”Guys, hur kan ni vara här? Körde ni hela vägen hit för oss?”

Max Veronneau förlängde, Hannes Hellberg kallas hem och 14 forwards är under kontrakt kommande säsong. Så gott som spikat med andra ord. På backsidan däremot är de – åtminstone sett till lönechecken – tre toppbackarna Anton Lindholm, Olle Alsing och Matt Caito omgärdade av rykten. Det blir lätt så när prestationerna är bra och kontrakt går ut.

Det är bland annat därför Matt Caito slår sig ner på Tegera arenas läktare. Det ska luskas i hur nära han är en förlängning. Men först, i gott journalistiskt hantverk, blir det lite uppmjukning.

— Svenska är ett tufft språk. Jag har ett år kvar här men jag hade älskat att lära mig det. Först att förstå det och sen kunna prata det. Det är målet, svarar den oerhört trevlige amerikanen på den obligatoriska “hur går det med språket?”-frågan.

Efter att ha inlett säsongen skadad så kom Caito tillbaka med besked. Laget vann och vann, nummer åtta gjorde poäng i varje match och såg ut som att han inte varit borta från spel en sekund.

— Första matchen fick jag första hårda tacklingen direkt och jag kände att ”Ok, I feel good”. I slutet av andra perioden hade vi ett långt byte och då kände jag ”Ouff, det här blir tufft”, säger han och skrattar.

— Men jag kände mig bra och trygg. “Ritto”(Mattias Ritola) hjälpte mig med närkampsövningar och matchtempot. Fem mot fem är förstås alltid svårt att träna på om man inte får vara med laget men jag tycker att jag fick tillräckligt med träning på det för att snabbt hitta tillbaka till känslan. Vi hade också väldigt mycket tålamod, förhastade inget. Det var en stor del i att jag kunde komma tillbaka som jag gjorde. Jag är så tacksam för all hjälp från alla runtomkring.

Det har varit en bergochdalbanesäsong i klassisk LIF-anda. Ned som pannkaka, upp som en sol och nu är det pannkakevarning igen.

— Starten var tuff, vi hade några spelare borta under försäsongen som skulle rakt in i det. Vi försökte lära oss det nya sättet vi vill spela där vi inte har så mycket puck, vill backa hem lite och ställa upp mer än tidigare. Men vi hade kanske inte riktigt tålamod till det.

— Sen hittade vi det spelet och blev mer bekväma i att göra så. Vi är fortfarande ett hårt pressande lag men beroende på omständigheterna måste vi backa tillbaka lite ibland och omgruppera. Då krävs tålamod.

När det fungerar som allra bäst så involverar ni verkligen alla spelare i anfallsspelet. Platsbyten på backar och ständig rörelse.

— Vi har försökt tidigare säsonger också och försökt ta lite mer chanser från backplats, men man behöver spela så ett tag innan det sitter. Vi har utvecklat det spelet och med det kommer också ett annat självförtroende. Sen har vi två väldigt speciella målvakter som gör att man vågar ta risker.

Det känns i sina bästa stunder som en blandning mellan high risk/high reward och att ha tålamod.

— Precis. Det är så de riktigt bra lagen spelar. Man måste vara villig att ta chansen att ta ledningen i matcherna istället för att bara vänta ut.

Att Leksand spelar bra har nästan varit synonymt med att Matt Caito och Anton Lindholm presterar på topp. Två backar som bär massor av istid och får stort förtroende. Inte konstigt då de tillhör två av ligans bästa backar.

— ”Lindy” är enormt viktig för oss. Wow. Man kan argumentera för att han är en av de bästa backarna i Europa. Jag älskar att spela med honom, jag vill spela med honom för alltid, säger Caito och skrattar.

Nu närmar vi oss det här med huruvida Caito tänker stanna eller ej. Step by step. Lindholm har nämligen omgivits av massvis av rykten. Det är Rögle hit, Bern dit och så en skyhög budgivning på det. Många ser honom som förlorad för Leksand.

Det leder samtalet in på att det är svårt att förstå hur Lindholm inte lyckades i NHL. Konstigt, tycker backkollegan.

— Det är tufft. Det är en yngre liga.

Hur ser din egen NHL-dröm ut?

— Det har alltid varit en dröm att få en chans. Det finns alltid i bakhuvudet, men det är inte under min kontroll så…

Vet du vem Magnus Johansson är?

— Nja…

Han fick chansen i Chicago när han var 35 år. Back. Rightare.

— Okej! Så det finns hopp i fem år till!

Caito skrattar. Han vet likväl som alla andra att Johansson, som var i samma rookie-hockeykort som Patrick Kane och Jonathan Toews, är undantaget som bekräftar regeln. NHL-tåget kommer förmodligen inte till Caito-perrongen.

Det var heller ingen spikrak räls till Leksand och SHL. Hållplatserna på vägen var många.

— Det var mycket upp och ner i USA, jag fick sitta på sidan mycket. Så jag tog chansen i Österrike, och älskade det. Roliga supportrar, två matcher i veckan och en enorm skillnad på rinkarna. Helt plötsligt fick jag så mycket tid, säger han och lägger till:

— Så känns det inte i SHL dock.

Efter en säsong i Graz tog han en säsong via Kookoo i Finland där det blev vinst i backarnas poängliga och tillslut, för fyra år sedan, äntrade han isen vid Siljans södra strand. Tacka en gammal Frölunda-stjärna för det.

— Jag hade alltid i tanken att spela i Sverige. Ryan Lasch är en ”California guy” han med och jag tränade med honom under sommararna och när jag såg hans matcher i Frölunda såg det så kul ut. Sverige var alltid ett mål för mig. Hockeyn här är fantastisk, snabb och i alla matcher är det stor press att vinna.

— Jag blev kär i det och nu har fyra år passerat. Time flies. Jag vill inte prata för mycket om det. Jag fokuserar bara på hockeyn. Det där kommer när det kommer. Jag älskar Leksand, det finns inga problem alls.

Där kom den. Den naturliga öppningen för att fråga om framtiden.

Fyra år, ja. Blir det fler?

Han skruvar på sig.

— Jag vet inte än.

Vet du när du bestämmer dig?

— Nej, jag kan inte säga något om det.

Hur resonerar du kring vad du söker hos den klubb du vill vara i?

— Jag vill vinna, jag hatar att förlora. Det tar en dag efter en förlust innan jag kommer över den, för då är det snart match igen. Alltså, jag hatar v-e-r-k-l-i-g-e-n att förlora så det viktigaste har varit att vinna. Jag vill vinna på den högsta nivån jag kan spela på. Det är mitt mindset.

Dina stats ser ”schweiziska” ut.

— Jag förstår vad du menar. Men det är en riktigt tuff liga att få en plats i också.

Hade du kunnat spela för ett annat SHL-lag?

— Det beror på i vilken riktning Leksand vill och vad de tror om mig som en del i det. Det är business också.

Sen följer en kärleksförklaring till föreningen han tillbringat sina senaste fyra hockeyår i.

— Jag tror att alla som spelat här ett tag alltid har Leksand i hjärtat. Supportrarna är allt och jag tror de flesta spelare blir kära i den här sortens atmosfär och ”buzz” runt laget. Det är hela Sveriges lag. Vi åker på road trips och det är 2-3000 personer där. De är hela vägen uppe i Luleå och man känner bara ”Guys, hur kan ni vara här? Körde ni hela vägen hit för oss?”

— Det är den främsta anledningen till att jag gillar att vara här så mycket. Det är en otrolig upplevelse att spela för Leksand.

Nu låter det som du kommer lämna?

— Haha, jag vet, men jag vill inte alls att det ska låta så.