”Jag har gråtit hela förmiddagen”
Den 28 februari försvann systrarna Doris och Bira från hundgården på Heden i Våmhus.
Sedan dess har de båda hundarna varit spårlöst borta och matte Sara Skoog och husse Daniel Smids hade i princip gett upp hoppet.
Men tisdag morgon återbördades de båda hundarna till hemmet i Våmhus.
— Jag är jättelycklig, det är rena lottovinsten, säger Daniel när vi får en kort pratstund med honom tisdag eftermiddag.
Det var dagen innan Vasaloppet som de snart 3-åriga kullsystrarna Bira och Doris lyckades ta sig ut ur hundgården på Heden. Att de försvunnit upptäcktes först efter några timmar.
— Sedan dess har de varit spårlöst borta. Man hoppas in i det sista att man ska hitta hundarna, men de sista dagarna har det känts uppgivet.
Daniel har varit ute och letat sedan dag ett. Paret har haft god hjälp, man har fått hjälp av kompisar att söka efter hundarna, drönar-Björn från Västerås har försökt lokalisera dem och man har även hört med Hanna som har välkända ID-hunden Sune (från Örnsköldsvik) som hjälpt till på distans och sedan har även Johan Frost, från Selja, under ett par vändor sökt med sin drönare.
Men inga konkreta tips har kommit in varpå Daniel och Sara har känt hur hoppet att hitta hundarna sinat.
— Efter helgen kändes det helt hopplöst, berättar Daniel.
Men så hände något tisdag morgon. Daniel kunde via sin telefon se på kameraövervakningen att någon var utanför deras hem i Våmhus.
— Jag ringde till Sara för att höra om hon hade koll på vem som var där.
Då visade sig att den person som försökte komma i kontakt med paret hade Doris med sig. Strax därefter ringde en annan person och sa sig ha sett en hund som skulle kunna vara en av deras.
— Men då visste vi inte om den här personen hade sett Doris, men det visade sig vara Bira, berättar en lycklig Daniel.
— Ja, det här är som att vinna på en lottovinst, konstaterar han.
Lika glad är förstås sambon Sara. Även hon har känt uppgivenhet när dagarna gick och allt sökande inte gav något resultat.
— Helt otroligt. Efter helgen tappade vi hoppet, då trodde vi det var kört, säger Sara.
— Men nu är jag är så vansinnigt lättad. Jag har gråtit hela förmiddagen och det känns så himla skönt att de är tillbaka.
Den som hittade i Doris var Mia Westerling Abrahamsson. Det var henne som Daniel hade sett via övervakningskameran. Mia ringde till Sara och berättade att hon efter Kanonvägen troligtvis hade hittat i en av deras hundar.
— Mia satte på Facetime och visade Doris. Jag såg direkt att det var hon och när jag sa namnet, tittade hon upp. Då brast det för mig, berättar Sara.
Strax därefter kom det där samtalet att någon hade sett ytterligare en hund efter Kanonvägen som skulle kunna vara den andra av Sara och Daniels två kullsystrar. De var vid första samtalet osäker på om det var samma hund som nu kommit hem som hade setts, men så kom ytterligare ett samtal om en hund och då förstod Sara att det var Bira. Men hon sågs dra iväg mot skogen, så ingen hann ta henne.
— Men det tog inte lång stund, så krafsade hon på dörren och ville in. Båda var verkligen på väg hem själva, men man undrar vart de har varit nånstans under de här tio dagarna.
Våmhusveterinären har undersökt hundarna och inte hittat något större fel. De är trötta, väldigt magra och har lite ytliga skavsår, berättar Sara.
— Veterinären åkte till Mora och handlade kost som ska vara skonsam för magen. Det var väldigt snällt och nu får de småduttar till portioner.
Sara och Daniel är förstås oerhört glada och tacksamma för alla som engagerat sig i hundarnas försvinnande.
— Det är otroligt, vi vill skicka ett stort tack till alla som engagerat sig i sökandet, inte bara våra vänner utan alla möjliga har ställt upp, säger Sara tacksamt.
Familjen Smids/Skoog slets mellan hopp och förtvivlan och när allt hopp började försvinna kom återföreningen.
— Vi var rädd att de gått ner i ån, men ingen har sett nåt spår där heller. Det är ju ingen som sett hundarna nån gång sedan de försvann och så helt plötsligt är de på väg hem. Det är helt makalöst, vi är så glada och lättade.