Därför valde Gino att bryta tystnaden: ”Jag säger ifrån för att jag bryr mig”

På avdelning 5 på Blomstervägen i Ludvika försöker vårdbiträdet och skyddsombudet Gino Nordlund hålla fast vid något han tycker håller på att gå förlorat – yrkesstoltheten.

Han berättar om en vardag som ofta slutar med att behöva hinna snarare än att vårda.

— Jag säger ifrån för att jag bryr mig. Det handlar inte om att peka ut någon, utan om att människor inte ska behöva leva ovärdigt, säger han.

När Gino började som vikarie för några år sedan blev mötet med verkligheten på boendet en chock.

— Jag kom direkt från gatan, utan utbildning. Jag hade varit runt äldre människor förut, men aldrig i en miljö där sjukdomar, diagnoser och psykisk ohälsa flöt ihop med vardagen. Det var en helt annan värld.

Han berättar hur han i början kände sig osäker, men också nyfiken.

— Jag visste inte hur jag skulle läsa deras uttryck. De kunde inte alltid prata, men de visade så mycket med ögonen, händerna, små rörelser. Det tog tid innan jag förstod vad de försökte säga.

Trots chocken fastnade han snabbt för arbetet.

— Jag älskar mitt jobb. Det är tungt, men också meningsfullt. De där små stunderna när man ser någon le eller slappna av – det är då man känner varför man är där.

Med tiden såg han också baksidorna. En arbetsplats där engagemang kunde kvävas av vanor och trötthet.

— Det fanns grupperingar, små klickar som gjorde på sitt sätt. Det blev som i skolan – vissa bestämde, andra höll tyst. Men vår uppgift är inte att göra som vi själva tycker är enklast, utan det som brukarna behöver.

Han beskriver en kultur där avvikelser och rapporter uppfattas som personliga attacker snarare än verktyg för förbättring.

— Skriver man en avvikelse blir man ofta ifrågasatt. Jag har sett kollegor som gjort rätt men blivit utfrusna för det. Då tystnar folk. Och när man slutar prata, då slutar också förbättringen.

Som skyddsombud har Gino försökt förändra inifrån.

Han tog initiativ till att bygga upp en ny arbetsmiljöpärm – efter att ha upptäckt att den gamla inte uppdaterats på många år.

— Senaste anteckningen jag hittade var från 2006. Vi fick börja om helt. Det säger ganska mycket om hur långt efter vi ligger.

Han försöker få kollegor att rapportera arbetsmiljöproblem via de digitala system som finns, men gensvaret har varit svalt.

— Många orkar inte. Det är så tungt fysiskt och psykiskt att man bara vill hem när passet är över. Men då försvinner också spåren av det som inte fungerar.

Han dröjer vid det länge, väger orden noggrant.

— Jag vill inte vara hård, men jag skulle inte vilja att min egen mamma bodde där. Det gör ont att säga det.

Han berättar om brister i hygien, trasig utrustning och en sliten miljö där tid för omtanke ofta prioriteras bort.

— Maskinen som ska sterilisera metallfaten har varit trasig i flera år. De tvättas i handfat i stället. Det är inte okej. Sånt fastnar i huvudet när man jobbar nära människor varje dag.

Gino menar att det är för enkelt att bara skylla på ledningen.

— Jag har haft tre chefer på fyra och ett halvt år. De byts ut hela tiden. Men ansvaret ligger inte bara där uppe – vi på golvet bär också ett ansvar. Vi har fått ett förtroende från brukarna, och det måste vi leva upp till.

Han säger att många chefer gör sitt bästa, men att problemen ofta stannar i verksamheten.

— Cheferna försöker, men mycket fastnar på vägen. Och när avvikelser inte rapporteras kan de inte heller agera.

Samtidigt betonar han att det finns en stor skillnad mellan de som verkligen vill förändra och de som bara går dit för att få dagen att gå.

— Jag brukar säga att det finns de som går till jobbet för brukarnas skull, och de som går dit för pengarnas skull. Det måste vara en kombination när man jobbar med människor.

Efter flera år i en pressad arbetsmiljö blev Gino sjukskriven. När han kom tillbaka förändrades hans syn på jobbet.

— Jag försökte låta bli att tänka på arbetet under sjukskrivningen, men det gick inte helt. Jag saknade samtalen med brukarna, deras humor, de små stunderna. Men jag behövde distans.

När han återvände såg han tydligare vad som inte fungerade.

— Jag tänkte: vad är det som händer här egentligen? Då kände jag att nu räcker det. Jag måste prata om det här.

Att gå ut offentligt med namn och bild var ingen självklarhet.

— Jag funderade länge. Jag kunde ha varit anonym, men då hade det inte gjort någon skillnad. Någon måste stå för det här. Jag är inte rädd för vad folk tycker om mig, men jag bryr mig om hur brukarna har det.

Han berättar att flera kollegor uppmuntrat honom, även om inte alla vågar ställa sig bredvid offentligt.

— Jag vet att jag kommer få kritik, men det är okej. Jag är trött på att tystnaden får styra.

Trots allt stannar han kvar.

— Många har sagt att jag borde byta jobb, men jag är inte redo att lämna. Jag vill se en förändring först. Jag vill kunna gå därifrån och känna att jag gjorde vad jag kunde.

Han skrattar kort.

— Kanske är det lite egoistiskt, men jag vill kunna känna mig stolt när jag lämnar.

Trots motstånd och trötthet pratar Gino fortfarande om hopp.

— Det finns många som gör rätt, många som verkligen bryr sig. Jag hoppas de blir fler. För jag vet att det går att göra bättre – bara man vill.

Han stannar upp innan han tillägger:

— Jag vill inte vara någon hjälte. Jag vill bara att de som bor här ska få det de har rätt till. Det är inte så mycket begärt.

Fotnot:

Ludvika kommun har själva anmält bristerna till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) enligt lex Sarah och uppgett att åtgärder pågår.