”Skulle jag icke gråta, då stormoder i Dalom har gått bort”
Vi vet inte riktigt var hon höll hus. Kanske var hon i svinhuset, klädesboden, torkstugan, mjölkboden eller manbyggnaden. Det är inte lätt att veta då kyrkoherdebolet är stort, och har äntligen efter år av förfall och med gott huvud kommit på fötter igen och börjat ge avkastning. Eller så hade Margareta och maken Trollius varit i kyrkan och bett att torkan och värmen skulle ge sig och att Gud skulle låta regnet falla som manna från himlen.
Stod där på knä tillsammans vid det heliga altaret med ett stryptag runt halsen. Då hände det som ingen trodde skulle hända. Blixten klyver den svarta himlens kropp och träffar det höga tornet på Leksands kyrka och elden släpps lös som en galen hund. Den biter sönder tornet som brinner ner som ett kvarglömt ljus på bordet, men även taket och allt som är av trä sliter hunden i stycken. Eldhunden svingar sig upp mot klockorna som smälter som vax i solen och blir åter sand och jord. Gamla handlingar brinner upp, som den oersättliga kyrkobibeln från 1541, som hade befriat svensken från läs- och skrivsvårigheter, samt Nya testamentet från 1526.
Tänkte Margareta Hansdotter Säbråensis (1594-1657), som gick under namnet ”Stormor i Dalom” att domedagen hade kommit och att hednapålen, som förr hade prytt nuvarande Paradplatsen, hade återuppstått i sin erektionella prakt? Trots ortodox lutheranism var Vi (Ullvi), Frö och Oden aldrig långt borta. Människor på kyrkvallen, och längre bort, såg hur eldhunden kerberos, det trehövdade vidundret från Styx dalar, gav sig på deras kyrka, fädrens kyrka som var en av de ståtligaste på dessa breddgrader. Var detta slutet för Leksands socken? Margareta bad dock till den Gud som hon i stunden tvivlade på. Det var sommaren 1627, 395 år sedan, och tydligen hörde Vår Herre hennes bön. Efter den hemska dagen restaurerades kyrkan, och tornet som byggdes skulle visa sig bli Dalarnas högsta. Ibland måste något gå upp i rök för att nya höjder ska nås!
Söndagen den 3 september 1598 skildras en smått unik händelse i den fullsatta Leksands kyrka. Mitt i predikan kommer en karl från Stora Tuna inrusande. Han är minst sagt upprörd och kan knappt andas. Menigheten ser förgrymmat på vettvillingen som stör den heliga akten. Men när tunakarln sagt sitt; bryter bokstavligen helvetet lös i kyrkorummet. Man skriker och ropar, svettas och börjar bete sig som galningar. Man ger sig på inredningen, slår sönder fönster, bryter sönder gallren och kastar sig ut över kyrkogården. Man skriker och för ett oväsen som får den lärde prästen Mäster Elof, Elaus Engelberti Terseus, född 1586, att undra om inte leksandsbönderna blivit spritt språngandes galna allihop. Var det något han sagt? Ett ord i predikan som gav djävulen chans att dansa schottis i deras munnar. Folk trampas ihjäl medan andra får men för livet!
Det är Terseus själv, Margaretas första man och fyrtio år äldre än henne, som berättat denna första ögonvittnesskildring från Leksands kyrka när en viss polack och katolsk herre vid namn Sigismund var kung. Och det var precis där skon klämde. Leksandsbönderna, som hellre vurmade för den protestantiske hertig Karl (IX), trodde nu i sin fasa att katolska jesuiter och soldater var på väg att inta och förgöra Siljansbygden med smetiga helgonbilder och sötsur rökelse. Tvi för den lede! På böndernas begäran författar så Terseus ett brev till Tuna och ståthållare Jakob Näf att sluta baktala hertigen och genast se till så att den katolska smittan drar dit pepparn växer. Hela 24 000 man (Dalupproret 1741-1743 samlade bara 5 000 man) tågar med buller och bång till Stora Tuna, berusar sig på prostens öl och drämmer en yxa i Näfens huvud så han står och dör. Även hans närmaste ”katolikar” får sätta livet till på detta vikingamanér. Sådan kan protestantismen vara.
Insvept i ett tjockt rysstäcke och andra fällar, det är skumt och kvavt i kammaren i prästgården, ligger nu Terseus på dödsbädden. Margareta, åtta år yngre, står på knä och kysser sin makes hand; trycker den mot sin tårfyllda kind. De har varit gifta i sju år och har nio barn ihop. Men fler ungar finns i tidigare äktenskap. Trots det tunga tillståndet gör nyheten honom glad: Sverige har förvärvat Ingermanland och Keksholm. ”Du ska inte vara rädd, mina kära, säger han. Sverige kan andas ut. Äntligen har freden kommit”. Margareta ler och nickar.
Maken lyfter på ögonbrynen: ”Ett måste jag ännu säga dig, kära min Margareta. När jag är död ska du äkta min efterföljare”. Margareta flyger upp som om hon fått en spark i baken. ”Nej, aldrig! Ingen efter dig”. Terseus småler bittert. ”Huru månde du och barnen annars leva?” Margareta snyftar. Hur vidrigt är ändå livet efter döden, tänker hon och torkar tårarna. Hon vet vad hon kan. Hon vet vad hon vill. Och Gud tycks inte vilja stå i vägen denna gång. Det praktiska må gå före det heliga. Amen.
År 1618, när trettioåriga kriget bryter ut i Europa, blir alltså Uno Trollius 32 år gammal ny kyrkoherde i Leksand. Han var som sin föregångare en utbildad och lärd man som såg till att kyrkan fick både predikstol och bänkar så att församlingen kunde sitta ner och ”utbildas”. Med detta pastorat följde alltså änkan Margareta Hansdotter. Det var nog inte bara lite konstigt för henne. Han fick en ung och klok hustru, en stor gård, ett stort pastorat, Leksands socken växte hela tiden, och på köpet en himla massa styvbarn där fler ungar liksom kom på ett löpande band. Det är från alla dessa barn som många ”stora och mäktiga” släkten har sin härkomst.
Man kan undra lite var ”Stormor i Dalom” kommer ifrån. Det verkar hänga ihop med någon som har en storfamilj, ett matriarkat; ett familjärt stambegrepp som funnits före 1600-talet. Första gången vi ser det i skrift är på 1530-talet och kan vara en del av adjektivet ”stormodig” som betyder generös, överseende. För det var så man beskrev Margareta Hansdotter, eller som Ordspråksboken så träffande skriver: ”En verkligt god hustru är mer värd än dyrbara ädelstenar. Du kan lita på henne, och hon kommer att ge dig allt du behöver.”
Trots den höga åldersskillnaden och att Margareta var 16 år gammal verkar giftet med gubben Terseus varit gott. Och även hos Trollius klämtade kärlekens och ömhetens klockor, om man får tro Aivva Uppströms bok ”Stormor i Dalom. En kvinnlig livsbild från sextonhundratalet”. Trots den något fysiska och praktiska övergången sägs äktenskapet ha blivit lyckligt. Ett 20-tal barn sammantaget, drängar, pigor och annan personal – Margareta basade inte bara över dessa, hon hade också hand om ett 20-tal byggnader, åkrar, ängsmarker och sjöbotten inte att förglömma. För att inte tala om den stora församlingen där hon verkade som bikt- och tröstemoder. Hon beskrivs som en god hushållerska med många nycklar klingande på ringen. Och att dela med sig till sin nästa verkar inte heller ha varit något hinder. Som god kristen var hon en förebild som gav fattiga bröd, råd, tröst och stöd. Hon var med andra ord: Stormor i Dalom, Leksands genom tiderna mest berömda kvinna skulle man kanske kunna uttrycka saken.
Den 11 juli 1657 (365 år sedan) somnade hon in och jordfästes av kyrkoherden i Falun, magister J. Rudbeckius. Men var hon eller hennes män ligger vet vi inte. Däremot finns det i koret två epitafier som berättar om dessa människor samt miniskulpturer som kan vara porträttlika. Dock finns det ett målat porträtt på Margareta i sakristian, fast ingen riktigt vet hur hon såg ut. Men att ha hamnat där tyder ändå på något stort som denna kvinna gjorde, kanske bara att hon var en god medmänniska; som vi alla förhoppningsvis strävar efter.
Margaretas släkttavla må vara imponerande. Men jag undrar om inte Herman Lundborgs ändå tar priset. Vem var det undrar du? Jo, Herman Lundborg var rasbiolog och skapade, med samtliga politiska partier i ryggen, Statens institut för rasbiologi i lärdomsstaden Uppsala, det första av sitt slag i världen. Det hände för hundra år sedan och Lundborg var en nitisk figur som menade att den ariska rasen fick under inga omständigheter beblandas med några andra och lägre raser. Det var ganska enkelt uttryckt, men så var det i alla fall.
Lundborg höll för det mesta till i norra Sverige där han studerade samerna. Dessa människor, liksom finnarna, var inget man skulle skaffa barn med om man tillhörde den germanska rasen menade Lundborg. Ja, det skulle kunna liknas vid ett helgerån om man så att säga gick över ån efter vatten. Men det var precis det som hände herr rasbiologen själv.
Herman Lundborg var sedan många år redan gift när han träffade samekvinnan Maria. Detta möte slutade med att hon blev med barn! Maria flyttade då från Övre Soppero till Uppsala. Herman var nästan aldrig hemma och alla undrade lite vad den kvinnan gjorde på professorns kontor. Och medan månaderna förflöt i stilla ro gick magen till slut inte att dölja. Herman låtsades först inte om att hans älskarinna var med barn. Men till slut insåg även han vad han hade gjort. Maria sändes iväg till annan ort och födde så småningom en son. Det kunde ha varit frid och fröjd och en nystart kanske. Men Herman hade andra planer. Efter Herman Lundborgs död 1943 gifte inte Maria om sig. Hon fick aldrig några fler barn. Även deras gemensamma son bildade heller aldrig något bo. Hur kunde det komma sig? Ja, de kanske inte ville. En annan teori säger att Herman kan ha haft ett finger med i spelet. Han kan ha låtit tvångssterilisera de båda för att de inte skulle kunna sprida sina arvsanlag vidare! De var ju trots allt av en lägre ras och Lundborg vågade kanske inte chansa.
Herman Lundborg var flera gånger i Dalarna och i Siljansbygden. Man kan säga att han la olika kort här. Å ena sidan såg han hur folket i Orsa skilde sig från folket i Leksand. Och en som han speciellt lade under lupp var Stormor i Dalom. På Stockholmsutställningen 1930 basunerade han ut att denna prästfru från Leksand låg bakom cirka tiotusen efterlevande med goda anlag och där många av dem blivit framgångsrika och uppnått ledande roller och positioner i det offentliga livet, inom vetenskap och konst. Lundborg menade att Stormor i Dalom var ett lysande exempel på vad en klok och god kvinna av det rätta virket kunde betyda för sin ras.
Stormor i Dalom hade betytt lika mycket för Sverige som rikets alla krigarkungar sammantaget, vilket inte var fy skam. Därför uppmanade nu professorn i rasbiologi svenska folket att sända fotografier till rasbiologiska institutet så att han kunde leda i bevis att de efterlevande ärvt hennes goda karaktärsdrag samt själsegenskaper. Det kom in nästan tiotusen bilder! Det är klart att herr och fru Svensson ville vara släkt med en sådan ”kulla” av folket! När jag tänker efter påminner detta om Europas kungahus. Där menar man att man är släkt med de gamla trojanerna i nordvästra Turkiet. Jag har själv varit där och vandrat bland ruinerna efter detta högtstående folk som nesligt lät sig luras av en trähäst. Men det är en annan historia. Även vallonerna ligger bra till när folk vill skryta lite extra över sina anlag. Men hur som haver.
Margareta var kanske inte alls så där god som historien säger. Hon kanske var en ragata. Men när Margareta dog ska en bonde i Gagnef ha sagt: ”Skulle jag icke gråta, då stormoder i Dalom har gått bort!”. Det säger väl ändå något hur det stod till med den saken. Det som kanske är intressant för en nutida läsare av denna essä är att Margareta är anmoder till en rad kända och ”fina” släkter som Arborelius, Foderus, Geijer, Holmgren, Key, Munktell, Staaff, Stridsberg, Lagercrantz, Allan Edwall, Helen Sjöholm, alla Molanders, Richard Dybeck och många fler i Sverige och i Leksand. För att inte tala om de goda företagsbröderna, Leksandsprofilerna och golfspelarna Roland och Lennart Karls i Lima. De har en antavla hemma på väggen som klart och tydligt visar släktskapet med Stormor i Dalom. En bygd är beroende av duktigt folk som vill något gott med samhället, ”den osynliga handen” som 1700-talsekonomen Adam Smith pratar om. Herman Lundborgs idéer var väl inte direkt rumsrena om man så säger. Han verkar ha blivit träffad av blixten. Men i Margareta Stormor från Leksand såg han hur den ”osynliga handen” verkade på ett högst verkligt sätt.
Text: Mats Lindström, frilansjournalist
Källa: Nyckeln och Svärdet av Sam Rönnegård