På resande fot i 928 dagar 

När Katarina Liljeström var liten spenderade hon åtskilliga timmar på golvet hemma i sitt föräldrahem i Insjön. Hon låg och tittade i en stor världsatlas, en bok som nästan var större än hon själv. Katarina älskade sina kartböcker och minns hur hon drömde sig bort till all världens länder. Redan då fanns det en enorm nyfikenhet inför vad vår planet har att erbjuda och hon var säker på, att en vacker dag så skulle hon resa jorden runt.

Som barn och uppväxt i Insjön trodde hon att arbeta på Clas Ohlsson var världens vanligaste jobb. För arbetade man inte inom skolan eller vården, så var det väl där man jobbade. Nu har hon besökt jordens alla hörn, sovit i alla typer av sängar, ätit all typ av mat och besökt platser och människor hon alltid kommer bära med sig. Efter 928 dagar är ”globetrottarinnan” långt ifrån färdig, ännu fortsätter hennes upptäcktsresa bortom det lilla samhället vid Österdalälven.   

Att skildra hela Katarinas livs resa skulle kräva kilometerlånga texter eller rent av en samlingsvolym böcker. Hon berättar om hur skriver ner allt hon är med om i resedagböcker och hur hon börjat spela in resepoddar och lägga ut bilder på Instagram. Resandet är också en tid för personlig utveckling och ett sätt att skapa minnen. Minnen för livet.

Hon vill komma ihåg den där geten iklädd t-shirt som gick förbi henne på en gigantiskt marknad i New Dehli och hur åskådarna lite längre bort tittade på gyttjebrottning på den färggladaste och mest kaosartade marknadsplats hon besökt.

Om den tuffa vandringen i Nambias öken, alla seglatser, ljuset i Egypten, resterna av livet i Tjernobyl, nattbussen i Laos, roadtrippen genom hela Turkiet, bergen i Nepal, men framför allt vill hon spara på alla möten med människor och om och om igen så slås av all medmänsklighet som finns där ute i världen. 

Hon hade nått till ett mål i livet. Hennes egna företag där hon jobbade som inredare och personlig utvecklare i Uppsala gick bra, hon körde omkring sin egna bil och hade renoverat sin fina bostadsrätt. Då bestämde sig Katarina för att det var dags för ett nytt kapitel och sålde allt hon ägde för att ge sig ut och resa igen. Istället för kontroll och koll, där tiden var planerad i fem-minuters intervaller gav hon sig iväg utan att veta var eller ens i vilket land hon ska somna nästa dag.  

— Varför ska du åka iväg nu när det går så bra för dig, sa mina systrar. Mina vänner greppade nog inte riktigt att det skulle ske. Föräldrarna tyckte det lät spännande och sa att de skulle resa genom mig.   

”Nu ska hon ut och resa igen, men hon kommer väl tillbaka snart.” 

Så var det många som tänkte när hon sålde allt och tog sin lilla knallgröna carry on ryggsäck och reste iväg till första destinationen, Istanbul. Så här två och ett halvt år senare vet de inte när hon kommer hem igen och det vet inte hon heller. Väskan har blivit något större och fått en djupare skogsgrön nyans. Nu har hon sällskap av en 55 liters ryggsäck, inte för att hon ska kunna köpa saker utan bara för att hon ska få plats med tält, liggunderlag och sovsäck.

När är pengarna slut?

— Det beror lite på var jag bestämmer mig för att åka. Jag skulle kunna leva ett år till i Indien, men inte så länge på andra ställen, skrattar hon och tillägger att hon passade på att investera lite pengar i aktier under resans gång, vilket har gett henne fler resdagar. 

Var ska du nu?

— Just nu är jag i München och väntar på att min amerikanska kompis Richard ska komma in i Frankrike för att plocka upp en segelbåt. Vi ska segla i Medelhavet, hur länge ja, det får vi se. 

Vill du tillbaka till någon speciell plats?

— Oj, va svårt! Men. Jag vill vandra i Georgien, åka tillbaka Sydafrika, Nepal, Albanien och så vill jag köra igenom hela Indien i en tuk-tuk. 

Vad har du lärt dig?

— Realisationer, eller vänta är inte det ordet på prissänkta varor i Sverige? Alltså jag har pratat så lite svenska så orden rymmer ibland. Jag ville lära mig om livet och ser det som ett led i min personliga utveckling och i början var det mycket platserna jag ville till, men nu har det blivit mer viktigt med de mänskliga mötena. 

Saknar du något med Sverige?

— Att gå långpromenader och hamburgerkedjan Max vegetariska mat!

I framtiden planerar Katarina för att hålla föreläsningar och personliga utvecklingsprogram. Att coacha människor i hur de kan lära känna sig själva bättre. Katarina konstaterar att livet är inget som är för eller mot en. 

Katarina tittar i en av sina många resedagböcker och slungas tillbaka till de guppiga gatorna, till ljuden, dofterna och människorna. I och med Corona så tog resandet en annan vändning. Hon minns att hon var på en lång campingresa som gick ifrån Nairobi genom bland annat Tanzania, Botswana ner till Sydafrika då förra våren när alla svenskar rekommenderades ta sig hem till Sverige.

Hon hade tur som fick plats på sista planet. Det innebar att hon fick en resa i resan och så fick hon landa hemma hos föräldrarna i Dalarna. Ladda batterierna, passa på att besöka Hjultorget, träffa systrarna och vänner samt fortsätta sin resa fast inom Sveriges gränser.

Några månader senare bokade hon en flygbiljett och begav sig mot Asien. Katarina beskriver resandet nu under corona som av en helt annan värld. Det går betydligt långsammare och hon möter en annan typ av resenärer, de som inte kan resa hem. Det är inte längre några backpackers ute så hennes roll som ”Travelmama” är nästintill obefintlig. En roll hon tog på sig ibland yngre resenärer hon träffade, hon påminde om vatten, solkräm, frukost och att de hade koll på var de skulle. Nu kräver flygbolagen färska pcr-test och nästan hela Europa är högriskområde. 

Finns det något du alltid gör på nya platser?

— Jag går på den lokala marknaden och så brukar jag testa landets motsvarighet till dumplings. 

Berätta?

— Dumplings finns över hela världen och är en favorit. Ja, pitepalt är väl Sveriges lite tragiska motsvarighet, skrattar Katarina. 

I början av sitt resande frossade hon i mat. Bland det godaste hon ätit är en bläckfiskcarpacio med svartpeppar och balsamvinäger på ruccolabädd med ett riktigt gott rödvin till. I Sydkorea provade hon levande bläckfisktentakler där sugploppparna sög sig fast på tungan. 

— Jag har haft så mycket goda matupplevelser och är nöjd med det!

I sin inre resa har hon kommit fram till att djuren har lika mycket själ som människor. Med alla gastronomiska upplevelser in bagaget och den nya livsinsikten var det lätt för den här globetrottern att gå över till det veganska köket. Hon beskriver det som något av en utmaning under resan att från att enkelt kunna frossa i all världens maträtter till att nu ibland bara äta brödskorpor för att klara dagen. 

— När jag blir gammal så vill jag sitta i en gungstol på verandan med massor med barn runtomkring mig och berätta om mina resor och minnas och blir jag inte gammal så har jag levt fullt ut hela tiden och skulle jag dö nu, så skulle jag dö lycklig.

Då som liten drömde hon om världens alla platser, nu som 35 åring har hon varit på många av dem och hon slutar aldrig fascineras över all medmänsklighet och hon är lycklig över att få bo på en så vacker planet. 

Tillbaka-till-framtiden och tuk-tukandet, har du testat att köra?

— Jaa! Jag fick provköra en under Indienresan och tuk-tukföraren lärde mig att det bara var att fokusera på trafiken framför . Det gäller det att aldrig se bakåt, så basic glömma allt man lärt sig i svenska bilskolan, skrattar Katarina och avslutar

— Och visst kändes det som om hela Indien låg bakom mig och tutade! 

Vill du ”hänga med” på Katarinas fortsatta resa kan du följa henne på Instagram eller lyssna på hennes podd på Spotify.

https://open.spotify.com/episode/5XnkF5rGldFq6iQRB5xYk5?si=xXhAhXqmTk-aMfEhrMYtmA&nd=1