”Idag tar det ett par dagar innan man kommer ner i tempo”
Allt började med att vi här i Dalarna var överbefolkade. De små jordbruken räckte inte till att försörja familjerna. Så det blev till att se sig om efter jobb på annat håll, i Stockholm. I början på maj började folket sina vandringar mot huvudstaden dit de skulle på herrarbeten. Under sommaren var de tillbaka i Dalarna för att skörda för att sedan gå igen i september. Föreningen Dalkarlsvägen arrangerar nu vandringen som går i förfäders fotspår, ofta efter samma stigar som på 1800-talet.
Den 10 maj 08.30 ringde kyrkklockorna vid Leksands kyrka och strax därpå drog ett 20-tal vandrare iväg. Samtidigt startade ett gäng från Rättvik som inväntat vandrare från Orsa och Mora och till kvällen möttes de alla upp i Bjursås för nattvila.
— I Rättvik var det runt 40 personer som kom till start, så det ser bra ut. Vi börjar att bli ganska kända, vilket är bra. Det är mycket man tänker på när man kommer ut på skogen, en tanke som slår en är varför man har gett sig in på detta, för det är tufft. Startar man i Rättvik eller Leksand så är det många berg att bestiga, säger Jan-Olof Montelius ordförande i föreningen Dalkarlsvägen.
En del går en eller flera etapper medan några går hela vägen till Stockholm. Många intressanta berättelser finns bevarade från förr på Dalkarlsvägens hemsida kan man läsa om Pilt Kari från Djura.
”Den mest omtalade är den om ”den vackra dalkullan” som med sin skönhet väckte ett enormt uppseende i storstaden. Kullan hette Pilt Karin Ersdotter och hon kom från Djura. Efter att ha stått och sålt mjölk på Stortorget i Gamla stan, bjöds hon in i de fina salongerna enbart för att visas upp.”
— Det som slår en på de här vandringarna är att tiden räknades på ett annat sätt då. Skulle man någonstans så tog det en dag. Det fick ta den tid det tog. Idag tar det ett par dagar innan man kommer ner i tempo. Vi lever i en värld där allt ska gå fort, det gör det inte när du vandrar, säger Jan-Olof.
Det händer förstås mycket under de här vandringarna även idag. 2014 var det ett par som gifte sig på Stiftsgården i Rättvik efter att två år tidigare träffat varandra på vandringen.
På kyrkbacken står Kus Kari Nissniss och tar upp matbeställningar till middagen i Bjursås. Hon har stått och bakat tunnbröd och förberett kycklingsallad till det.
— Jag fick en förfrågan för några år seadan om att vara med i styrelsen för Dalkarlsvägen och tackade ja. Sen började jobbet med att hitta folk som ville vara med och hitta vägarna från Leksand mot Bjursås och att märka ut leden. Jag har aldrig gått själv men är med och styr upp trots att jag längre inte sitter i styrelsen, vilket jag brinner för, säger Kus Kari.
Innan gänget började sin vandring till tonerna av kyrkklockorna så pratade en av församlingens präster Joel Ludvigsson till vandrarna och påminde om att de skulle bära med sig ordet enkelhet. Att fundera på vad som egentligen betyder något för människan när man är på vandring är nyttigt. Det skulle vi nog behöva allihop oavsett om vi vandrar eller inte. Den 19 maj är vandrarna i mål i Stockholm.
