”Det var 70 år sedan Biggan och jag arbetade på Gästis-bespisningen” 

På Åkerbodarnas byväg i det gamla föräldrahemmet sitter systrarna Inger Lind och Birgit ”Biggan” Änges och skördar minnen. De har precis varit på sin gamla arbetsplats skolbespisningen Gästis ätit en god lunch. — Tänk då 1955 fanns där ingen frysbox, mjölken kom i tunga 20-liters kannor och som vi eldade i ångpannan och vedspisen. Nu när Gästis öppnande upp för allmänheten passade systrarna på att njuta av lokalerna, känna av atmosfären och vandra i minnenas allé.  

Systrarna tog buss från Åkersbodarna in till Leksand. Klockan sju skulle de börja elda i den stora gamla ångpannan så tidigt varje morgon tog de cykelkärran och hämtade ved ifrån skjulet vid sockenstugan en bit bort. 

— Vi hade hand om bland annat eldning, disken, servering och visst var det slitsamt men vi hade också mycket roligt tillsammans med hjälpredorna i köket, berättar Inger och de ler och minns Lock-Kari från Hästberg, Park-Märta från Övermo och Bengts-Karin från Lima.

Det var vintern 1955 då systrarna fick anställning inom skolbespisningen på Gästis i Leksand, 13 och 15 år gamla, men innan dess hade de arbetat hemma på gården samt sommarjobbat med städning och trädgårdsarbete på Leksands kyrka. De minns hur mogna och stora de kände sig så fort de kom in till sina arbeten på Noret. Att befinna sig inne i Leksand var som att komma till en annan värld, en värld långt bort ifrån gården i Åkerbodarna några kilometer från Noret. 

— Tänk som vi sopade hela kyrkan, vilket slitsamt jobb det var! 

De konstaterar att arbetet på Leksands kyrka var slitsamt, men också ett äventyr. De skrattar och minns att det var så mycket som var spännande där. Hur de iakttog när de två dödgrävarna grävde för nya gravar och det kom dödskallar upp med jorden. Och hur de smet upp för alla trappor upp i kyrktornet och hängde vid klockstapeln. De pratar även minns hur barsk prosten såg ut och hur de efter säkra tips från gubben Gustav kröp ner under kyrkan för att se om det fanns några gamla skelett begravda. 

— Mycket av det vi höll på med som barn var ju rent livsfarligt. Kommer du ihåg när vi skulle simma över sjön, då!? 

Biggan får något drömskt i blicken och säger att hennes första arbeten i livet var mer som äventyr.

— Njae, så var det då inte för mig. Jag är ju äldst i en barnaskara av åtta och kände ett helt annat ansvar. Jag blev som någon slags äldsta sonen som fick följa med pappa till skogen och arbeta när jag var elva kontrar storasystern.

Nästa anställning för systrarna var i skolbespisningen Gästis som bara låg bara ett stenkast ifrån kyrkan. Där serverade de lunch till alla barn på Norets skola. Basen i köket var den bastanta Lissmatsmor från Häradsbygden. 

— Hon hade pondus må du tro, oj oj oj! Jo, Lissmatsmor var tidigare kokerska åt militärerna nere i Karlskrona, så henne hade vi alla väldigt mycket respekt för. 

Sparade ni lönen till någonting speciellt?

— Sparade!? Det fanns inget man sparade till. Man skulle arbeta, det fanns inget annat val. Några fickpengar fanns inte och familjen hade många munnar att mätta. Familjen drev skogs-och jordbruk och hade åtta barn, berättar Inger. Biggan reflekterar vidare att det är synd att barnen nu för tiden har svårt att få sommarjobb vid ung ålder. 

— Jag tycker alla unga som kan och får möjlighet ska ta alla chanser att testa på olika jobb, allt man gör i livet ger en intryck och erfarenhet.

Systrarna minns att ångpannan på Gästis var lite knepig att hantera. Eldade man det minsta för mycket så blev trycket för stort, ungefär som en vanlig tryckkokare. Då kom det en serie enormt höga smällar ur ventilen och de ler och minns hur alla i kökspersonalen hoppade högt av förskräckelse. 

Biggan förklarar att de som åt på Gästis var småskolan och folkskolan samt lärarna. Att under skoldagar serverade de närmare tvåhundra elever i två omgångar, de yngre barnen kom redan vid halv elva på förmiddagen. 

— Det fanns en stor sten under golvet i stora rummet och varje vår vid tjällossning fick vi ett tjälskott då stenen sköt upp genom golvet och det blev en bula. När vi passerades med våra matvagnar fyllda med glas och porslin så klirrade det rejält. 

Nu var de smala dörröppningarna, långbänkarna, bulan i golvet och korkmattorna borta, men 

Vad serverade ni för skolmat?

— Inte så mycket grönsaker som man gör nu. Utan mer husmanskost så som korv, fiskbullar, potatis, bruna bönor, ärtsoppa, ja och så Leksandsbröd. 

— Ja, minns du att på den tiden skulle alla barn börja måltiden med en smörgås? 

Systrarna har många starka minnen från tiden i skolbespisningen och framförallt kökschefen, Lissmatsmor. De berättar att alla råvaror kom ifrån lokala leverantörer. Om hur man tillsammans rullade tusentals köttbullar och la i stora långpannor som sedan stektes på den stora vedspisen. 

— När vi skulle servera ärtsoppa eller bruna bönor fick vi börja arbetsdagen tidigare. Ja och så torkade vi all disk för hand.

En dag systrarna aldrig kommer glömma är den så kallade pölsadagen.

— En morgon kom de från Mårtas och levererade pölsa, tillagad på fårkött, troligen en gammal bagge, för den var helt oätlig! Lissmatsmor var rasande, och en sådan högljudd utskällning har de nog varken fått förr eller senare på Mårtas, berättar Inger med stor inlevelse.

Vad hände?

— Jo, nu blev goda råd dyra. Bertil Liss, ja som vi naturligtvis kallade LissBertil blixtinkallades med limpor från sin verksamhet Lissbageri i Häradsbygden. Så snabbt och så många limpor har jag aldrig mer skivat, skrattar Inger. Hon minns även hur överförtjusta eleverna blev när de serverades limpsmörgåsar och mjölk till lunch istället för pölsa.   

 — Vid ett tillfälle kom även jag på kant med den barska Lissmatsmor, jag minns inte varför. Men jag svarade med att vid ett obevakat ögonblick snabbt slänga in några extra vedträn i pannan och det blev ett fruktansvärt oväsen i köket. Då höll jag mig undan från köket en stund, konstaterar Inger.

— He je vill säga nulå! säger Biggan i ett försök att avbryta sin kära storasyster.

Vänta lite, pratade ni mål i skolan som barn?

— Leksandsmål på Norets skola, nej aldrig! Där var alla tvungna att prata svenska och alla Noretbarna pratade svenska och kändes väldigt världsvana. 

De minns och ler samtidigt konstaterar de med en suck att de är nog de sista arbetskamraterna från gamla Gästis som är i livet idag. 

Vad blev det av dessa tu, med tidig erfarenhet som trädgårdsarbetare, jordbrukare, kottsamlare, skelettletare och bespisningspersonal, jo vid 21 års ålder var Inger färdigutbildad lärare och hade ensam hand om alla elever på hela Ingels skola, medan hennes två år yngre syster Biggan blev banktjänsteman i Leksand och stortrivdes där under flera decennier. 

— Tänk va livet bär iväg med en och vad mycket som hänt. Här sitter vi nu och skördar våra minnen, ler Biggan och tar på sig ytterskorna i hallen och går ut på gården. 

Men Inger, din spark står ju parkerad här bredvid krokusen som står i full blom?

— Je lura vintern! För om jag ställer in sparken då kommer snön igen, det slår aldrig fel.