Zorn tog intryck av impressionisterna

Man kan nog säga att det bor en impressionist i oss alla. Klockan är snart halv elva på kvällen den 21 juni. Jag är på norra Gotland, Burge, och termometern vilar runt 25 grader varmt. Jag går i badbyxor och stråhatt med en badhandduk runt axlarna för att ta mig i dopp i det turkos-svart-gröna havet. Skogen är brutal med snedvridna tallar och annan växtlighet som nu i skymningen skärper ögats iakttagelseförmåga i en atmosfär som egentligen inte finns.

Nedanför ligger havet; och den smala stigen tar mig till trappan och stranden. Jag går ut i det grunda vattnet och ställer upp ett staffli bland de såphala stenarna. Ravinen, träden, fullmånen, skuggorna, det skräckfyllda svarta i stenar och grus, sur tångdoft; havet skiftar i så många färger att jag inte vet var jag ska börja. Vid horisonten glider en båt sakta förbi, upplyst som en julgran. Är den på riktigt? Finns jag?

Konsthistorikern Gregor Paulsson skrev så här om den engelske målaren William Turner (1775-1851), han som kanske drar igång hela impressionismkarusellen: ”Så lyckas han se det som står på gränsen till det icke synbara, och därigenom har han tillfört konsthistorien värden utan vilket mycket som senare hände kanske icke blivit möjlig.”

Just nu visas den för våra breddgrader helt unika utställningen ”Från Manet till Gauguin – fransk konst på Zorns tid” på Zornmuseet i Mora till den 5 september i år. Gå och se den och upptäck impressionisten i dig! Med tanke på vad man får betala för verk av Monet, Manet och Gauguin, lär tillfället inte komma tillbaka. Så gå och se den!

Vi vet att Anders Zorn (1860-1920) var en konstnär som var intresserad av all slags teknik, från 1600-talsmästarna, skulpturer, etsningar till fotograferingskonsten som ju utvecklades på 1800-talet. Faktum är att de första impressionistutställningarna var hos fotografer. Innan vi går in på Zorns förhållande till fransk konst överhuvudtaget, tänkte jag bena ut lite kring impressionismen som var en konstperiod från cirka 1874-1886. Man kan säga att industrialisering, nationalism och ”age of imperialism” gjorde flera saker här. Den ökade på befolkningen, den gjorde att folk flyttade in till städerna, den skapade också en längtan efter en ren natur som exploaterades i en allt snabbare takt. Unga människor upplevde också Akademiens historiemåleri som en broms och kände att landskapsmåleriet, som dominerat sedan 1600-talet, måste förnyas. Samma sak med politiken.

Samhället var som en tryckkokare där kraften kom underifrån. År 1848 försökte man från borgerligt håll göra revolution även på landsbygden. Det gick så där kan man säga. Tiden var inte mogen för några demokratiska reformer. Men året var en igångsättare där många unga människor ville ha något nytt och utmanade samhället på flera plan.

Tidigare har jag nämnt Turner som en viktig inspirationskälla till den franska impressionismen, men även engelsmannen John Constable (1776-1837). Han har kallats ”vädrets förste målare” som med färgtonsrikedom skapade en optisk blandning på näthinnan. Redan Roger de Piles på 1670-talet tog upp detta med det pastorala och färgen som målarens viktigaste instrument. Tvärtemot Akademien som menade att färgen var av sekundärt värde som skulle underordna sig teckningen/innehållet. Sedan får vi inte glömma litteraturen och skriftställarna på den här tiden.

Filosofen Dennis Diderot menade att konstnären borde gå ut för att observera den uppgående och nedgående solen, studera molnens skuggor, färgskiftningar i träden och liknande. Poeten Charles Baudelaire var intresserad av allt som rörde på sig och förändrades, av det moderna livet i Paris, men också av naturens spel och skiftningar. Han hittar på en konstnär, M. G och skriver bland annat, och detta är nytt för tiden: ”Vitalitetens flod, så majestätisk och lysande, sten smekta av dimman eller piskad av solens fläktar”.

Vi har att göra med iakttagelseförmåga och atmosfär som sammanfattar impressionismen: ”Det handlar inte om en objektiv verklighetsbild utan en subjektiv sammanställning av ett personligt system av sinnesdata, utvalda av ett temperament. Det är ljus och färg som uppfattas, inte materia.” Camille Corot (1796-1875) genomförde en revolution av det franska landskapsmåleriet. Han och Barbizonskolan med Jean Millet (1814-1875) är viktiga inspiratörer i förståelsen av impressionismen.

Sedan måste man ha i minnet teknikens utveckling. Under 1800-talet kommer nya penslar, palettknivar, dukar, färger, samt färgtuber, där konstnären kan klämma en klick direkt på duken! Verktygen blev en stor del av konstnärens subjektiva förhållande till det upplevda.

Hur är det då med Zorn. Tog han intryck av impressionisterna och andra franska konstnärer? Visst gjorde han det. Zorn var en iakttagare av högt och lågt och lät sig inspireras av många olika stilar. Men det fina är att han landar i något eget där realism, historiemåleri och impressionism samsas på paletten. Mellan åren 1888 och 1896 vistas Zorn med hustrun Emma i Paris. De bodde mitt emot händelsernas centrum, Moulin rouge, och blev också bekanta med bland andra Degas och Renoir.

Zorn kom över målningar, teckningar och grafiska blad från olika konstnärer, stilar och uttryck. Han var med andra ord väl insatt i den samtida franska konsten och lät sig också inspireras. När Zorn målade akvarell på 1880-talet ser man både impressionism och realism i samma motiv. Som Impressions de Londres 1890 och Omnibus 1895. I båda motiven fångar Zorn ett ögonblick ur verkligheten där atmosfären spelar stor roll. I den ena ett jäktigt gathörn i London, i den andra människor i en väntsal inneslutna i sig själva. I utställningen finns också en liten tavla av Zorn från Venedig. Den har stänk av impressionism, men för också tankarna till Paul Gauguins sätt att fånga motivet i en syntes.

I bryggarbilder och nakenstudier skulle Zorn framöver komma att tillämpa impressionistisk teknik. Under Parisåren hade Zorn mest kontakt med den franske konstnären Albert Besnard (1849-1934). Och ska man förstå Zorns konst kan man gärna studera Besnards sätt att varva impressionism med akademiskt måleri. Båda behärskade de flesta tekniker och förenades i känslan för etsningskonsten. Utställningen ”Från Manet till Gauguin – franskt måleri på Zorns till” fram till 5 september i år, vill visa sånt som Zorn såg och tog intryck av under åren i Paris. Gå som sagt och se den och köp den fina publikationen som guide.

Som kuriosa kan jag nämna konstutställningen på Grafton Galleries i London 1912 – ”Manet och postimpressionisterna”. Den blev utskälld för landsförräderi och konspiration så det stod härliga till! Kritikerkåren menade att ”dessa franska, perversa kluddare” förstörde den engelska patriotismen. Märk här att det bara är några år kvar till första världskriget. Engelsmännen behövde all stridsmoral man kunde uppbåda om man skulle möta Tyskland. Jag undrar vad Anders Zorn tyckte om detta. Han som hade inspirerats av både engelska och franska målare!

Någon tavla lyckades jag inte måla därute i vattnet på Gotland. Men de intryck som hela min kropp absorberade i den ljumma sommarkvällen, sitter kvar som ett ostämplat frimärke på näthinnan forever.

Text: Mats Lindström, frilansjournalist