Sjöbotten i Rälta – myt eller verklighet?

Leksands kanske märkligaste sjö heter Sjöbotten. Det beror nog på att bybor ska ha tömt det hela för åkermark. Men var det verkligen människor som grävde eller höll så att säga moder jord i spaden?

Sjöbotten i Rälta – myt eller verklighet – har fascinerat människor sedan medeltiden och säkert längre än så. Några menar att det aldrig har funnits någon sjö där medan andra hävdar motsatsen. Bynamnet antyder dock på att ett sjönamn letat sig in en gång för länge sedan. ”Rärotte” innehåller ett adjektiv bildat av substantivet rör, vass, och skulle då betyda ”den vassrika sjön”.

Fåran genom åsen är cirka 400 meter lång, 100 meter bred och cirka 12 meter djup. Det hela pekar på en enorm arbetsinsats i en tid då det inte fanns järnskodda spadar. Sanningen ligger kanske någonstans mitt emellan. Sjön har tömts av både människohänder och moder jord i ett spel av naturliga krafter och jakten på åkermark.

Om man börjar med att titta på vad som har sagts och skrivits om Sjöbotten är det en hel del. Holenius skrev 1722 om Sjöbotten i sin avhandling om Dalarna, De Dalekarlia:

”Såsom avslutning må jag anföra en geologisk egendomlighet, nämligen en sjö som uttorkat och blivit ängsmark. Mellan Diura kapell och byn Rälta, fordom kallad Rårätta, ligger en mycket vidsträckt äng, som för hundra år sedan var en fiskrik sjö. Denna hade, efter vad befolkningen av gammalt berättat, för några hundra år sedan börjat utdikas, tills den som sagt blivit uttorkad och förvandlad till gräsbevuxen mark. Den gyttjiga jordmånen hårdnade så småningom till, blev bördig och avkastar numera så mycket hö, att man där räknar omkring trehundra hölador. Ängen kallas därför till minne av denna händelse Siöbotn.”

När detta skulle ha skett är svårt att säga något om. Men det man vet är att Sjöbotten var en slåttermark åtminstone sedan slutet av 1400-talet (Dalgård 1951). Även hos Dalmalm (1966) och Forsslund (1923) går att läsa om bybor som berättade om sjöns tömning. ”När man hade grävt ett tag, så att man nådde (sjö-) älvvattnets nivå, skar sig vattnet en rännil i den lösa sandbädden och skötte sedan självt om hela utdikningen”, skriver Dalmalm.

Enligt berättelserna var det en dödsdömd som tog det sista spadtaget. För att nu underlätta tömningen berättas det ” att man vid Lissänget strax nedanför sjöns gamla utlopp gjorde en fördämning i den smala fåran för att därigenom få vattnet att stiga fortare och börja rinna i den uppgrävda nya fåran, som ej var djupare grävd, än vad som nödvändigt var”.

En herreman till häst drogs med och drunknade och det var så mycket fisk att den fick ligga och ruttna. Det var sjön som tog hämnd på människorna. Här dyker det också upp karlar från Mora som ändrade älvens lopp vid Grådaforsen. Det finns nu inga säkra bevis för att det har varit människor inblandade. Enligt Bengt af Klintberg behöver inte berättelserna om Sjöbotten ha med verkligheten att göra. De flesta förklaringssägner är diktade, men kan för den skull innehålla ett uns av verklighet i alla fall.

Det går inte att på rak arm säga om det har funnits någon sjö vid Sjöbotten. Vattentillflöden och tömningar kan ha skett i omgångar och är mycket gamla. Samtidigt visar tecken på en sjö. Två av områdets stenåldersboplatser ligger på det som anses vara den forna strandlinjen. Söder om Norr Rälta har en sänksten (fiskeredskap) hittats invid strandlinjen. Flera av järnframställningsplatserna ligger tydligt vända mot Sjöbotten i nära anslutning till strandvallen, samt att själva landskapet vid Sjöbotten visar på tecken som kan ha med en tidigare sjö att göra. Den gamla Sjöbotten beskrivs som plan, vilket sannolikt indikerar på en äldre sjö av något slag.

Hade det nu funnits en fyra meter djup insjö vid Sjöbotten för cirka tusen år sedan borde det enligt Jan Risbreg, docent vid Kvartärgeologiska institutionen vid Stockholms universitet, satt spår i jordarna. Rester av organogena sjösediment borde fortfarande synas vid fältundersökningar. Det skriver Johanna Svensson i ”Sjöbotten kulturmiljöer och omarrondering inom en mindre odlingsbygd i Leksands kommun”. Vid grävningar vid dagens åfåra och i åkermarken på Sjöbotten hittades inget organiskt material i sedimentjorden, (Vattenståndsvariationer under Holocen i Sjöbotten, centrala Dalarna, västra Sverige, ej slutförd undersökning av Jan Lundqvist).

En annan teori säger att sjön kan ha tömts på naturlig väg, allt från inlandsisens tillbakadragande fram till runt tusentalet och har med Dalälvens högvattenstillfällen att göra. År 1544 var ett extremt högvattenår.

I höjd med Sjöbotten har älven förflyttat sig mot väster och har i en ytterkurva eroderat sig in i åsen som dämde den forna sjön. Så när tömdes då sjön? Järnframställningsplatser längs sjöns forna strandlinje kanske visar att den dränerades tidigast under den tid då dessa var i bruk. Slaggvarp i området har daterats till runt 995 e Kr. Detta utesluter inte att bybor kan ha grävt i området vid denna tid genom en sänkning av en mindre pasströskel i Rältaån eller en utdikning av den översvämningsmark som Sjöbotten kan ha utgjort och på så vis skapat förutsättningar för ängsmark.

Text: Mats Lindström, frilansjournalist