Forkörarna tog rejäla hästar från Dalarna till Norge

Berättelsen om dalahästen och den om forkörarna går lite hand i hand och förtäljdes under två föredrag inför storpublik på Berkarlås bygdegård under onsdagen. Forkörarna, som fraktade föremål med hästlass, kunde ha med sig alltifrån trähästar till järnvaror på deras färd längs med vägen mellan Falun och marknaden i norska Røros. 

— Det gäller att få en reflektion av hur samhället byggdes upp, säger Sigurd Svendsen, ordförande för Dalarna Femund Forkörarförening.

Strax efter klockan 19 på onsdagskvällen satt folk i hundratal vid borden i Bergkarlås bygdegård. Där skulle det hållas föreläsning om två välkända inslag i den dalska kulturen, när Sigurd Svendsen från (norsk/svenska) Dalarna Femund Forkörarförening och dalahäst-forskaren Toms Ann-Mari Hansson tog till orda.

Ann-Mari, som har en stor kollektion av dalahästar, inledde. Hur många dalahästar hon har vet hon inte – men de är många. Däremot har hon god kännedom om kulturen bakom det populära hantverket. Med lite forskning gick det att ta reda på hur dalahästen och forkörarna har varit två nära sammansvetsade kulturer. 

— Ni forkörare har dalahästar med er ut till marknaden i Röros och det är synd att jag inte kan skicka med en hel säck med hästar till byn. Vad jag vet är det ingen här som gör trähästar nuförtiden; jag säger inte “dalahästar”, utan trähästar. Annat var det för 200 år sedan. Då kunde de som hade vägarna förbi, foror och folk som gjorde handarbeten, komma längs med dalkarlsvägen vidare mot Hälsingland. Sedan kunde de ta vägarna mot Nidaros (Trondheim) och Røros, säger Toms Ann-Mari Hansson.

Eftersom trähästar var leksaker för barn för 200 år sedan, kunde kompanierna inom forkörningen överraska med dessa. Tur var då att många var skickliga inom träsnideri i och omkring Berkarlås.  

— Här i byn kunde de skaffa trähästar att lämna som gåva. Det var inte svårt att få tag på sådana här; det fanns många som kunde tälja och många som kunde måla. Bara ett stenkast härifrån fanns en man som hette Vik Olof Hansson som var småbonde. Småbönderna hade kreatur, men alla hade inte häst.  

En sak som Vik Olof däremot kunde, var att tälja hästar. Tillsammans med målaren Stikå Erik Hansson började trähästen få den färgsättning som den har idag. Kunde en snida, kunde en annan måla. Det blev en bra överenskommelse. 

— En järnhandlare på kyrkogatan, Weissenburg, brukade köpa in dalahästar. Lagren blev snabbt välfyllda och när han blev erbjuden en säck med trähästar sa Weissenburg att “så länge vaggan går, går Bergkarlås dalahästar”. Stikå Erik var inte den enda som kunde måla hästarna, även familjen hjälpte till. Hans barn Olof kunde även måla på lediga stunder ända tills han i sin tur blev pensionär. Det var han som började sätta signaturer på hästarna. 

År 1906 började folket tävla i vem som gjorde den finaste trähästen. Det var en hantverksmässa på Skeriol (Mora folkhögskola). Några kunde ta med en dussin hästar att tävla med – men det var ingen garanti för att vinna. 

— Men de fick hästar sålda ändå. När mässan sedan kom till Stockholm 1909 började det ta fart. Hemslöjdsbutiker blev intresserade av de krusade hästarna och (varuhuset) NK kunde göra stora beställningar från Vattnäs.

Innan dess hamnade alltså trähästarna hos forkörarna. Dessa var en del av deras verksamhet, men då historien om forkörarna är lång var det mer än trähästar som exporterades på det hästdragna lasset. 

Sigurd Svendsen är ordförande för Dalarna Femund Forkörarförening. År 2003 började hans förening åka mellan Falun och norska Røros, vilket har pågått varje år sedan dess. Han berättar att kännedomen om forkörarna kan bevara dess kulturarv. 

— Vår förening grundades 1999, men forkörningens historia är gammal. Den sträcker sig till 200-talet efter Kristus. Den har delvis försvunnit och vi som förening försöker friska upp minnet lite, säger Sigurd Svendsen. 

Han fortsätter: 

— Bönder brukade köra lass med timmer, mest män men också kvinnor. Man bytte också andra varor. Syftet med att byta varor var att få tag i förnödenheter. Dessa fanns mest på kusten, ute vid havet. Forkörarna bodde på gårdarna i inlandet och körde till marknaderna i Norge. 

Utbytesvaror som kunde vara svåra att få tag på i Sverige fanns alltså i grannlandet. Framförallt gällde det salt och sill. Det kunde så småningom även handla om pälsar, skinn, slipstenar och tobak (för att nämna några.) Under 1600-talet fick gruvdriften en boom i vårt land, vilket bidrog till att järnvaror kunde åka med forkörarna från Sverige ut i väst.

Isarna var ofta rejäla under vintrarna, men – likt den svenska historien om Karl X och Tåget över Bält i söder – så var forkörarna beroende av att isen höll när färden gick däröver. Utan ett bra underlag drabbades både exporten och importen. 

— Var det en dålig vinter fick de ta vara på det de hade. Inte heller gruvorna fick det de behövde under sådana vintrar. 

Men vid gynnsamma förhållanden kunde varorna även komma från Finland. Den stelfrusna Bottenviken bidrog ofta till vintertrafiken mellan det östra grannlandet och Sverige, särskilt under 1500-talet. Varorna kunde i sin tur transporteras till Norge. 

Något det däremot fanns i Sverige, var skog. Detta var rejäl urskog. Idag finns inte så mycket urskog bevarad, men för några hundra år sedan och fram till 1800-talet växte den sig stark. Urskogen hade väldiga stammar med massvis av timmer. 

— Före all skogsdrift under 1800-talet så var det urskog som forkörarna fraktade. Men det var inte lätt att komma fram i själva skogen. Så för att färdas tog man sig över älvar och sjöar. Där var det klart, bara man väntade på frosten.

Hur var det då att leva och bo längs med färden? Jo, det gick att hitta lösningar. Med sig på lasset var forkörarna också tvungna att ha mat själva samt hö till de stora hästarna. I slutet av 1800-talet användes bland annat ardennerhästar längs med vägen.  

Forkörarna och hästarna var tvungna att vara varmt klädda. Väl framme vid den populära marknaden i Røros samlades sedan förarna i fäbodarna. 

— I stensgårdarna bodde dalfolket och i herrgårdarna bodde många från Härjedalen. Men vägen dit var inte enkel. Det krävdes även en enorm kunskap om väder och vind, samt hur man skulle klä sig. De flesta hade det i blodet förr i tiden. 

Det finns mycket mer att berätta om forkörarna. Kunskaperna om hur de levde har gått i arv hittills. Så ska det också förbli, menar Sigurd Svendsen. 

Hur viktigt är bevarandet av denna typ av kultur i det moderna samhället? 

— Det gäller att få en reflektion av hur samhället byggdes upp av transporten. För att vi skulle få de samhällen som vi har idag var det väldigt viktigt. Inte minst kopplingen mellan kunskap och folket som byggde upp allt. Bilism och tågtrafiken är inte så gammal, den är ju bara 150 år. Häst har man kört i flera tusen år. Det gör detta till en viktig kultur att ta vara på, säger Sigurd Svendsen.

 

FAKTA, FORKÖRARFÄRDEN:

Forkörarna är just nu på tur genom Dalarna, med sikte på Røros. De gör följande rutt under februari månad. De kommer stanna till för fler föredrag:

Lördagen den 4 februari, uppstartsmöte vid ett stall i Falun

Söndagen den 5 februari, Falun – Bjursås (blev ej av pga snöbrist)  

Måndagen den 6 februari, Bjursås – Rättvik  

Tisdagen den 7 februari, Rättvik – Skogen  

Onsdagen den 8 februari, Skogen – Bergkarlås  

Torsdagen den 9 februari, Bergkarlås – Våmhus

 

Fredagen den 10 februari, Våmhus – Blyberg  

Lördagen den 11 februari, Blyberg – Älvdalen

Söndagen den 12 februari, Älvdalen – Brunnsberg  

Mandagen den 13 februari, Brunnsberg – Flyktan  

Torsdagen den 14 februari, Flyktan – Skogen  

Onsdagen den 15 februari, Skogen – Särna  

Torsdagen den 16 februari, Särna – Idre 

Fredagen den 17 februari, Idre – Lomviken  

Lördagen den 18 februari, Lomviken – Gränspassage – Sorken  

Söndagen den 19 februari, Sorken – Tufsingdalen  

Måndagen 20 februari, Tufsingdalen – Korssjøen  

Tisdagen den 21 februari, Korssjøen – Røros