Fiolbyggare med intuition

— Fullärd blir jag nog när det är dags att dö, men det är en väldig tillfredsställelse när man lyckas få till en bra fiol.

Det säger violinbyggarmästaren Jan Larsson i Lima som byggt 200 instrument under sina 35 år i yrket.

— En bra fiol ska vara tydlig och klar, oavsett om man spelar starkt eller svagt. Det ska finnas övertoner som ger instrumentet briljans. Inte bara en enda ton, utan där ska finnas något mer. Det gäller att få så mycket trä som möjligt att vibrera.

Det är en smal bransch som Jan Larsson ägnar sig åt. I dag finns det mellan 15 och 20 professionella fiolbyggare i Sverige. Av dem håller kanske 95 procent mest på med reparationer och inte nybyggen.

Jan Larssons intresse för musik och fiolbygge började tidigt. Farfar Oskar och hans bror Edvin byggde fioler, så det var inget konstigt för Jan att göra detsamma. Fyra fioler blev det innan han blev antagen till den fyraåriga utbildningen på Hantverkets folkhögskola i Leksand. Jan tillhörde den första kullen instrumentbyggare som blev klara 1986.

— Det var en fantastisk tid, minns Jan. Jag kände mig så privilegierad, jag har nog aldrig haft det så bra.

— Jag var helt nollställd och fick lära mig allt från början av Carlo Bergman. Vilken tur att ha honom som lärare. Han berättade historier om varje moment i byggandet och om de byggare han hade mött och det han lärt sig.

— Jag kände mig som en del i en lång, lång kedja av traditioner.

Nu 35 år senare har han tillverkat 150 fioler, 25 altfioler och 25 cellor. När han ska bygga en fiol utgår han från måtten hos en Stradivarius, men sedan blir det mer och mer intuition.

— Jag är lite av en sökare och testar gärna gränser. Provar om det går att göra på det ena eller andra viset, men det går inte att experimentera för mycket när man lever på det.

Nej, fiolerna får inte vara alltför olika. Det ska synas att det är ett bygge av Jan Larsson. Även om det
går trender inom fiolbyggandet och det har skett en del stilförändringar. Förr kunde man se tydliga skillnader mellan en italiensk, en fransk och en tysk fiol, men nu har stilarna gått mer ihop.

I botten finns det genuina hantverkskunnandet hos Jan Larsson. Han snickrar både stort och smått. Nu under pandemin har han byggt ett vackert och gediget timmerhus med den nya verkstaden på bottenvåningen. Huset rymmer också en kurslokal och möjligheter att bo över. Där finns plats att ta emot lärlingar, för det är viktigt att kunnandet förs vidare, tycker Jan.

— Det är också genom lärlingarna som jag märker att jag blivit rätt så bra, säger han som inte är stor på sig trots alla erkännanden.

Han har till exempel deltagit sju gånger i ”Triennalen”, en stor internationell tävling i italienska Cremona, en berömd violinbyggarstad. I tävlingen, som hålls vart tredje år, deltar byggarna med två instrument av olika sort helt anonymt. De får inte ens lämna in instrumenten själva. 1994 blev Jan nia bland de 100 fiolbyggare som fick delta i finalen.

Första året han var med i tävlingen var 1988. Det är inte många av de fiolbyggare som var med då som fortfarande finns med bland de tävlande. Även om det är förenat med mycket krångel och stora kostnader kanske det blir fler bidrag till ”Triennalen” i Cremona för Jan Larsson.

— Vem vet om det blir en nästa gång. Det lockar för det är ett slags betyg på var man är i sin utveckling, säger han.