
Han har samlat till bygdearkivet – från 1600-talet tills idag
En samling med klenoder från nästan 400 år tillbaka går att hitta i källaren i Nusnäs bygdegård. Där har bybon Stefan Sörensson arbetat hårt med att sortera upp gamla brev från Amerika, lagfarter, skrifter, foton och föremål från gårdarna i bygden – allt i hundratals lådor och pärmar.
— Folk förstår inte hur jag kan komma ihåg allt jag samlar in, men jag antar att jag är en ”störd nörd”, säger han.
Vissa kanske ser detta som överflödigt, andra som fascinerande men det historiebevarande arbete som Stefan Sörensson gör för Nusnäs är ovärderligt för framtiden. Han åker runt till personer runtom i hela Nusnäs – ett samhälle med runt 800 personer – för att nosa upp de personer som kan berätta något om hur det var eller visa upp något från förr.

När Stefan väl samlat in något av värde, bevarar han det i ett arkiv. Detta arkiv får i sin tur plats i det som är tänkt att vara ett skyddsrum på den lokala bygdegården.
— I det här arkivet samlar jag alltså in gamla föremål, dokument och handlingar som jag mer eller mindre tigger från gårdarna. Arkivkartongerna som står här har jag sorterat helt ideellt. Lådorna innehåller exempelvis det jag hämtar från dödsbon. Detta har jag hållit på med sedan några år tillbaka, säger Stefan Sörensson.
Ja, några år tillbaka är väl sanning med modifikation. För Stefan har detta varit ett intresse han haft sedan barnsben, i synnerhet släktforskningen.
— Man kan säga att jag var en lite ovanlig tonåring i 13- till 14-årsåldern. Majvor Jonsson i Mora åkte runt med mikrofilmer och hade en tillvalskurs på skolan där man fick testa släktforskning. Mycket var intressant och jag frågade mormor om släktingar. Därefter cyklade jag runt, frågade gamlingar i Nusnäs om kort och så. Man var ganska tidig med detta – jag tror jag började 1982.
Till vardags arbetar han som dekoratör på Nils Olssons Dalahästar. Så snart han får tid till att vara nere i arkivet är han det, vilket oftast är på torsdagar.
Hur många timmar han sedermera lagt ner på detta går inte att säga.
— Det är åtskilliga timmar. Detta är ett livstidsprojekt, menar han.
Utöver brev, dokument och foton, finns en hel del gamla föreningsböcker och lagfarter i arkivet.
— Jag tycker brev är väldigt personliga. Många kommer från utvandringen till Amerika. I dessa framkommer de specifika namn som personerna hette förr. Eftersom jag också släktforskar har jag hittat speciella namn, till exempel Gunnars Mats Jonsson, i kyrkböckerna. Detta stämmer inte med vad han egentligen kallades. Hans mamma växte nämligen upp på Kråkgården och av det kallades han för ”Kråk Mats”.

Stefan säger att juridiska dokument å andra sidan kan vara lite långrandiga.
— De kan vara för formellt dikterade för att vara av intresse. Man känner igen det mesta i dem. Bouppteckningar kan däremot vara ganska intressanta, när man kan se när en person dött. Ägodelar – allt från en silversked till ett klädesplagg eller en hel åker – är desto mer spännande, rabblar han.
Mycket av det som samlats in under åren ligger nu i en röra i rummet. Att göra sig av med dem kommer inte på tals. Sakerna har trots allt ett symboliskt värde som är omöjligt att sätta ett pris på.
Snarare önskar Stefan att det kunde bli större ordning och reda på det hela. Men då behöver han en insats.
— Kommunen har gått ut med att de ska ge föreningsstöd. Efter det dialogmöte jag ska på den 22:a februari hoppas jag få ett bidrag. Arvsfonden kan man också vända sig till. Det är lite av ett organiserat kaos här inne och jag tycker något behöver göras åt det. Så med hjälp av Anders Nygard, ordförande i Nusnäs hembygdslag, ska vi försöka få in kompakthyllor (”rullhyllor”). Då utnyttjar vi utrymmet maximalt.

Vilken av alla saker är då äldst i Nusnäs bygdearkiv? Ja, det är varken ett brev eller ett föremål.
— Jag har en gammal lagfart från en gård som ägdes av Döss-Lars, en bondgård som många härstammar från i Nusnäs. Lagfarten är från 1637. Sedan finns det säkert många betydligt äldre omnämnanden av Nusnäs i Nordiska museets arkiv.
Han säger att han aldrig kommer tröttna på det han gör. Med en livsstil som denna blir det svårt för honom att sluta samla.
— Folk förstår inte hur jag kan komma ihåg allt jag samlar in, men jag antar att jag är en ”störd nörd”. Jag har sett så många foton och bilder att jag känner igen folk till slut. Jag skulle vilja hålla på med det här på heltid, säger Stefan Sörensson.
Fotnot: Stefan lägger ibland ut bilder från arkivet på Facebook, framför allt på sidan ”Färnäs Nusnäs Infosajt”.