”Leksandsmålet ska inte vara exkluderande”

Hur kan Leksandsmålet bevaras för framtida generationer? Ett första steg är att engagera de leksingar som talar målet idag. I veckan träffades ett 20-tal intresserade på Mötesplats 65:an i Pingstkyrkans lokaler i Leksand. Inbjudan löd ”Dikter på Leksandsmål” och där undersöktes även intresset för en framtida studiecirkel på ämnet.

Längre ned i artikeln finns en video där Lisbeth Olsson Lind framför en egenskriven dikt på Leksandsmål, men först några rader om varför målet är viktigt för deltagarna.

— Jag är ju uppfödd med det. Far är från Styrsjöbo och mor är från Häradsbygden, så Leksandsmålet är mitt förstaspråk, känner föredragshållaren Birgitta Back Laszlo.

Hur ser du på generationsväxlingen för Leksandsmålet?

— Mina barn förstår Leksandsmål, men de pratar det inte. Vi diskuterade hur många vi är som pratar svenska med våra barn, för att vi tänker att det är det som gäller för att göra sig förstådd ute i världen. Då blir Leksandsmålet mer som en krydda, och det är lite synd, tycker Back Laszlo.

Älvdalskan och bondskan som talas längs Norrlandskusten tycks ha ett bättre driv genom skolor som har sett till att göra mål och dialekter populära på lektionstid.

— Vi och ABF är i alla fall redo att starta en studiecirkel om det finns något intresse. Då kan man ju även ha träffar på kvällen för att locka yngre människor, hoppas Birgitta Back Laszlo.

Vilken relation man har fått till Leksandsmålet varierar, exempelvis hade systrarna Lisbeth Olsson Lind och Ingrid Lind från Åkersbodarna skilda minnesbilder.

— Jag har aldrig upplevt att Leksandsmålet var fult och jag hade nog turen att ha en lärare på mellanstadiet, Jakob Gåfvels, som sade åt oss att ”Ni ska vara stolta över att ni kan Leksandsmålet och ni ska vara rädda om språket”. Så jag har alltid varit stolt över målet och det är jag än idag, säger Lisbeth Olsson Lind.

Några andra i salen hade varit med om det motsatta, att en lärarinna hade förbjudit barnen att tala Leksandsmål. Gruppen instämde i att det har skadat målets status, men nu blåser vindarna förhoppningsvis i andra riktningar.

Samtalet gled in på humor, för det är ofta där som de fyndigaste uttrycken och anekdoterna på Lekandsmål kommer fram. Samtidigt finns det en risk att leksingarnas genuina kulturarv uppfattas som något exotiskt eller löjeväckande.

En östgöte som var med på mötet var inne på samma tema, med spaningen att hennes dialekt östgötskan ofta får representera töntiga personer i populärkulturen, vilket inte kändes så roligt.

— Jag är lite rädd för att bli som en maskot, att det ska bli ”Kan du inte säga något på mål för att det låter så mysigt?”, säger Birgitta Back Laszlo.

— Vi får också akta oss för att bli exkluderande. På ett bymöte där vi skulle presentera oss för varandra var det flera som urskuldade sig med att ”Vi har just flyttat hit och leksingar blir man väl inte förrän efter fem generationer eller så”, återberättar Birgitta Back Laszlo och fortsätter:

— Där känner jag att nej, nej, så får det inte vara. För en sådan kultur överlever inte om man inte välkomnar folk in i den!

Angeli Hyllman som är relativt nyinflyttad från Kinnekulle i Västergötland höll med:

— Vi förstår inte era dialekter än, men vi tycker att det är en härlig gemenskap här. Många hälsar på oss, även bland de unga. Så vi trivs här, säger Angeli Hyllman.

Birgitta Back Laszlo hade tagit med sig diktsamlingar på Leksandsmål från Britta Björs och hennes namne Hampus Britta. Vid mikrofonen lånade Birgitta ett citat från ”Björs-Britta” för att avrunda mötet:

— Tänk, tä få tâl leksandsmål. Som grankåda ti munnôn. Freskt!

Även deltagaren Lisbeth Olsson Lind hade författat och tagit med sig en dikt på Leksandsmål, som du kan lyssna till och följa med i texten här nedanför: