”Vad händer om jag gör en figur som liknar allmogen?”

Utställningen ”Gustav Vasa – Bilden av en kung” på Zornmuseet i Mora ställer en del frågor. För det första handlar det inte om en bild av adelsmannen, upprorsledaren, kungen och tyrannen så här inför 500-årsfirandet av hans vistelse i Siljansbygden. Jag har i mina två tidigare artiklar om Vasa velat lyfta fram just detta, att det finns inte bara en bild av honom utan många, kanske för många.

Å andra sidan är det rätt intressant när jag går runt och tittar på målningar, skisser och statyer hur mångfasetterad och komplext detta med Vasa är. Hur man från 1500-talet har skapat bilder av en person som tack vare Stockholms blodbad 1520 blev kung av Sverige och som varken var sämre eller bättre än den tyrann han ville sparka ut ur landet, nämligen Kristian II.

Hur såg egentligen Gustav Vasa ut? Den beskrivning som finns kommer från Per Brahe den äldre som var samtida med Vasa. Så här skrev Per: ”ett thörtt (runt) huffuud, huittgult hår, Wackert stoortt långt skäg, skarpe ögon, liten rack näsa, en Wälskikatt munn, röda lipper, wälfärgat i ansichtedt, blommor i kinden”. Inte så illa om du frågar mig.

Konst är för mig historien om ljuset och hur komposition och färg fryser ett tillfälle (narrativ). Det gör mig till betraktare och tolkare av ett historiskt ögonblick som också är mitt eget. Jag tror det var filosofen Platon som ställde frågan: ”Kan våra sinnen ge oss en sann bild av verkligheten?” Låta oss ta tre exempel ur utställningen så får vi se vart vi hamnar.

Första exemplet är förmodligen den äldsta bilden av Gustav Vasa. Porträttet målades av Jacob Bincks 1542. Flyttar vi fram kompassnålen 369 år kommer vi till 1911. Storstrejken 1909 och Strindbergsfejden 1910-11 vittnar om att detta med gamla kungar håller på att blåsas bort av socialistiska vindar. Konstnären Anders Zorn får i uppdrag att restaurerar porträttet. Då han märker att det genom åren ”kluddats” lite väl mycket, ”förskönats”, avlägsnar han senare övermålningar från ursprungsbilden. Detta blir ett ramaskri i de konservativa leden, då man menar att Zorn fördärvat det historiska verket och ”revolutionärt” skapat sig en egen bild av kungen!

Exempel nummer två handlar om fenomenet Vasa och skidåkningen mot Norge. Så här skrev Zorn: ”Nyåret vintern 1907 var jag i Gopsmor och målade mycket snö med figurer. Skidåkande kullor – denna gång vackra Hållams Kesti samt en Rättvikskulla. Kesti som åkte utför en brant backe klädd i skinnkjol ändrades nästa vinter till Gustaf Vasa, en flykting – jag satte skägg på Kesti och ändrade snittet på kjolen. Jag tyckte att det allvarliga storartade landskapet passade illa till lekande kullor och som på sin påbörjade flykt till Norge måste herr Gustaf ha tagit just den vägen, lät jag historien inspirera mig för en gång i min målning.”

Historien är mycket rolig och säger en hel del om vad konst är och hur våra sinnen skapar verkligheter som inte finns. I tidigare artiklar berättade jag att en adelsman på 1500-talet inte åkte på några skidor. Snarare red han eller åkte häst och släde som någon körde. Men en sak kan vi kanske konstatera. Konstnären Anders Zorn med sin historiemålning från 1907 ”En flykting”, uppfinner här Gustav Eriksson Vasa som skidåkare, och på så sätt lade han grunden till Vasaloppet söndagen den 19 mars 1922.

Det tredje exemplet från utställningen ”Gustav Vasa – Bilden av en kung” har med Zorns staty av den unge upprorsledaren – Moras kanske främsta landmärke som miljoner nu har sett när man kör in i samhället. Den är intressant ur flera aspekter. Så här gick det till.

Uppförandet av en minnesstaty över Gustavs Vasas äventyr i Dalarna hade kommersiella förtecken. En grosshandlare, Sten Nordström i Gävle, ska ha varit i kontakt med Dalarnas landshövding om saken. Uppdraget ska först ha gått till skulptören Theodor Lundberg (1852-1926). Men det föll inte i god jord. Zorn tog på sig uppgiften och började skissa och fundera: Var stod egentligen Vasa och höll sitt tal till allmogen i Mora och hur ska den kaxige adelsmannen gestaltas?

Först såg Zorn framför sig en renässansfurste med barett på huvudet i furstliga kläder. Men han tänkte: Vad händer om jag gör en figur som liknar allmogen? Han skrev: ”Jag hade från första stunden tänkt mig honom under sitt tal till Moramännen eldad av hat till förtryckaren, den mot honom själv svekfulle och mördaren av hans närmaste, dessutom förtvivlan över den rådlösa minen hos sina åhörare.”

Med andra ord: Zorn ville inte att Vasa skulle föreställa en ”teatergubbe”. Sagt och gjort. Som modell kallade han in en man av folket, Kånåhols Lars från Utmeland, och klädde honom i en vadmalsdräkt med en slidkniv hängande i bältet samt med baretten ödmjukt i handen. Den färdiga statyn av brons invigdes 1903, och man kan säga att Zorn gjorde ett genialiskt drag. Han hade skapat ett psykologiskt och socialt narrativ strax före talet: Vasa klädd i folkets kläder, svettig inför mötet, som lyfter foten, som en tiger som tar sats, ett språng mot det okända, beredd på att det hela kan gå åt skogen och han får åka hem till Räfsnäs kungsgård med svansen mellan benen.

Zorn ville som han sa inte skapa en ”teatergubbe”. Men var det inte precis det han gjorde? För enligt historikern Bo Eriksson, som bland annat är ciceron i SVT:s ”Stockholms blodbad”, klädde sig inte en adelsman på 1500-talet i bondekläder för att försöka passa in i sammanhanget. Men å andra sidan kan också Bo Eriksson ha fel. För enligt mina studier ska den store härföraren Alexander den store på 300-talet, när han intog ett nytt område, ha klätt sig i samma kläder som befolkningen för att smälta in och skapa tillit. Sådant får vi nu inget svar på, men det sägs att Gustav III gjorde något liknande när han var på besök i våra trakter för att flörta med allmogen.

Jag kan varmt rekommendera utställningen ”Gustav Vasa – Bilden av en kung” på Zornmuseet som är förlängd till den 25 april i år. Gå och se den.  Man får inte bara lära sig detta med sinnena och konsten. Det tränade ögat upptäcker också anakronistiska detaljer. Vi ska ha klart för oss att de flesta målningarna av Vasa är gjorda på 1700- och 1800-talen då man skarvade och lade till för att höja dramatiken i bilderna.

Och i sommar har vi andra saker att se fram emot. Då slår museet på stora trumman med en impressionistutställning: ”Från Manet till Gauguin – fransk konst på Zorns tid.” En av de mest påkostade utställningarna som Dalarna nu har glädjen att få uppleva.

Text: Mats Lindström, frilansjournalist