Efter retliga silvret på Deaflympics – nu jagar Theodor spjutguldet

Theodor Thor, 32, är en av Sveriges bästa spjutkastare med dubbla SM-brons och meriter från Finnkampen. Bland döva och hörselskadade har han flera gånger bevisat att han är bäst i världen. Men på Deaflympics i Tokyo i slutet av 2025 snubblade Theodor återigen på målsnöret och han återvände till jobbet i Leksand med en silvermedalj runt halsen.

— Det är som en jäkla förbannelse, det var ett OS-guld jag ville ha!

Theodor Thors frustration går att förstå med tanke på hans tre VM-guld och lika många EM-guld från mästerskap mot döva och hörselskadade. Ett silver från Deaflympics 2017 i Turkiet hade han redan i kartongen hemma, där ligger även ett brons från Deaflympics 2013 i Bulgarien.

— Jag underpresterade och kom inte upp i min vanliga nivå. Men ibland säger kroppen ifrån, konstaterar Theodor som brottades med svåra smärtor under tävlingen.

Deaflympics, som även kallas “döv-OS”, har funnits i över 100 år vilket är betydligt längre än Paralympics. Tävlingarna är öppna för alla som har en hörselnivå under 55 decibel på båda öronen, och har man hörapparater måste man ta av sig dem innan man går in på tävlingsarenan.

— Från början var det lite ovant att kasta spjut utan hörapparat, att inte höra när man roterade och satte ned foten. Men nu har jag vant mig, så det känns inte som någon skillnad längre.

Theodor växte upp i en hörande familj i Eskilstuna och genom sina hörselhjälpmedel hör och talar han svenska. Dövgemenskapen hittade han till genom Birgittaskolan i Örebro, där många av landets döva och hörselskadade samlas för att få undervisning på teckenspråk.

Theodor bor än idag i Örebro, men han veckopendlar till jobbet som ekonomichef på Västanviks folkhögskola utanför Leksand.

— Jag är här i Leksand några dagar i veckan och jobbar, tränar, äter och sover på repeat. Sedan åker jag hem till Örebro och gör samma sak, plus att jag får umgås med min fru, säger Theodor.

Gymmet står för många av träningstimmarna, men Theodor får även till grenspecifik träning när han är i Dalarna.

— I Falun har vi fyra eller fem spjutkastare som håller hög nivå, så jag åker dit och kastar med dem en dag i veckan, berättar han.

Uppladdningen inför det senaste Deaflympics-mästerskapet i november 2025 kantades av motgångar. Han har haft problem med båda hälsenorna och med en månad kvar till tävlingen började ischiasnerven ned till benet spöka. Det förstörde mycket i Theodors träningprogram.

— Sen på första uppvärmningskastet på OS åkte jag på ryggskott. Det hjälpte inte att ta treotabletter, jag hade ont ändå. Det var nästan en månad senare som kroppen började kännas bra igen.

Är det mycket skador i din sport?

— Ja, det är en sport som bara sjuka människor håller på med, säger Theodor med ett snett leende och förklarar:

— Vi springer i full fart, stannar upp och vrider om för att skapa en katapulteffekt. Det är som när man spänner en pilbåge och sedan släpper den, då blir det mycket belastning.

— Man har aldrig haft någon säsong där man har kastat utan smärta. Det är inte ovanligt att man gör operationer för att byta ut någon del i axeln eller knät. Spjutgemenskapen är väldigt specifik, man kan alltid prata om sina skador.

Hämmad av smärtan blev Theodors längsta kast 63,87 meter. Han har ett säsongsbästa på 68 meter och ett personbästa på 72 meter.

— I vanliga fall borde jag kasta 70 meter på ett mästerskap och det skulle ha räckt till guld. Jag hade så ont att jag bad om att få bli utrullad bakvägen från arenan i rullstol. Jag var arg en stund, men sen var det bara att sätta sig upp på hästen och börja jobba mot nästa mål, säger han.

Theodors säsongsbästa hade mycket riktigt räckt till den allra ädlaste medaljen. Längst flög spjutet för Matteo Masetti från Italien, med ett guldkast som mätte 67,44.

— Han och jag har fightats i ganska många år. Jag har alltid legat lite före men han är en bra motivator, det gör att resultaten på tävlingarna blir bättre.

Spjutkastningen på ett mästerskap för döva genomförs likadant och på samma villkor som när Theodor kastar spjut på Finnkampen eller SM. Däremot finns det andra tävlingsgrenar som specialanpassas vid Deaflympics, och grenar där det inte hade varit rättvist att tävla mot atleter med fullgod hörsel.

— I sprintgrenarna blir det ju orättvist om man inte kan komma upp ur blocken direkt när startskottet går, därför har de istället signallampor som tänds och släcks när starten går, beskriver Theodor.

Hörseln kan också ge konkurrensfördelar i utförandet, som i racketsporter när ljudet av bollträffen kan avslöja en felträff innan det märks för ögat.

— Jag tänker att för de som spelar fotboll, hockey och innebandy spelar det stor roll att man inte kan höra sina lagkamrater när de ropar. Men döva är å andra sidan mer visuella och ser mycket mer av vad som händer på planen, resonerar han.

Sverige skickade sjutton idrottare till Deaflympics i Tokyo. Tillsammans bärgade de sju medaljer varav ett maratonguld. Det var ett bra mästerskap för svensk del, men från förbundet går det inte att hämta särskilt mycket ekonomiskt stöd. Istället är det moderklubben i Eskilstuna som bland annat finansierar hans stavar och träningsresor.

Vid tävlingar utomlands kan Theodor prata engelska med de utövare som har tillräckliga hörselnivåer och engelskakunskaper. Men huvudspråket som används både där och inom andra multinationella dövorganisationer kallas “internationellt teckenspråk”. Det är ett språk som ingen har som modersmål, uppbyggt av tecken som ska vara universellt lätta att känna igen.

— Internationellt teckenspråk är influerat av väldigt många olika teckenspråk runtom i världen. Det är starkt inspirerat av det amerikanska teckenspråket, men det har tagit mig många år att lära mig det.

Språket är under ständig utveckling och vid varje nytt mästerskap som Theodor besöker snappar han upp några nya tecken. Vid tävlingarna i Tokyo deltog 2911 idrottare från 79 länder. Theodor har förresten märkt att han av oklar anledning klickar särskilt bra med dövidrottare från Östeuropa.

— Det jag får ut mest är gemenskapen, man blir rikare som person om man får träffa människor från andra länder och kulturer, känner han.

— Döva och hörselskadade har en annan typ av gemenskap och kulturell samhörighet än vid Paralympics. Där är det så många olika klasser för synskadade, personer med amputerade kroppsdelar och så vidare. Det blir konstigt om vi skulle tillhöra Paralympics, även om det också finns vissa som arbetar för att det ska bli så.

Theodor Thor har en fot inne i idrottspolitiken. Han har länge varit engagerad inom den svenska dövidrottens föreningsliv, och nu ska han ta sig an en ny roll.

— Jag blev tillfrågad om att bli invald i de aktivas kommission inom det internationella dövidrottsförbundet. Jag ska ta emot synpunkter från de aktiva och lägga fram förslag och motioner som kan ge bättre förutsättningar inför nästa döv-OS.

Theodor Thor har kastat spjut så länge han kan minnas, han började redan som litet barn eftersom hans pappa också var spjutkastare. Theodor har satsat fullt ut sedan 2013, så nästa säsong blir hans 20:e på elitnivå. Men det finns ingen tanke på att sluta innan Deaflympics i Aten 2029.

— Kroppen har väl redan börjat protestera, men jag har sagt till de andra i min träningsgrupp att jag inte vill sluta innan jag har fått mitt OS-guld. Så då blir det fyra år till, 36 är ingen ålder egentligen!