Vansbro: orten som byggdes på såg och tåg

När Kalle P, som egentligen hette Karl Leonard, bara var tio år gammal stod han på sågverket och sorterade plank. I handen höll han en spak som sträckte sig från fingertopparna ner till marken. Med den flyttade han planken i ordning. Eller, egentligen handlade det mindre om sortering och mer om att lägga brädorna rätt.

När stabbläggarna – de starkaste männen på sågverket som bar det tunga, blöta timret till stabben– dumpade en hög plank framför Kalle P:s fötter, var det hans ansvar att de låg uppradade staplades som de skulle, med lagom luftigt emellan.

1800-talet kommit till sitt slut och den unga pojken var i ett ungt århundrade, på en ung plats.

Kalle P var alltså tio år nu, och först då fick han vara officiellt inskriven som arbetskraft på sågverket. Men sanningen var att han hade följt med sin far till jobbet flera år tidigare ändå. Han hade redan arbetat vid kolmilan, där han burit obrunnen kol från en mila till en annan. Väl hemma i slutet av arbetsdagen i den lilla stugan, som bara bestod av ett kombinerat kök och hall samt en kammare, levde han tillsammans med sin far, sin mor och sina åtta syskon.

Sovplatser var det ont om i arbetarbostaden. Oftast sov fyra personer i den utdragbara bäddsoffan av trä, ytterligare ett par på kökssoffan, och resten där det fanns plats. Det var ett hårt liv för ett arbetande barn, men Kalle P var inte ensam om att ha det så.

Han föddes i slutet av förra sekelskiftet, ungefär samtidigt som det framväxande samhället i Dalarnas urskog: Vansbro. Bara några år tidigare hade det knappt funnits något här. Bortsett från några fäbodar och en brovaktarstuga fanns i princip ingen bebyggelse alls mellan Äppelbo och Skamhed.

Över älven Vanån, vilade på den tiden dock en flottbro. Vansbron vaktades av en brovaktare som såg till att bron hölls i gott skick, oavsett om trafikanterna färdades till fots eller med häst och vagn. Den som promenerade över fick betala två öre, häst och vagn kostade tio.

Bebyggelsen var alltså nästan obefintlig, men bron hade legat här sedan 1600-talet. Den korsade en gammal flottarled som slingrade sig förbi mossen, som snart skulle bli plats för en ny liten stad. Hade det varit år 2024 hade flottarleden kanske kallats ”förbifart Vansbro”, likt motorvägarna som byggs idag. På sätt och vis var det just det älven var: en motorväg i ett landskap utan vägar. På flottarlederna skickades timmer och virke till bebyggelse längre ner längs älven. Det var den snabbaste virkestransporten.

Eftersom älven sträcker sig hela vägen till kusten, var det också precis så långt som materialet kunde färdas, fast så blev det sällan. Istället sysslade flottare istället med kortare transporter och tog sig fram efter timret i båt. Fast nog fanns det många flottare som provade turen och balanserade på timmerstockarna när de flöt nerför älven. Det var kanske mest för uppvisnings skull, och ett våghalsigt spel för att få blickarna på sig. Många flottare kunde nämligen inte simma.

Den första november 1890 föddes Vansbro. Det är en av få orter som faktiskt har ett födelsedatum att kunna visa upp i historieböckerna. I det här fallet handlar det om järnvägen som kom till Västerdalarna för att förändra landskapet på ett grundligt vis. Med järnvägen kom också sågverken som skulle utnyttja den uråldriga, svenska råvaran: skogen. Det dröjde inte länge för än även arbetskraften infann sig. Till Vansbro kom inte bara dalfolket för att bygga ett nytt liv åt sina familjer. Hit kom också människor från andra landskap, med drömmen om att försörja sig på den nya industriorten. Några av dem var Kalle Ps föräldrar som snart bosatt sig i den lilla arbetarbostaden.

— Utan järnväg och sågverk hade Vansbro aldrig funnits. Jag tänkte berätta lite om hur det såg ut innan Vansbro fanns: Det fanns inget här.

Det säger Alf Arne Edlund, en tisdagsförmiddag i Medborgarhuset i slutet på år 2024. Han är Kalle P:s barnbarn och han har levt med sågverken i Vansbro i flera generationer. Hans förfäder har inte bara sett Vansbro växa fram, de har varit med och byggt upp platsen till vad det är idag. Det är därför Alf Arne fortsätter att berätta om Vansbros första invånare – han hoppas att minnet av deras arbete ska bevaras av fler.

— Det är nog inte många kommuninvånare idag som vet vilket betydelse dessa sågverksarbetare och deras familjer hade för Vansbro. De var byggstenen som skapade, från en tom plats, det samhälle vi lever i idag, säger han.

Alf Arne själv var aldrig på sågen, eller ens i samma bransch. Istället har han varit butikschef på Coop i många år, till han fick blodförgiftning 1996. Efter tre år som sjukskriven öppnade han en butik med hantverk. Det kom efter att han började lövsåga – en teknik där man använder en lövsåg, ett finbladigt sågverktyg, för att skära ut detaljerade mönster och former i trä. På sätt och vis kan det sägas att även han jobbat vid sågen, om än med en annan dimension. Sedan butiken stängdes i samband med pandemin har Alf Arne ägnat sig åt lokal kulturhistoria, mitt i centrum.

I Medborgarhuset samlas idag kommunstyrelsen, simhall, bio, kulturskola, bibliotek och gym under samma tak. Men längst in i biblioteket finns också en liten bit historia bevarad i toppskick. Det är en arbetarbostad med intakt inredning som skvallrar om svunna tider – och om hur Vansbro kom att bli Vansbro, den där dagen för 134 år sedan. Sågverksmuséet är ett gemensamt projekt mellan Vansbro kommun och Dalarnas museum. Under senare år har de dessutom varit lite av Alf Arnes projekt – som tagit lite tid att ställa i ordning.

— Det går att elda i kakelugnen och i spisen. På invigningen, då stekte man fläsk och sill på spisen och fick upp den här gamla doften, berättar en nöjd Alf Arne.

Efter flera diskussioner om huruvida det gamla museet skulle bevaras eller göras om till studierum för studenter, beslutades det att det skulle återställas och repareras som det var förut. Men det mesta av arbetet skulle ske under pandemin, och därför gjorde Alf Arne mycket själv. Nu är bostaden återigen en bostaden är typisk sågverks-arbetarbostad från slutet av 1800-talet – precis så som Kalle P och hans familj troligtvis bott.

— Det var bara att klänga ner sig där det fanns plats, berättade min far, säger Alf Arne.

För att livet skulle fungera var alla tvungen att hjälpa till. Vatten och ved skulle bäras in och när barnen växte fick de flyga ut ur trångbodda utrymmena så tidigt som möjligt. Och i Vansbro var det trångbott ända till trettiotalet. Unga flickor fick ta plats som piga och pojkarna började jobba lika tidigt – ofta på sågverket.

— Man pratar mycket om arbetarna, men man pratar inte lika ofta om fruntimren. Tänk dig mor hemma, med alla de här barna? De skulle vara god mor, hustru och älskarinna. Så var de ju på smällen jämt, säger Alf Arne eftertänksamt.

Källare, vedbod, förråd och grishus delades mellan grannarna i gemensamma uthus, och vid kris och svält hjälpte grannarna varandra.

— De hade det jobbigt. De fick slita. Mellan tio och tolv timmar varje dag jobbade de på sågverket – även lördagar, berättar han.

Vad många sneda ryggar det måste blivit?

— Nej, pappa var aldrig sned. Däremot trillade han ned en gång. Jag kommer så väl ihåg det när de ringde från doktorn, berättar alf Arne.

1945 sågades den sista plankan i Dalasågen och den stora brädan med patina hänger utanför museet än. På sätt och vis markerade det slutet på en era. Sågverket, som flyttade till Gävle efter det, tog mycket arbetskraft från Vansbro med sig.

— Det viktigaste för mig är att förtälja Vansbros historia. Vad folk har slitit för att få det samhälle vi har idag. Det tror jag är viktigt att veta.