Äldsta hårkullan har fört konsten vidare: ”Kommer finnas kvar”

Den äldsta nu levande hårkullan i Mora bor i Våmhus. 90-åriga Joanna Svensson berättar om hårets betydelse samt varför hon ägnat så mycket tid åt att bevara hantverket.

— Hårmakeriet var en hobby för mig från början. Sedan höll jag i kurser för skolelever, säger hon.

90-åriga Joanna Svensson sitter med sin kedjeställning och flätar. Trots att ögonen är trötta så sitter det i händerna. Trådarna, hårstråna, tvinnas en efter en och det märks att hon vet vad hon gör.

Hennes smycken är många och Joanna Svensson visar gärna upp dem, samt förklarar hur hon fastnade för hårarbetet.

— Min man Erik och jag flyttade till Våmhus för en massa år sedan och kände att detta typ av hantverk var väldigt intressant. Men på den tiden var vi lite missnöjda med att hembygdsföreningen inte hade någon gård med visningar, inledde Joanna Svensson.

Hårkullornas historia sträcker sig långt tillbaka. Redan på 1700-talet flätades ringar av hår, även om Våmhus första smycken dök upp runt 1830-talet.

Därefter blev hårkullorna bara fler och i de ville sprida kunskapen. I slutet av århundradet reste de mycket för att visa upp sina alster ute i Europa. Idag är flera av dessa alster sparade till eftervärlden.

Däremot har kullorna från Våmhus blivit färre, men har inte försvunnit.

Kanske är Ada Ryttar en av de mest kända hårkullorna – en 1900-talsdam som förevigats genom såväl en staty i Våmhus som en sten på Kyrkogatan i centrala Mora. Tillsammans med Bälter Elin Olsson kunde traditionen med att fläta hår bestå; långt efter dess storhetstid.

När Joanna Svensson och maken Erik kom till Mora lockades de båda för olika hantverk. Erik visade uppskattning för korgmakeri. Joanna gick däremot en kurs i hårmakeri med just nämnda Ada Ryttar och Bälter Elin Olsson.

Trots att kursen var ingående och gav mycket, saknades ytor att visa upp det som skapades.

— Så Erik, jag och en man på Lisselbacken startade ett sommarkafé. Det hade vi i 15 år. Sedan fick hembygdsföreningen, äntligen, sin gård på Sivarsbacken, säger Joanna Svensson.

Glädjen var stor och de båda makarna köpte in det material som behövdes. De arbetade sommar in och sommar ut med sitt hantverk, gemensamt med andra som kunde konsten.

För Joanna och Erik tycktes det inte finnas någon hejd.

— Hårmakeriet var bara en hobby för mig från början. Senare kunde jag hålla i kurser för skolelever. Det höll jag på med länge, fram tills att min man fick en stroke för tio år sedan. Efter det har jag bara haft privatundervisning.

Det var gott nog, för många unga förmågor har utbildats i att skapa hårsmycken genom åren. Och de har inte bara varit kullor.

— Min senaste elev var den kille som fick kulturstipendium i år: Dansaren David Ringwall Axelsson. Han är alltså hårarbetare han också och befinner sig nu i Paris.

Vad är det då som fick Joanna Svensson att fortsätta med hantverket? Hon ger en gedigen bakgrund, en drivkraft som hon påmint sig om.

— Håret har haft väldigt stor betydelse i hela mänsklighetens historia. Vissa folkgrupper har ju trott att själen sitter i håret. Indianerna tog skalper av sina fiender för att ha makten över deras själar. Alltså har håret alltid varit viktigt. Sedan förstörs det inte med tiden. Man ser bland annat det när man öppnat gamla gravar; där är håret intakt.

Håret hade ett stort värde – guld värt för många.

— När man bytte hårlockar med varandra så visste man om deras värde. Och utvandrare lämnade ofta lockar hos sina familjer. Det blev ett beständigt minne av personerna. Idag känns det som vi tappat bort det.

Chansen är stor att fler hårkullor (eller ”hårmasar”) för traditionen in i framtiden. Det tror Joanna Svensson.

— En del tycker det är för svårt, andra tycker det är roligt. Det beror vad man har för läggning. Fast hantverket kommer att finnas kvar länge, säger hon.