Chefernas söner: ”Vore speciellt att ta SM-guld med sin pappa”

Sportchef Thomas ”Tjomme” Johansson och tränare Mikael ”Challe” Karlberg har båda ledande roller i Leksands IF. På isen har de sönerna Anton och Marcus. De enda spelarna i SHL, förutom Anton Lander, som har sina pappor i ledande roller i klubben de spelar i. En speciell situation förstås och eftersom undertecknad hade sin far som tränare i fotbollen (långt ifrån elitnivå ska tilläggas) fram till 18 års ålder så finns många funderingar kring ämnet.

”Mackan” och Anton slår sig ner på Tegeras läktare för att mottaga ett frågebatteri som från början till slut handlar om deras pappor och relationen till dessa. Ett ämne de inte pratat fullt så mycket om som man kanske hade kunnat tro.

Finns det något ni gör som är annorlunda för att era pappor är med i organisationen?

MK: Jag och farsan har sagt att vi inte pratar så mycket med varandra på hallen. Vi kanske inte undviker varandra men om jag vill prata hockey går jag till någon av de andra tränarna.

AJ: Det är samma här, jag försöker ta andra alternativ istället.

Vad är det mest positiva med att ha växt upp med att ha två pappor inom elithockeyn?

MK: Först och främst har det gjort att intresset blev så stort. Det enda man gjorde när man var liten var att kolla hockey och vara med på träningar och sånt. Sen har man också fått bra hjälp genom åren, han har varit ett väldigt bra bollplank.

AJ: Det har bara varit positivt, man har fått tips och tricks och ens intresse har bara ökat av att ha en pappa som gjort samma sak.

MK: Jag har varit här i hallen sen jag föddes med tanke på hur mycket hockeyn har funnits i familjen. Sen växte jag upp i Leksand också så det har inte gått att göra så mycket annat. Men det var förstås inte bara farsan utan det var alltid mycket spontanlir med polarna och alla höll på liksom.

AK: Man kan inte tro det, men det var lite samma i Stockholm faktiskt. Man spelade med grannarna och så.

Vad finns det som är negativt nu då?

MK: Det kanske är just det att jag hellre går och pratar med ”Challe” Berglund trots att min farsa är forwardscoach. Nu var ”Challe” också en väldigt duktig forward på sin tid, haha. Men ibland kan det vara mer naturligt att jag ändå inte frågar pappa om de områden som han har hand om. Jag kommer ihåg att när jag kom upp i A-laget 2017/18 där, då var han sportchef. Då tyckte jag att det var lite jobbigt faktiskt. Men första matchen gjorde jag mål så då kände jag ändå lite att jag bevisat att jag förtjänade det.

AJ: Jag har haft turen att ha en storebrorsa (Simon Johansson) som haft samma situation och som jag fått mycket tips ifrån. När jag kom upp i A-laget här var det lite småjobbigt förstås, men då hade jag ändå brorsan som suttit i samma sits i Djurgården.

Sen blir det förstås den naturliga reaktionen hos många när du fick chansen, Anton. Att ”nu ska Tjomme ha in sin grabb”.

AJ: Haha, ja såklart är det så. Det kommer alltid finnas folk som tycker och tänker så. Men jag har aldrig sett det som något negativt.

Mackan, din pappa sa till mig en gång att du nog tyckte det var skönt att lämna Leksand en stund och slippa ha honom i samma klubb.

MK: Ja, så var det nog. Inte bara att ”slippa” honom men då fick jag stå på lite egna ben och komma till en förening helt neutralt istället. Det var lite andra förutsättningar då. Jag fick vara med om mycket när jag var iväg också så då kände jag när jag kom tillbaka att det inte alls var samma grej. Jag är mer vuxen nu också och det känns inte alls på samma sätt nu. Varken att spela här eller att ha honom i föreningen.

Var det lättare att prata hockey och ”din karriär” med honom då, när du var en annan klubb?

MK: Nej, så var det kanske inte. Vi pratar fortfarande mycket hockey och jag kan ringa honom efter matcher fortfarande, det händer rätt ofta.

Anton bryter in.

AJ: Jag tror att det är viktigt att skilja på den där far och son-grejen och jobbet. Det är nog jätteviktigt. Jag har precis som Mackan, att jag ringer min pappa efter matcher och frågar vad han tyckte och om han har några råd eller synpunkter på mitt spel. Det blir mycket hockey även utanför hallen.

Anton du flyttade till Leksand när det var dags för hockeygymnasium. Var det helt givet?

AJ: När Leksand frågade om jag ville komma hit och provträna så var det givet att åka hit och prova. Jag trodde inte jag skulle gilla det här lilla så mycket som jag gör. Men det är perfekt för mig.

Du hade ingenting i dig som sa att ”Jag ska inte vara på samma ställe som pappa”?

AJ: Nej, så får man inte heller tänka. Jag ska gå min väg. Man vet inte hur det hade blivit om man valt någon annan förening men jag såg det inte alls så.

Jag hör vad ni säger, men finns det aldrig något problem där man råkar blanda ihop ”pappa” och ”chef”. Att det blir att man pratar om hockeymässiga saker som man inte hade pratat med en ”vanlig” tränare/sportchef om?

MK: Nej, inte för mig i alla fall. Jag har en ganska tydlig roll i laget och alla vet hur en hierarki i ett lag ser ut. Det är inte så att jag blir less om jag inte får spela två minuter power play, man får ha självinsikt också. Om jag ringer honom efter matchen är det far och son, jag tänker inte att det är min tränare jag ringer.

Går det verkligen alltid att hålla isär pappa/son och chef/spelare?

AJ: Det är klart det är lite svårt ibland. Men man gör sitt yttersta för att göra sitt bästa av det. Vi vet att vi sitter i den här situationen och vi kan inte göra något åt det.

Är det svårast att koppla bort att det är ens pappa när man är på jobbet eller att han är ens chef när man är hemma?

AJ: Det är nog svårast att koppla bort pappan från jobbet.

MK: Ja, absolut. Han har ju varit min farsa bra mycket längre än han varit min tränare.

Om vi vänder på det då. Tror ni att de känner att det någonsin är jobbigt?

MK: Jag kan bara prata för mig själv förstås men någon gång är det säkert jobbigt. Men jag kan tänka mig att det blir lättare och lättare ju längre tiden går. Det var nog jobbigast för ”Tjomme” första gången han tog upp Anton och det var nog jobbigast för min farsa första matcherna jag var med. Men sen när man etablerar sig lite och över tid visar att man klarar av att spela här så har man visat att det inte beror på något annat.

Det gick upp för mig nu att det ju kan uppstå en situation där din (Anton) pappa sparkar din (Marcus) pappa.

Grabbarna skrattar.

Hur kommer den relationen påverkas då?

MK: Då blir det nog frostigt på alla håll och kanter, haha. Jag tror att när man är med i den här branschen så får man se det för var vad det är. The game is the game även om det är någon man har en närmre relation till.

Hur professionell man än är så måste det ju, i situationer i sporten där känslor ”släpper” till exempel om ni vinner något, vara svårt att helt koppla bort att det är ens pappa?

AJ: Ja, det är klart att det vore speciellt att ta ett SM-guld med sin pappa i Leksand. Det hade varit något otroligt. Det är klart att det hade blivit lite mer speciellt för både mig och Mackan.