”Stockholmare vill spela visor i moll”

Solen gassar ute och det gamla stalltaket i Gamla Källberget i Leksand ger inte mycket svalka. Trots det trängs ett trettiotal fiolspelare här, vi är mer eller mindre ringrostiga efter en lång vinter, för att under några dagars kurs finslipa stråkföring och lära oss en och annan ny gånglåt, hambo eller polska.

— Vad säger ni? Vi kör igång med något bekant. Äppelbo?

I mitten står Dan Gidlöf, som i mer än 30 år undervisat i fiol, och som fått många hundra nervösa nybörjare att våga ta upp stråken. Varje sommar leder han sommarkurser hemma på gården. Själv har han spelat sedan barnsben, med pappa Allan som var både fiolbyggare och spelman.

Metod från Japan

Dan Gidlöf använder sig av en metod som kallas Suzuki, efter en japansk violinist och pedagog som menade att barn kan börja spela instrument på samma sätt som de lär sig prata – genom att lyssna, härma och repetera. Dan Gidlöf undervisade själv barn i många år, och nu har han finjusterat metoden för att fungera för alla åldrar. Fiolens fyra strängar benämns dock lika för alla, E-strängen kallas Ekorre och A-strängen för Apan.

— Apa Noll, så kan det låta när jag ropar ut instruktioner inför en låt, berättar han.

— Det betyder att vi ska börja spela på A-strängen utan fingersättning. Det funkar både på barn och vuxna och med tiden sitter gehöret av sig själv.

Det låter enkelt, och även om det tar ett tag för fiolen att ljuda vackert så fastnar faktiskt stråkföring och fingersättning ganska snabbt. Utan noter. Även för den som aldrig tagit i en stråke förut.

Populärt bland stockholmare

Den här sommarveckan kommer omkring 60 personer till Gidlöfs ombyggda stall, från nybörjare till dem som spelat tillsammans i många år. Några är från bygden – Leksand, Gesunda, Gagnef och Mora. Men majoriteten kommer från Stockholm. Och de vill helst spela visor i moll.

— Ja, storstadsborna gillar de vemodiga låtarna, så är det. Kanske står de för något som går i kontrast mot den puls som finns i stan, det hektiska. Jag tänker att ni sitter där och trängs på tunnelbanan och längtar bort till något… annat, säger Dan Gidlöf och ler snett.

Hans analys av storstadslivet möts alltid av skratt och en dos igenkänning i den så kallade ”Stockholmsgruppen” som övar tillsammans en gång i månaden under övriga året, i en ganska oinspirerande skolmatsal i Solna.

— Jag tror vi får något som vi längtar efter, som vi inte får hemma, menar Håkan Lindholm från Vårby.

— De här mollåtarna slår an en särskild känsla. Kanske blir vi jordade, säger han och skrattar.

Maria Nyman från Enskede, som liksom Håkan Lindholm har kommit till Gamla Källberget varje sommar sedan 2012, håller med.

— Det är som låtarna bildar en slags brygga till historien och naturen, säger hon.

Maria Nyman hade aldrig spelat fiol innan hon fick nys om Dans kurser, men hon blev snabbt biten.

—Han är en fantastisk lärare som får en att känna sig duktig redan som nybörjare. En pedagog och entusiast i ett – en eldsjäl för fiol- och folkmusik helt enkelt. Sen är det speciellt att få komma hit till Leksand och spela, bara miljön är värt priset.

Från Schweiz till Berg

Även om stockholmarna är många i gruppen finns även de som rest ännu längre. Från både Danmark och Schweiz. Katrin Muntwyler har hus i leksandsbyn Berg, men bor vanligtvis i utkanten av Zürich.

— Jag tog morgonflyget upp i morse för att hinna hit, så jag känner mig lite mör nu, säger hon efter några timmars övning.

Katrin Muntwyler är nybörjare i gruppen, men hakar på bra ändå eftersom hon spelat klassisk fiol hemma i Schweiz.

— Jag älskar verkligen den svenska folkmusiken, den är så full av överraskningar. Det är som att lyssna till en berättelse som går upp och ned, från dur till moll och så ändras allt igen. Folkmusiken i Schweiz är mer strukturerad och allvarlig, här i Sverige finns mer glädje i musiken på något sätt.

Bingsjö lockar

Katrin Muntwyler, liksom övriga på Gidlöfs gård, laddar för onsdagens Bingsjöstämma. Det är veckans höjdpunkt. Gruppen övar därför extra mycket på låtarna som ska vara med i allspelet – då flera hundra fiolspelare samlas nedanför Päkkos Gustafs i Bingsjö för att tillsammans spela bland annat Farmors brudpolska och Gärdebylåten.

— Den här kan ni utantill, eller hur? Då kör vi! Delfin Noll och sen Tre.

Dan Gidlöf och gruppen drar igång Äppelbo gånglåt, som ljuder över gårdstunet och in mot byn. En del deltagare kikar på noter, andra spelar på gehör. Det finns inga regler. Och det låter riktigt bra.