Lundells föreläsning om medberoende skapade igenkänning

Att vara medberoende ska inte vara att lida i tystnad. Det var Sanna Lundells budskap, när hon föreläste. På nykterhetsorganisationen IOGT-NTO i Mora fick de som följde föreläsningen på länk sedan reflektera över det som Sanna berättade, om hennes upplevelser av medberoende.

Redan från start var det allvarliga tongångar från Sanna Lundell. Hon berättade om sin uppväxt med en alkoholiserad pappa – artisten Ulf Lundell – som är en av få offentliga personer som varit öppen med sin alkoholism.

Sanna har även haft en man med narkotikaproblem. Särskilt i detta avseende stärktes det som kallas ”medberoende” hos henne. Alltså befann hon sig i ett läge där hon kände sig tvungen att ta hand om en närstående.

— Ironiskt nog var det min man som märkte att jag hade varit medberoende under en lång tid. Men detta medberoende debuterade inte i relationen med honom. Det hade jag med mig från min uppväxt, berättar Sanna Lundell.

I den så kallade ”Lasse-gruppen” (som den kallats i Stockholms-kretsar, efter terapeuten Lars Ögren) fick hon hjälp att ta itu med medberoendet.

— Lasse startade CEAN, en privatklinik med öppen vård och anhöriggrupper. Det var fantastiskt med någon som kunde sätta ord på mitt lidande – ett medberoende som jag normaliserat som en del i att vara människa. För det hade funnits med mig sedan jag var ett litet barn. Jag trodde att man bara skulle leva med förhöjd ångest och vaksamhet.

Till gruppen fick hon även med sig en av sina vänner.

— När vi började vår resa mot tillfrisknande tillsammans, öppnades en port för oss. ”Jaha, finns det andra människor som är i samma situation?” tänkte vi. Min initiala känsla var den av total ensamhet.

En skildring av Sannas och många andras berättelser har gjorts i SVT-serien (och boken) ”Djävulsdansen”. Serien hade ungefär 1,3 miljoner tittare när den sändes 2016.

Där beskrivs lidandet i medberoendet, men också den lycka och det hopp som kan komma ur det. I denna beskrivs det att en medberoende person är långt ifrån ensam med sina känslor.

— Jag är inte alls ensam. Om man räknar lite grann, enkla fakta, så kommer tio procent av Sveriges befolkning någon gång utveckla en beroendesjukdom av något slag. Det är en siffra som återfinns i alla länder i hela världen – oavsett kultur. Sjukdomen slår obarmhärtigt till hos fattig som rik.

För Sanna är det som att en dammlucka öppnades efter att ”Djävulsdansen” sänts, båda delarna av programmet. Hon märkte att många fick en annan inställning till medberoende.

— Det bara exploderade samtal om detta – så välbehövligt var det, så fantastiskt. Sedan dess har man märkt en stor attitydskillnad. I dessa undersökningar har man märkt att det folk tycker och tänker om personer med beroende förändrats till det positiva. Men framför allt syns det i psykiatriska diagnoser. Man lever inte längre kvar med den förlegade ”skyll-dig-själv”-attityden.

I psykiatrin används inte längre begreppet ”medberoende”. I stället används begreppet ”anhörig”, förklarar Sanna.

— Man är anhörig till någon som är sjuk. Det är ett väldigt brett begrepp som används till väldigt mycket; som att vara det till ett barn som brutit benet. ”Anhörig” är ett bra begrepp, men också förvirrande. Man kan inte jämföra ett barn som brutit benet med ”anhöriga” till de med beroendeproblematik. Det blir lite skevt. Här handlar det om ett fördjupat anhörigskap – ett som gått för långt.

Att vara medberoende är i sig inte klassat som en sjukdom, förklarar hon. Men hon menar att det kanske vore bra om detta var klassat som en sjukdom i syfte att kunna bli sjukskriven.

— Det kan vara klokt att kunna bli sjukskriven för det som man faktiskt lider av. Det finns en lobbygrupp som försöker få psykiatrin att erkänna medberoende som en egen typ av lidande – som skiljer sig från en vanlig depression eller en utmattning.

För Sanna Lundell har ändå förståelsen för hennes medberoende under uppväxten, samt som vuxen, lett till mycket gott. Att då vara rädd för att gå igenom tuffa perioder är inget negativt enligt henne.

— Vi kommer under ett liv genomgå ett pärlband av kriser. Dessa ska vi välkomna. Löser man dem på ett gynnsamt sätt så blir man en bättre människa. Man blir 3.0-versionen av sig själv; mer empatisk, lättare att känna förundran över saker och större tacksamhet. Alltså: Var inte rädd för kriser.

Under föreläsningen talade Sanna även om hur hennes mamma påverkades av pappans alkoholism, vilken stress medberoende kan ge (motsvarande samma nivåer som ett barn i ett krigsdrabbat land), att alla kan bli medberoende på flera olika sätt (inte bara till en alkoholist), samt att hantera skam (så att den inte leder till självdestruktivt beteende).

Efter föreläsningen fick de på IOGT-NTO i Mora reflektera över det Sanna sagt.

— Detta var berörande. Man känner igen sig i mycket, sa en av de som lyssnat.

De reflekterade över att bland annat alkoholkulturen bidragit med mycket negativt till samhället.

— Det är så mycket som är skevt i vår samhällskonstruktion. Att det här är ett så stort problem är hemskt, konstaterades det.

Samtalet pågick en stund till, innan de som samlats åter gav sig ut för att bemöta den kalla verklighet som de just fått höra om.