Topcell-Tommy tar sig alltid vidare: ”Det finns en framtid”

Vissa hittar ett jobb och stannar där. Andra gör ungefär samma sak när de tar över familjeverksamheten.

Sen finns de dem som gör tvärtom.

När det är dags att försöka samla Söderbärkes välbekante mångsysslare Tommy Anderssons levnadsberättelse blir det ett digert pussel och en del överraskningar.

Vad är det som gör att vissa blir egna företagare som om det vore den mest självklara sak i världen? Är det begåvning, arv, miljö, eller bara rena tillfälligheter? Orsakerna kan variera och ibland kan det vara svårt ens för företagaren själv att veta varför.

Tommy Andersson, med fötterna väl förankrade i Söderbärkemyllan, är en sån karaktär som ger intrycket av att mer eller mindre vara född till entreprenör. Han byggde upp isoleringstillverkaren Topcell från grunden.

Ett företag som förvisso åkte på en omvittnad konkurs, men då har Tommy Andersson givetvis annat att göra, som att planera för nya bostäder i det nyligen detaljplanelagda området Flickänget.

För en inbiten entreprenör har helt enkelt alltid någonting på gång. Sen långt tillbaka. Om det är medfött må vara osagt i Tommy Anderssons fall. Han har dock en ganska klar uppfattning om hur det började.

— Jag är ju född på en bondgård och fick lära mig att arbeta sen jag var liten. Och när man håller på med jordbruk får man lära sig lite om många saker. Man lär sig hantera djur och maskiner och annat. Så man blir lite entreprenör bara av det.

Tommy berättar om hur ett intresse väcktes för att uppfinna och ”bygga mycket saker”. Särskilt något bilrelaterat, vilket innebar mycket svetsning.

— När jag var 15 år köpte jag min första bil och gjorde i ordning den helt så att den skulle vara klar när jag blev 18. Sen byggde jag folkracebilar också.

Men meningen var i vilket fall som helst att Tommy Andersson skulle bli bonde. Det var från den miljön han kom och han gick på lantbruksskola i Rättvik under de sena tonåren. Men så tog hans liv en helt annan vändning. För att han också spelade fotboll.

— Jag blev värvad till IK Brage när jag var 18 år. Jag började träna med dem 1983.

Årtalet bör få den som kan sin Brage-historia att höja på åtminstone ett ögonbryn. Det här var en tid då Brage höll till i Allsvenskan och dessutom hävdade sig hyfsat väl där.

Så du har spelat fotboll i Allsvenskan?

— Jo, jag var där och spelade i tre år. Sen gick jag vidare till Forssa BK och spelade en division under ända fram till 1990, då jag körde sönder knät.

Vid det laget hade Tommy kommit ganska långt ifrån att bli bonde. Under tiden han spelade elitfotboll hade han utbildat sig på bred front.

— Jag utbildade mig i ledarskap, svetsning, ventilation. Jag läste upp matten till lite mer på högskolenivå. Jag tänkte att det blir nog inget jordbruk för mig.

Tacka för det då ha dessutom startade sitt första företag redan 1987, mitt under brinnande fotbollskarriär.

— Jag startade ett tunnplåtslageri. Det var mycket för att jag ville ha en bisyssla. Att spela fotboll på hög nivå betydde trots allt mycket ledig tid och jag klarade inte av att vara ledig så mycket.

Det var en inställning Tommy skulle ha stor nytta av under de närmaste åren efter att han slutade med fotbollen 1990. Samma år blev han pappa för första gången och han trummade på med plåtslageriet i två år, fram till den stora byggkraschen 1992.

Då var han tvungen att hitta på någonting för att inte bli sysslolös. Att ha lärt sig lite om mycket var till god hjälp. Under 1992-1994 hade han tre olika jobb parallellt.

— Jag körde entreprenadmaskin, jobbade som säljare och körde lite extra i skogen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra eftersom byggsidan låg nere helt.

Men nya öppningar skulle dyka upp. Tommy och hans bror Robert fick ett erbjudande om att köpa skog och slog till. Samtidigt fick de också ett erbjudande från ett skogsbolag att köra entreprenadmaskin för dem.

Det var en öppning som kom lägligt då Robert insett att inte heller han skulle bli bonde. Han var dessutom snickare, vilket naturligt nog inte var ett klockrent yrke att ha under den stora byggkrisens år.

— Robert hade också gått på lantbruksskolan, men under tiden upptäckte vi att gården egentligen var för liten för att leva på. Tanken hade från början varit att öka ut, men Robert kände att han kanske inte hade tid med det.

I stället blev det alltså skogsbruk för hela slanten. Både med egen skog och andras med entreprenadmaskin. Så fortsatte det till 1999.

Men som Tommy är skapt, alternativt utvecklad, så ägnar han sig aldrig bara åt en sak. Det tycks alltid ha förekommit överlappningar.

— 1995 ringde en kompis och frågade om jag ville hjälpa till med service inom industrin.

Tommy hoppade på. Han berättar om olika roller han haft, som att driva en egen serviceenhet och sälja detaljer till processindustrin. Nu kom  hans lust och fallenhet för uppfinningsrikedom också komma alltmer till sin rätt.

— Jag är lite så att jag vill förbättra saker. Inte byta ut, utan förbättra. Det slog ut bra. Både hos pappers- stål- och sågverksindustrin.

Verksamheten växte snabbt. Inte minst för att Tommy och hans bror använde samma företag som de hade till sin entreprenad. Så småningom blev serviceenheten huvudsysslan och skogsentreprenaden avvecklades.

— Då plötsligt växte vi till 15 anställda på ett år. Vi byggde om verkstaden hemma på gården för att kunna tillverka och vara ute på service, säger Tommy och följer upp med en typ av mening som återkommer gång på gång under hans berättelse.

— I samma veva startade jag ett till företag…

Det börjar bli många bitar i pusslet, men när de efterhand kommer på plats klarnar ändå bilden.

Tommy startade ett konsultbolag. Han fick ett erbjudande av ”ett par äldre herrar” att köpa ett industriföretag i Norberg. Han antog erbjudandet när han kände sig mogen efter två års samarbete.

Antalet anställda ökade. Det blev 50 och sen 77 över hela Sverige. Två verkstäder fanns i Söderbärke och en i Norberg. Sen hyrdes ytterligare en i Söderbärke. Den som senare skulle blir Topcell.

Mitt i allt detta bodde Tommy i Leksand i några år, för att jobba åt Leksands IF.

— Jag hade varit fotbollstränare vid sidan om under alla år och fick många kontakter i sportvärlden. Så jag fick frågan om jag ville jobba med marknad för dem. Så jag ledde verksamheten här samtidigt som jag jobbade där.

Det låter som väldigt många bollar i luften? Hur lyckas du med det egentligen?

— Jag har många bra medarbetare och jag är ganska bra på att dela ut jobb.

Under åren som följde hann industriverksamheten genomgå en kris, klara sig och slås ihop till en enhet. Tommy bytte också från uppdraget i Leksand till att bli ordförande i Brage.

Men efter att hans bror Robert råkat ut för en misshandel släppte Tommy idrottsengagemanget och kom hem för att fokusera på industriföretagen igen. Nu var det 2013 och idén om det som skulle bli isoleringsföretaget Topcell hade väckts.

— Vi började med tester vid sidan om verksamheten och 2015 började vi förstå att det här var ett häftigt projekt. Tanken var att ha en fabrik i Örnsköldsvik, Leksand eller Smedjebacken.

— Men det var innan jag såg möjligheten att ha fabriken här i Söderbärke. Så jag frågade om vi kunde köpa fastigheten som vi hyrde vid riksvägen.

Resten är historia. 2018 byggdes den nya fabriken och namnet Topcell sattes synligt på väggen mot riksväg 66. Ett av Söderbärkes landmärken skulle man kunna säga och ett företag som under senare år såg ut att bli en riktig miljardindustri med ett växande antal anställda på orten.

Men den som har följt Topcells öde härifrån lär känna till att företaget begärdes i konkurs i våras, efter ett misslyckat samarbete med ett annat bolag.

Det var ett hårt slag för Tommy som bland allt han gjort börjat se Topcell som sitt livsverk.

— Det tog väldigt hårt. Bara det där att jag inte kunde påverka någonting. Under krascherna 1992 och 2008 kunder jag hitta lösningar, men här kunde jag inte påverka alls.

— Jag mådde väldigt dåligt sista året innan det small. Jag tyckte att det kändes fel men hade hela tiden trott på det här och uppenbarligen hade andra också trott på det.

Men som sagt. Så som Tommy är funtad och har utvecklat sig, så är han inte en person som bara stannar upp. För det var ju det där med att bygga bostäder vid Flickänget i Söderbärke, som ligger alldeles i närheten av gården där han egentligen skulle ha blivit bonde.

— Jag har gjort ett sånt här exploateringsobjekt i Leksand, som startade 2012 och avslutades 2016. När jag flyttade tillbaka till Söderbärke köpte vi lite mark runt gården och nu när detaljplanen är klar så är min plan att utveckla det här området.

— Antingen bygger jag själv, eller så försöker jag sälja hela området. Vi får se.

I vilket fall kommer Tommy driva sitt nya fastighetsbolag vidare, så som han alltid driver något vidare. Även efter att ett livsverk glidit honom ur händerna.

Vad är de egentligen som driver dig till att fortsätta så här?

— Jag är en väldigt nyfiken person. Jag vaknar alltid på morgonen och ser fram emot att göra något roligt. Jag älskar att utveckla saker, vara delaktig och fullfölja något och få det att fungera.

Kan du förstå människor som inte är så?

— Jag har svårt att sätta mig in i det. Man har ju ett liv…

Tommy stannar upp i meningen. Funderar lite innan han tar till orda igen.

— Egentligen är det väl tio år sen nu som jag kom på att jag inte skulle ha någon väckarklocka, utan att jag skulle vakna när jag gör det av mig själv. Så numera vaknar jag någon gång mellan sex och halv åtta och då vill jag känna att jag kan gå upp i lugn och ro och komma i gång med dagen.

— Sen kan jag jobba hur mycket som helst på kvällar och helger, bara jag får lugn och ro. Jag älskar att jaga och vara med mina hundar ute i skogen och umgås med familjen.

Så Topcell-konkursen har inte tagit knäcken på dig?

— Nej, jag tittar aldrig i backspegeln. Jag försöker se långt framåt hela tiden. Vad händer om några månader? Om ett år? Vad kan jag göra åt det?

Har du någon gång känt att ”Det här klarar jag inte av?”

— Njae… Det har varit många gånger det har krisat och gått tungt, men då har man varit tvungen att vara lösningsorienterad. Topcell var en chock för mig, men det finns en framtid efter det också.