Gården i Tibble är landets enda bevarade kaptensboställe

Där Österdalälven gör en liten krök hittar vi vid stranden en originell byggnad, kaptensgården i Tibble. Gården, som har en ålderdomlig salsbyggnad med flyglar och separat fägård, sägs vara ovanlig i Leksandsbygden. Så kanske det är. Men det som slår mig är kanske inte det man ser utanpå, snarare det som funnits inuti, alltså historien. Det sitter med andra ord i väggarna. För snacka om en gård som har präglat vår historia.

Vad som stod här först är svårt att svara på. Förmodligen en bondgård så som det brukar göra. Vissa spår pekar på 1500-talet och att det skulle ha bott två bröder här. Det kan man läsa om i Armborstet från 1961 av Knis Karl Aronsson.

Tidigare har jag berättat om Klockupproret i Leksand 1531-1533. Där gick det hett till minsann när Vasas fogde ville ta med sig kyrkklockan.

Historien berättar att förutom kyrkoherden herr Evert var det flera som gav sig på fogden, nämligen två bröder som ska ha bott på gården. Tydligen var dessa bröder lite av huvudpersonerna när kungen arg som ett bi lät fängsla herr Evert, och bröderna flydde till Norge då de förstod att deras kära huvuden skulle knipsas. Om de återvände eller inte förtäljer inte dokumenten. Sägnen säger att Vasas fogde funderade på vad man skulle göra med gården (fruar, släkt?). Det slutade med att kungen bara tog byggnaderna, som ju han gjorde med halva Sverige, och förvandlade den från upprorsnäste till kyrkobyggnad.

Frågan man ställer är om det finns någon sanning i detta. Det kanske det gör. För när den gamle kungen var död skrev den nye kungen Erik XIV ett privilegiebrev 1561 som är rätt så intressant: ”Till kyrkoherden i Leksand, Engelberthus Olai, överlämnar jag ett hemman i Tibble, det min Fader haver haft, att under livstiden njuta och behålla.” Ser man på. Gustav Vasa hade denna kibbutz, men frågan är hur han fick den. Lite frestad är man att förknippa klockbrödernas flykt till Norge och kungens konfiskation.

Så gården kom alltså i kyrkans tjänst. Man kan se det som en betalning för allt vad Vasa plockade med sig från Leksands kyrka. En liten tröst alltså. Några som kom att bo här var Leksandsprosten Elof Terserus och hans kära maka Margareta ”Stormor i Dalom”. Hon var klok och omtänksam mot husfolk och grannar medan prästen blåste i krigsluren och gav sig iväg i det så kallade ”Näfttåget” 1598. Och därmed lade han grunden kan man säga för vad gården skulle komma att representera, soldater och krig.

Vi tar oss fram till kung Karl XI:s dagar och införandet av indelningsverket. Bostället blev nu ett kronohemman för den major som basade över Leksands kompani 1628-1901. En som gjorde det var vinhandlaren Johan Daniel Grönstedts anfader, majoren Johan Grönstedt (1676-1724). Han kan ha bott på gården samt andra grönstedtare då nästan samtliga var anställda vid Dalregementet.

Under Dalupproret 1741-1743 var regeringen skraj för vad som hände i Leksand. Man bad då biskopen i Växjö, Erik Alstrin, som ju hade varit kyrkoherde i Leksand, att ta en sväng för att försöka lugna bönderna. På majorsstället i Tibble befann sig kapten Planting som bönderna hade utsett till militär rådgivare. Biskopen trodde att han kunde få bukt med både kapten och mannar men fick bistert rapportera: ”I Leksand hava några varit hos kapten Planting och bett honom föra dem an. På hans fråga: vartill hava de svarat: Vi viljom hava en konung och intet så många; nu vilja alla råda och regera, som peruker bära”.

Chefen för Leksands kompani var Wilhelm Gustaf Wrangel. Han var för bondeupproret och bjöd in till hemliga möten på majorsbostället. Det berättas att när Wrangel såg riksdagsmannen Jan Persson från Stora Tuna ro förbi efter det stormiga landstinget i Leksand gav han Persson en drapa för att han stod på hattarnas sida. Ekot ska ha dånat över älven.

På sin resa genom Dalarna 1743 övernattade botanikern och geologen med mera Carl von Linné kaptensbostället. En sak som chockade blomsterkungen var hur kalt det var från Hälla bort mot Rönnäs. Skogen var i stort sett borta för alla gruvorna som hade skapat ett spöklikt landskap.

I början av 1800-talet blev gården säte för ”kaptenen vid Leksands kompani” efter en omorganisation av indelningen vid Dalregementet. Stämningen verkar ha varit god mellan bonde och kapten. Jordbruket hade sin gång och man var beroende av varandras händer.

När kompanichefen mönstrade soldaterna var det festligt värre i Tibble. De resliga krigarna med blänkande knappar och befälens kommandon gav bybor och tillresta en upplevelse. Kullorna kikade och jämförde vem av soldaterna som var stiligast. Och pojkarna fick pröva på att marschera vilket resulterade i att några när åldern var inne tog värvning.

Kompanichefen lade inte bara krut på att få mannarna i trim. Jorden skulle också ha sitt. Kapten Bosaeus, son till häradshövdingen Per Erik Bosaeus, skriver vilka sädesslag som ska sås på de olika ägorna och hur mycket spannmål som ska användas. Vid bröllop i byn deltog ofta kaptensbostället. Först skulle bruden dansa med prästen och jäspôdspojkarna och sedan med kompanichefen och hans folk. Bygdens soldater sköt salut.

Vid sekelskiftet 1900 var det slut med det militära på kaptensbostället. År 1901 gick Leksands kompani över i allmän värnplikt och regementet i Falun tog nu över ruljangsen. Gården gick under klubban till en civilist, men har i stort bevarats och är sedan 1975 ett byggnadsminne i statens ägo. Här vid Österdalälvens vatten har således författats både byhistoria, sockenhistoria, dalahistoria och inte minst svensk historia. En salut för det!

Text: Mats Lindström, frilansjournalist