Coop-Lisa slutar efter ett kvarts sekel: ”kommer nog gråta blod”

För många Fredriksbergsbor, liksom säkert också för en del sommargäster vid Säfsen, är Lisa Bång en institution i bygden.

Det är hon som har funnits där och basat över den lokala Coop-butiken ”sen Hedenhös”.

Men efter sommaren är det faktiskt slut med det, och Lisa har själv blandade känslor inför det definitiva avskedet.

”Han har funnits jämt”, sa Mattis när Skalle-Per dog i Astrid Lindgrens roman Ronja. Det må vara en överdriven jämförelse, men för en och annan är det kanske lite så med Lisa Bång på Coop i Fredriksberg.

För där har hon synligt trampat runt sen hon fick anställning alldeles i slutet av förra årtusendet.

1999 alltså.

Det tog inte så många år innan hon blev butikschef, och så småningom blev hon också franchisetagare och kunde styra och ställa med Fredriksbergs enda matbutik. Har man en sån roll tillräckligt länge blir man utan tvekan en profil vad det lider.

Och då märks det också när man till sist bestämmer sig för att sluta – vilket för övrigt också Lisa Bång själv känner av, fast det inte sker i praktiken förrän i september.

– Det har gått hur fort som helst. Sista dagen kommer jag nog gråta blod. Det kommer att vara känslosamt, säger hon och funderar över hur fort de 26 åren verkar ha gått.

– Det känns inte som 26 år, utan mer som 15. Det har gått jättefort.

Givetvis har mycket hunnit hända. När hon får välja det värsta och det bästa minnet, är det värsta när butiken drabbades av ett väpnat rån för tre år sen, medan det bästa förstås var av ett helt annat slag.

 

– Det var när vi vann en säljtävling och jag tog en weekend i Rom med personalen.

Att Lisa Bång började och fortsatte arbeta på Coop i Fredriksberg är egentligen lite av ett under. Hon växte visserligen upp i bygden och jobbade extra i butiken redan i början av 1980-talet. Men under alla år sedan dess, inklusive från 1999 och framåt, har hon bott i Ludvika. Vilket betyder att hon konstant har pendlat sex mil enkel resa från den större orten till den mindre för att arbeta.

Vilket föranleder frågan varför hon ens tog jobbet till att börja med – särskilt med tanke på att hon inte alls hade arbetat i butik under åren som gått sedan extrajobbet i ungdomen.

– Jag ville ha ett nytt jobb och sökte jobbet helt enkelt och fick det -99. Sen blev tjänsten som butikschef ledig, och då tog jag det och sen har det bara rullat på och jag blev kvar.

Varför blev du kvar just här?

– Jag tycker att det är jättekul att träffa kunder hela tiden. Och den här butiken har ju vuxit hela tiden med turismen, säger Lisa och syftar på den omedelbara närheten till Säfsen Resort.

Relationen till personalen är en annan orsak, tillägger hon.

– Vi har haft ett sånt supergäng här. Det har blivit som en andra familj. Då vill man ju inte söka sig någon annanstans.

Varför tänker du sluta då?

– Jag tycker att det har blivit för tungt. Jag är lite för trött, och den här byggnaden är ganska skruttig. Jag har jobbat länge för att få en ny butik, men det drar ut på tiden.

– Från centralt håll har de dessutom sagt att när det väl beslutas om en ny butik, så kommer det att dröja ungefär tre år till innan den står färdig. Och då känner jag att det orkar jag inte vänta på.

Detta, plus att den mångåriga pendlingen börjar ta ut sin rätt, har fått beslutet att mogna, menar Lisa.

– Sen har jag ju familj och sju barnbarn i Ludvika och i Falun. Man hinner ju inte riktigt med dem som man vill. Och så har jag en man som gick i pension för några år sen. Så jag känner att man måste ta tag i livet, så att säga.

Vad säger personalen när de får veta att du ska sluta snart?

– För personalen blev det nog lite av en chock. Men de har också förstått. Jag har ju sagt att jag inte kommer att jobba hur länge som helst här.

Vad säger stamkunderna?

– De beklagar men förstår mig. Många säger att det är jättetråkigt och undrar hur det ska gå. Men då säger jag att det kommer någon med ny energi och nya idéer och att det kommer att bli jättebra.

Du slutar 1 september. Vad ska du göra sen?

– Det vet jag inte än. Först ska jag ge mig ett halvår och bara vila. Sen får mina idéer komma under tiden och bli någonting. Det lutar åt att jag vill ha något eget.