Varvsslammer – Aino Trosells hyllning till de kvinnliga pionjärerna

I våras kom Aino Trosells 27:e bok, Varvsslammer, ut. Den släpptes inför Göteborgs 400-årsjubiluem den 4 juni 2021. För den som vill läsa något med Malungsanknytning finns det inte något alls att hämta. Förutom författaren själv då som kommer från Hole i Malung.

— Texten Varvskvinnor i boken ligger närmast mig själv, den är ett stycke modern industrihistoria med kvinnliga förtecken i skönlitterär form, säger Aino Trosell.

Eftersom hon själv jobbat inom varvsindustrin har hon gjort research i sina egna anteckningar. När hon slutat på Socialhögskolan fick hon jobb som socialassistent på en socialbyrå i Göteborg. Men det var inget jobb hon trivdes med, hon slutade efter ett år.

I stället gick hon en svetskurs och fick jobb på Arendalsvarvet, där stannade hon i fem år.

— Jag började 1975, formellt slutade jag som svetsare 1985. När jag slutade hade jag skrivit fyra böcker redan och vi hade fått barn. Efter varvskrisen gick jag en vidareutbildning till licenssvetsare.

Att svetsa är som att cykla, det är en kunskap som inte försvinner i första taget.

— Finge jag ett svetsaggregat och en svetstång i näven skulle jag nog kunna köra på än i denna dag, tror jag.

Malung och Göteborg har inte mycket gemensamt, men det finns i alla fall en gemensam nämnare. I Sveriges andra stad har det tillverkats fartyg och oljetankers. I Malung fanns det en båtfabrik på Jofa i några decennier. Storleken på båtarna var föga gigantiska, men det var i alla fall båtar.

— Jofa göt båtar i plast, det är lite skillnad det, säger Aino Trosell.

Det finns en helt ny anknytning till Göteborgs från Malungstrakten i och med de nya containertågen som börjat rulla från Malungsfors till Nordens största hamn nu i höst. En direktlinje till Göteborg.

Boken innehåller noveller, dikter och essäer samt en hel del bilder från tiden det begav sig.

Att den kom till har sitt ursprung i hennes engagemang för att ihågkomma den 170-åriga varvsepoken i Göteborg. Hon anser att den nästan är bortglömd, att den nya generationen knappt vill veta av den. Flytten tillbaka från Malung till Göteborg för tio år sedan blev ett uppvaknande.

— När jag flyttade tillbaka till Göteborg och fick se hela Norra Älvstranden fanns det inget kvar av varven. Allting var utplånat, och på ett sätt var det ju bra att det inte finns något öde industrilandskap.

På den tiden hon jobbade i varvsindustrin var Sverige en ledande varvsnation med kanske världen mest moderna varv, Arendalsvarvet.

— Ingenting fanns nu kvar, och det fanns ingenstans att gå för att få del av den här berättelsen.

Hon började engagera sig och gick med i en ideell förening för gamla varvsarbetare. Hon träffade andra likasinnade som brann för samma sak.

— Vi bildade en förening, Västsvenskt Industrihistoriskt Center, VIC.

De ville skapa en plats där man får veta mer om Nordens största industristad med Nordens största exporthamn. Aino Trosell satt själv på en del av varvshistorien och där såddes fröet till att skriva en bok om varvsepoken.

— Jag har min egen industrihistoria, jag har ju varit med om det här. Det är 45 år sen det här hände.

— Jag brukade sällan se tillbaka på mitt eget författarskap och i synnerhet inte det material som jag skrev i början, eftersom jag utgick ifrån att det var dåligt.

När hon skrev om sin vardag på varvet fick hon en del material publicerat i fackförbundspressen. På den tiden tog de in dikter och noveller och de brydde sig inte om att man inte var känd.

— När jag nu läste om de där gamla texterna igen insåg jag förvånat att de inte alls var så dåliga som jag trott.

— Fackförbundspressen hade varit min författarskola. Nu kände jag att dessa texter kunde komma till nytta. För jag måste skriva om den här tiden. Man kan inte bara runda den viktiga varvshistorien.

Ingenting var dock digitaliserat. Materialet var gamla gulnade klipp från fackförbundspressen, Metallarbetaren, Fastighetsfolket, Mål & Medel, Fabriksarbetaren, Sjömannen och Sia.

— Jag hade aldrig kunnat skriva detta i dag fast jag är en mer slipad författare. Närvarokänslan som finns i texterna hade jag inte kunnat åstadkomma – minnet är bedrägligt, det suddar och förskönar. Medan det som skrevs i ett där och då är ”på riktigt”.

— Det visade sig att jag också hade skrivit mycket mer än jag mindes. Där fanns noveller, dikter, essäer, krönikor, kåserier och hela böcker. Allt bortom datorhorisonten, alltså bara på papper. Gunnar, min man, fick hjälpa mig att skriva in allt i datorn först av allt, bara det tog månader.

Det blev en grannlaga uppgift för Aino att skapa boken Varvsslammer. ”Kill your darlings” var ett måste.

— Jag samlade ihop allt material till ett storkok som jag gick på med slägga, machete och skärbrännare. Det mesta skulle ju bort. Men mycket skulle också vara kvar. Jag var skoningslös – kvar blev ändå 320 svetsröksbolmande sidor. På slutet behövde jag bara arbeta med mikrometer och pincett.

I boken får läsaren en stor inblick i hur det var att jobba på ett varv. Arbetsmiljön var tuff, det var rökigt, skitigt och trångt, det var hett eller svinkallt. Plåten levde sitt eget liv, det var tungt.

— Samtidigt som själva svetsandet kunde vara lika pilligt som att virka spetsar. Man kunde sitta i samma ställning i timmar bara för att därefter tvingas släpa med sig tung utrustning och vrenskande kablar högt upp på någon svajig ställning i snålblåsten.

— Det var så mycket som vägde upp den tunga miljön, inte minst lönen, den var mycket bättre än i vården. Om du som kvinna var en bra svetsare fick du respekt.

Arbetskamraterna gav arbetsglädje.

— Det var väldigt mycket humor. Man hade hört så mycket under rasten att man bubblade av skratt när man satte sig ner i skiten och fortsatte att svetsa. Det var många stå-uppbegåvningar bland arbetarna.

Några rader ur boken:

”Men plåten var ett levande material som kunde vara såväl hård som spröd, mjuk som seg. Den levde under plåtslagarnas brännare och svetsarnas ljusbågar, krökte sig, rätade ut sig, krympte, flyttade sig, bågnade, slet och drog i taljor och block. Detta varv med sina egna dofter. Sitt språk och egensinniga rytm. Ett levande väsen som andades och kved, mumlade och darrade, bullrade och bankade, sprakade loss som tomtebloss från skärbrännare, kolbågssträngar, svetsars gnistregn och slipmaskiners konfettirester”.

Hur var det att komma från skogarna i Malung till en helt ny miljö och sedan börja jobba på ett varv?

— Det var, tyvärr måste jag säga, det var befriande. En öppen horisont mot havet, ingen visste vem man var, man kunde starta sitt liv på nytt. Man kunde trycka på den där ”resetknappen”. Jag var bara 17 år när jag kom hit. Inga förutfattade meningar, det var lätt att få vänner.

Malung sitter fortfarande djupt förankrat i Aino, så lätt blir man inte av med sin känsla för hembygden.

— Gummibandet i ryggen som alla Malungsbor har sitter där det sitter. Jag kan aldrig sudda i min historia, Malung är min identitet, mitt kulturella DNA och inte minst Malungsmålet. Hembygden har bidragit till en stor del av mitt författarskap. Boken ”Malungsmål från A till Ô ” läser jag som smågodis, jag tycker den är underbar. Jag behöver det språkliga magstödet jag får i vårt mål.

Så småningom flyttade hon tillbaka till Malung med sin familj. Det blev drygt 18 år i Malung.

— Det var språket som gjorde att jag måste flytta hem, jag höll på att tappa språket, det var som att jag trevade i tomma luften efter uttryck trots att jag skrev på svenska. Mamma pratade Dalbymål. Hela omgivningen talade Malungsmål. Skogsarbetarna pratade andra värmländska mål och nasarna pratade svenska. Det var en språkligt härlig brygd att som barn leva i en sådan miljö. Jag tror att målet haft betydelse för mitt språkliga uttryck. Det är en tillgång.

Vart tog alla svetsare vägen?

— När krisen var ett faktum var stämningen väldigt dov, man befarade att folk skulle ta livet av sig och att det skulle bli massarbetslöshet. Det hände inte, en firma i Mölndal sökte svetsare, dom fick nästan inte tag på några.

Många varvsarbetare har sagt att ”det var det bästa som hänt, nu fick jag en chans till en ny orientering i livet”

Vad vill du säga med boken?

— Jag vill försätta dig tillbaka till varvsepoken, att du ska vara med om det här utan att riskera att skada dig, ha ha. Jag vill ge läsaren perspektiv och till exempel berätta om de första kvinnorna, hur det var.

— Jag hade arbetskamrater som hade barn, de hängde på låset till dagiset på morgonen och hämtade barnen sist av alla. Det fanns tio ”vabbdagar” om året. Det var en ständig ångest.

— Det var så synd om dom, då var det också fortfarande en skam att vara ogift mor. Man fick skylla sig själv. Nästan de flesta av mina manliga arbetskamrater hade en hemmafru, de var fullblodsförsörjare. Om hon städade trappor eller arbetade extra i nån affär kunde de skämmas för detta, men inte alla förstås. Kvinnorna var på väg ut i arbetslivet.

Någon ny bok med Malungsanknytning har hon inte på gång. Men sluta skriva kan hon inte.

— Det har blivit en livsstil. Och så länge jag har ämnen fortsätter jag väl. Nästa bok befinner sig ännu i ”tänkerifasen”. Sedan kommer researchen och när upplägget är färdigt börjar själva skrivandet – den roligaste och samtidigt hemskaste fasen – hur ska detta gå?

— Tyvärr har nästa roman ingen Malungsanknytning vad jag kan se, men man vet aldrig. Kanske får någon romanfigur ett ärende eller flera till den gamla skinnmetropolen. Inget skulle glädja mig mera, men jag vill inte tvinga någon. Det måste ske organiskt.