Två företag för ett hästjobb – med ett kulturminne i trä och sten

Nästan inget är så starkt förknippat med svensk kultur som Morahästen – eller ”dalahästen”, som den brukar kallas. Men det var i Mora produktionen av hästarna påbörjades av Nusnäsfamiljerna Olsson och Grannas. Nyligen fick Nils Olsson, Jannes Olsson, Grannas Anders Olsson och Munter Maria Olsson stenar på Moras Walk of Fame.

— De har gjort en stor grej för hela Sverige, säger Nils Olssons son Lennart Olsson.

Morahästarnas historia började redan under 1700-talet, då folk i Moras byar började tälja dem. År 1922 grundade Grannas Anders Olsson sitt företag med produktion av hästen i massor. Lillebror Anders Olsson var inte sen med att följa efter och startade ett eget företag av samma sort 1928, tillsammans med den andre lillebrodern Jannes.

De båda företagen ligger idag på varsin sida en väg i Nusnäs. Tusentals och åter tusentals turister besöker såväl butik som verkstad varje år. Sommaren är högsäsong.

Ett stort genombrott skedde när en stor Morahäst stod vid entrén till den svenska paviljongen vid världsutställningen i New York 1939. Populariteten ökade successivt och har hållit i sig tills idag. Än tycks det inte finnas någon hejd på den.

Kanske att uppskattningen bland lokalbefolkningen också kan få ett uppsving, när de tre bröderna och Grannas Anders maka nu fått sina namn inristade i två stenar – som en del av Moras Walk of Fame på Kyrkogatan.

Stenarna invigdes på nationaldagen den 6:e juni och betydde mycket för de som idag hör till nästa generationer.

— Man hade funderat lite på om deras namn skulle stå på en sten en dag. De har gjort en stor grej för hela Sverige, säger Lennart Olsson, son till Nils Olsson.

Lennart fick hålla i en Morahäst väldigt tidigt. Det var självklart att han skulle komma att bli nästa generation i sin pappas företag.

— Jag gick sju år i skolan och från den dag jag tog examen kom jag in i bilden. Sedan rullade det på. Det fanns inget annat. Likadant var det för min bror Lars.

Tillsammans fick de göra reklam för hästen. Bland annat besökte de huvudstaden i tonåren.

— Vi fick börja sälja på de stora varuhusen i Stockholm, NK och PUB. Då täljde vi och målade. Jag var runt 15 år när det hände. Vi skulle vara tre dagar på NK – sedan tre dagar på Skansen. Det var en upplevelse, när man inte hade varit i Stockholm förut.

Idag kan priset på en häst – även i mindre skala – vara flera hundra kronor. Men om de kostade så mycket från början är lite oklart.

— De har nog alltid kostat en slant, då det var ett annat värde på pengarna förr. Det har aldrig varit billigt att köpa en Morahäst, konstaterar Henrik Ljungberg, vd på Nils Olsson dalahästar.

Så ska det vara, menar Lennart, eftersom det är ett hantverk.

— Kanske att de rentav var för billiga förr. Men så fort man höjde priset var man rädd för att inte kunna fortsätta sälja dem – att hästen skulle bli för dyr. Men den verkar inte kunna bli för dyr.

Vad som gjort hästen så attraktiv, en sådan stor symbol för Sverige, kan varken Lennart Olsson eller Henrik Ljungberg ge ett rakt svar på. Vd:n ser bara världsutställningen 1939 som en enskild anledning.

— Ingen har marknadsfört den sedan dess. Den har bara vuxit i berömdhet. Nog är man lite förundrad.

Idag tillverkar både Nils Olsson Dalahästar och Grannas A. Olsson Hemslöjd mellan 70 000 och 100 000 hästar om året, var för sig.

På tal om företaget på andra sidan vägen så var det glädjande även för Anders Grannas och Munter Marias barnbarn – när namnen på förfäderna avtäcktes på den sten som nu finns inkilad i Kyrkogatan.

— Det var häftigt. Och de sa många fina ord om dem. Det var jättetrevligt, säger Maria Wallin, barnbarn till Anders Grannas och Munter Maria.

Hennes kusin Gunilla Lindberg har en dotter som höll i dansuppvisningen vid ceremonin. Dottern såg till att göra den till något särskilt.

— Hon gav dansarna en häst att låna. Det passade jättebra. Senare ställde vi dem vid mormor och morfars sten för att knäppa kort, säger Gunilla.

De minns knappt när de själva höll i en Morahäst för första gången. Men de minns hur hela familjeföretagandet började.

Både mormor och Gunillas mamma blev viktiga kuggar efter att morfar gick bort.

— Morfar var ganska ung när han dog och mormor fick fortsätta. Min mamma fick sedan ta hand om bokföringen. Hade de inte fortsatt, så hade inget av detta funnits idag. Från början fick mamma aldrig röra sin pappas skrivmaskin. Därefter blev hon tvungen till det.

Och även på Grannas tycks företaget gå i arv ytterligare en generation.

— Den sjätte generationen är nu på väg, alltså deras (Anders och Munter Marias) barnbarnsbarn. Någon från varje generation har alltid varit här. De sitter i kassan, jobbar i verkstaden eller målar hästarna. Så de gör lite allt möjligt.

Morahästens resa internationellt har som sagt varit lång. Till och med en amerikansk president har fått en i modell ”super size” att ställa på sitt matbord.

— När Bill Clinton fyllde 50 år fick han en stor häst som var 60 centimeter hög. Den var inte från oss, utan från Swedish Historical Museum, men de köpte den här. Varje gång det kommer en amerikan hit visar vi kortet där han står med Göran Persson tar emot hästen.

Vissa skulle kanske påstå att Morahästen är en större symbol för Sverige än den gulblåa flaggan.

— Nä, det är den nog inte. Men nog har den betytt mycket för många, säger Maria Wallin.