Varm stämning när bönhuset nyinvigdes på nytt
Bönhuset i Gesunda nyinvigdes under söndagskvällen. Då var bänkarna välfyllda i den lilla lokalen, med folk från när och fjärran. De hade alla samlats för att lyssna på tal och musik som proklamerade början på ett nytt kapitel i husets historia.
— Vi är så tacksamma för att det blivit så bra, sa Star Anneli Andersson, ordförande i Gesunda bystugeförening.
Klädd i folkdräkt hälsade Gesunda bystugeförenings ordförande Star Anneli Andersson de församlade välkomna. Hon konstaterade att de sett fram emot denna dag, då huset skulle invigas på nytt.
Givetvis passade hon på att hylla de som hyllas bör.
— Det här är möjligt tack vare frivilliga bidrag och ansökningar; tid och pengar. Största beloppet har vi fått från en privatperson: 50 000 kronor. Sedan har vi fått in mindre summor, bland annat genom bönhusfonden. Vi är så tacksamma för att det blivit så bra genom dem, sa Anneli.
Flera personer lyftes fram. Dock ville hon uppmärksamma Stig Wass lite särskilt, som arbetat med att samordna de olika delarna.
— Stig har varit som en spindel i nätet mellan entreprenörer och Länsstyrelsen. Han har även sett till att vi haft en expert, som sett till att den gamla byggnaden renoveras enligt konstens alla regler.
Gesundabon Gun Persson tog vid genom att beskriva bönhusets resa från långt innan det byggdes i mitten av 1880-talet, fram tills idag. Hon berättade om hur folket levde för 150 år sedan – hur svårt det var att leva av jorden – men att folket ändå var tvungna att gå i kyrkan.
Därför kom huset till som ett alternativ för både Gesundabor och Solleröbor, som därmed slapp ta en längre väg till kyrkan. Mer än så: I Gesunda kunde de annars magra djuren på Solleröbornas gårdar beta fritt.
— Men det tog tid innan de kom i gång med bönhuset. Folk var tvungna att skänka timmer, berättade Gun.
Materialet till huset är gammalt, en genuin struktur i trä som bevarats ända tills idag. Det är ett bevis på hur noggranna hantverkarna varit.
— De fina plankorna till golvet har otroligt bredd, timret hade mossa som isolering och taket spikades dit med en träbit emellan. Man var inte säker på att virket torkat. Hade det glidit isär hade man behövt plocka isär det igen. Fast det behövdes aldrig. Nu sitter de kvar och berättar om vilka snickare som fanns på den tiden.
När en flottbro så småningom byggdes på till Sollerö kyrka, minskade behovet av att ta sig till bönhuset. Dessutom tog frikyrkorna mer plats.
Fler samfund gjorde att bönhuset hamnade i glömska. På 1930-talet kom funderingarna på att göra en bystuga där.
— Men då startades en kyrklig arbetskrets, av kvinnorna i byn. De sydde, stickade, gjorde smör och ost. Sedan sålde de allt. Pengarna kom in på så vis och man kunde rusta upp huset på nytt.
Renoveringen pågick till början av 1970-talet. Vid pingst 1972 var det dags för en andra invigning, med prästen Gösta Schmidt från Sollerön.
Förhoppningen var att det åter skulle vara livat i bönhuset. Dessvärre för Gesundaborna skedde det inte.
— Huset drog inte folk; igen blev det bara stående. Taket ruttnade. Det blev alltså inte bra. När vi närmade oss 2020 sa Svenska kyrkan ”vi säljer det”. Men så säger man inte till Gesundabor; det blev ett skri som hördes långväga.
Så i fem års tid har Gesunda bystugeförening kraftsamlat igen. När nog med resurser kommit in blev det så en tredje invigning, just denna söndag.
— Vi har alla de här människorna att tacka, konstaterade Gun Persson.
Avslutningsvis under kvällen spelades musik – bland annat irländska visor till flöjt och gitarr. Dessutom uppträdde Stirling Sjöö, erfaren pianist, med alltifrån lovsång till dansband och en modernare låt.
När tonerna från bönhusets klockor sedan klingat ut, samlades de som ville utomhus. Där bjöds det på champagne och tilltugg – allt för att fira nästa epok i byggnadens historia.