma nämnare i vår flyktiga sällskapsstund. Något som fyller den eventuellt pinsamma tystnad som annars riskerar att smyga sig in i flocken.
Väderprat, helgprat, tiden som går, årstiderna. Varför inte?
I stället för att kanske himla med ögonen och sucka över det vi benämner som kallprat (jag är själv ingen supersupporter av det eftersom det tar lite för mycket energi av mig ibland, men jag döljer det väl), så vill jag ändå hylla flosklerna, klyschorna, ytlighetspraten.
För vad vore alternativet? Att alla bara sitter tysta och tänker? Tja, det är ju visserligen gött ibland om man är bekväm med det.
Men i ett fikarum tillsammans med andra skulle det nästan börja svida lite i skinnet och generera gröna prickar på armarna om det förblev helt tyst.
Och det fina med att börja prata om vädret, att helgen gått för fort och allt annat, är ju att det ofta kan finnas en och annan i flocken som tar en av de där trådarna och spinner i gång något mer av det.
Kanske bjussar på en rolig händelse ”på tal om vädret”, eller ”på tal om att tiden går fort”. Så att det blir lite mer utbyggt, blir en hel berättelseväv, leder till verkliga skratt, en gnutta djupare tankar, mer personligt inbjudande.
Visst har vi väl alla varit med om just det?
Så en liten hyllning känner jag ändå är på sin plats. Kallpratet fyller en viktig social funktion, inte sant?
Så ta nu och öva upp småpratsförmågan, folket, för snart är det måndag igen!