De mystiska stenskulpturerna borde kunna bli ett monument om en bättre värld

Ni som gått runt Limsjön, stärkande och välbefinnande så in i vassen, har kanske lagt märkt till att det inte är som det brukar. Det är något som inte stämmer. Det griper tag i mig på ett djupare plan och fantasin kickas igång. Är det utomjordingar som vill meddela sig? Eller är det nåt spektakel från Faust, en Homunculus kanske som nu kommit för att ta över?

Jag tänker på stenskulpturerna. Du har kanske inte sett dem? Ignorerat det hela. Gått förbi på samma sätt som en medmänniska utan ögonkontakt. Men det har inte alla gjort. Låt oss återkomma till det. Hur en yta, medvetet eller omedvetet, förvandlats till en kultplats på precis rätta stället.

Vad var det nu som gjorde att jag upplevde det hela som mystiskt? När jag första gången såg skulpturerna vid Limsjöns södra del, med riks 70 vrålandes vid pannloben, tänkte jag: är det en religiös sekt, mystiker, som varit framme och skapat en plats för kultiska lekar, fördjupning och kontemplation. I vårt nihilistiska tidevarv behövs verkligen det: att kunna landa i något varaktigt än det skrik och skrän, som visserligen Limsjöns fåglar sjösätter varje år, som polarisar sönder vår värld från förskolan till Trump och Putin.

Jag tänkte: här har människor rest ett tiotal stenskulpturer vars hjärtslag går från stenåldersmänniskornas Göbekil Tepe, Påsköns jätteansikten till bronsålderns (ullålderns) skeppsgravar. Äntligen någon som har tänkt till.

För ett tag sedan på Siljan News skrev jag om Leksandsbygdens historia tiotusen år. Här vid Limsjön fanns en gång ett samhälle som räknas till de äldst fastboende i Sverige. Det var människor som levde på jakt och fiske och dyrkade moder jord som sin egen bebis. De kunde helt enkelt inte förstöra planeten så som vi gör. Å andra sidan var deras iver efter ny kunskap det som ledde fram till antropocen och inom kort 2,8 grader varmare. En paradox vi helt enkelt får leva med.

Men att skulpturerna, Leksands monoliter om du så vill, nu placerats i en hästskoliknande form, som för att markera något långsiktigare, känns inte som en slump. De talar nämligen till våra förfäders kultiska lekar vid Limsjön. Samtidigt inser jag hur korkad och naiv jag är som går runt här och fantiserar. Stenskulpturerna är en sorglig sorti på ett yrke som Leksand var känt för. Ett hårt och smutsig arbetet som fick vägar, trädgårdar och fasader att skina.

Det är mäster Kristian Lund som tyvärr fick lägga ner och nu tvingas sälja sin alster, och det lilla jag förstår visar på ett gott yrkeskunnande. Var det bara det kan jag gå vidare och hoppas att grejorna blir sålda. Men så plötsligt hör jag de 8000-åriga förfäderna ropa och vinka åt mig där borta i viken. De vill ha kontakt. De vill säga oss något. För i stennischen, som vetter mot Limsjön, står en madonnafigur, där blommor och ett tänt ljus placerats, som en kultisk påminnelse om vilka vi egentligen är och borde vara! Alltså. Denna lilla handling gör att Lunds bruksstenskulpturer förvandlats till ett transcendent möte med vårt inre vars roder tycks uppsöka alla grynnor och grund som finns på den här planeten. Som önskar en annan värld bestående av en förnyad framtidstro, förnuft och tillit.

Därför uppmanar jag kommunen att köpa in Lunds verk och låta det symbolisera vårt inres längtan efter en frid som går att lita på. Jag knallar vidare. För runt förfädernas numera lilla sjö ska jag. Jag måste ju tänka på att jag är ingen ungdom längre. Bara en förfaders hopp om att blommorna och det brinnande ljuset i madonnanischen inte ska vara förgäves.

Text: Mats Lindström, frilansjournalist