Skola i Noret gav Jussi Björling streck i sång
Kan det verkligen stämma? Att en av förra århundradets främsta sångartister, och en av alla tiders största lyrisk-dramatiska tenorer, fick streck i sång när han i början av 1920-talet gick i skola i Leksandsnoret. Läs vidare så får du ser om det stämmer.
Det har alltså gått hundra år sedan Jussi Björling med sin pappa och sina bröder slog sig ner i Leksand.
Det är på vårkanten 1921. Pappa David och pojkarna Olle, Gösta och Jussi (The Björling Quartet) har kommit hem till Borlänge efter en bejublad turné i Amerika. De söker tydligen en bostad någonstans och har kontakt med en mäklare. Varför det blev Leksand har jag inte riktigt lyckats klura ut. I samtal med Jan-Olof Damberg på Jussi Björlingmuseet i Borlänge låter vi tankarna flyta i olika riktningar. Vi bläddrar i böcker och läser i dokument. Var det mäklaren som tipsade David om huset i Karlsarvet? Kände David Björling någon i Leksand? Fanns det några släktingar i byarna? Eller hade de läst Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” (1906) och blivit inspirerade av orden: ”Det var därför, att folket vid Siljan i tal och i dräkt och i skick har bevarat mer av det, som är förgånget, än man har gjort på andra håll…” Det var kanske denna längtan som fick Björlings att slå sig ner vid Siljans strand?
Vi befinner oss strax efter första världskriget. Världen är fortfarande i ett chocktillstånd och på många håll i Europa är det kaos. Weimarrepubliken, som var tänkt att införa demokrati och sociala reformer, pyser som en luftballong. Modernism, fascism, kommunism, och senare nazismen, vänder upp och ner på det gamla samhället. David och sönerna hade ju varit i Amerika sedan 1919. Det hektiska turnerandet från kust till kust i svenskbygderna hade gjort dem slutkörda. Då deras repertoar var ganska nationalistisk med svenska sånger och folkmusik, som fick svenskamerikanerna att gråta floder, längtade tror jag pappan och sönerna hem till något äkta och ursprungligt. I det perspektivet såg de måhända Leksand som en idyll. En oas att pusta ut i medan nya planer smiddes.
Då David Björling var änkeman och beskylldes för att hålla sönerna borta från skolan, samt inte levde ett riktigt borgerligt liv, blev huset i Karlsarvet kanske ett gömsle från onda tungor. Eller kan det ha varit så att Björlings drogs till Västanvik för dess rika musikliv. Sedan 1892 (130 år nästa år) hade byn ett eget stråkkapell där de musikaliska bröderna Carl och Olov Gudmundsson huserade. De blev också familjen Björlings vänner. Men innan de flyttade in i huset i Karlsarvet i Västanvik (köpebrev 3/5 1923) hyrde pappa David ”gula villan” i Leksandsnoret nära gamla Tre kullor.
Innan vi går vidare med Jussi och hans streck i musik i skolan i Noret, ska vi titta lite på pappan som var ett fenomen, och som faktiskt beskylldes för att bedriva barnarbete.
Karl David Björling (1873-1926) var smed och vad tiden brukar kalla en ”self-made man.” Ingenting verkade omöjligt för denne hälsing. Han hade en fin tenorröst och utbildade sig vid Metropolitan Opera School i New York och i Wien. Han turnerade och var en känd konsertsångare och skicklig musiklärare som skrev böcker om hur man blir en bättre sångare. Det var han som drillade sönerna Olle, Gösta och Jussi i sång till att bli världens främsta barnsångare. Innan Jussi hade fyllt fem år var han redan en etablerad artist och kallades för ”Världens minsta sångare”. I Jussi Björlings memoarer ”Med bagaget i strupen” nämner han inget om att pappan skulle ha varit för hård. Jussi älskade honom och tackar honom för att han blev en så stor sångare.
Johan ”Jussi” Jonatan Björling föddes i Stora Tuna (Borlänge) 1911 och dog 1960, bara 49 år gammal. När jag läser om honom och hans makalösa karriär kommer jag att tänka på världens första internationella superstjärna: ”Den svenska näktergalen” Jenny Lind (född 1820) som levde århundradet före Jussi. Båda var barn av nya sekler och nya möjligheter. Båda hade en tuff uppväxt. Jennys mamma hatade henne. Jussis mamma dog när han var sex år gammal. Båda var grymt talangfulla och jobbade hårt och upptäcktes och skolades av operan i Stockholm. Båda kom i rätt tid då media, nöjeslokaler och suget efter sensationer var stort. Båda kom till Amerika och fick makalösa karriärer. Båda var generösa och gav bort pengar. Båda fick relativt korta liv. Båda lever kvar än i dag som några av Sveriges största artister genom tiderna.
Hur vad det nu med Jussi och hans usla betyg i sång i Leksand? Vi är inte där än. Låt oss titta på några andra saker som har med sångarens barndomsvistelse på bygden att göra och den unika sångartradion som kanske fick Jussi att höja på ögonbrynen.
När Björlings kom till Leksand runt midsommar 1921 var samhället inne i en förändringsprocess. Samtidigt höll framtidsbromsaren Gustaf Ankarcrona hov på Holen och en sträng och fundamentalistisk lutherdom levde kvar i bondehemmen. Det berättar Knis Karl Aronsson när han på söndagarna besökte morfar och mormor. Var man inte på högmässan i kyrkan mellan klockan elva och ett, fick barnen inte vara ute och leka. Gårdens stora Bibel låg på ett särskilt bord och morfar läste dagens evangelium och sjöng en gammal psalm eller visa.
Det som kan ha intresserat David och pojkarna var den starka och sköna sången i kyrkan av Leksands kyrkokör bildad 1882 (140 år nästa år) och menigheten som faktiskt kunde överrösta den stora orgeln. Psalmen ”Den signade dag”, som är som ett landmärke för Leksand och som hörs i Himlaspelet, sjöngs ”till skiftes”. Männen tog första versen, kvinnorna andra, och sista versen gjordes tillsammans. Man sjöng också med ”krus” och ”drillar” och ”fyrväldigt”, som var stämmor som fick församlingen att tro att de var i himlen.
Jussi var tio år gammal när han kom till Leksand 1921. Hur han mådde är svårt att säga, men i minnesboken berättar han i alla fall att barndomstiden i Leksand var bland de lyckligaste. På somrarna badade bröderna i Siljan och drog upp en och annan gädda från ekan. På vintern förvandlades den långa backen från huset ”Björlings allé” till en perfekt men livsfarlig bobbana. Jussi skriver i ”Med bagaget i Strupen”: ”liksom jag en gång rusade ner för backen på en cykel utan broms och höll på att hamna i Siljan.”
Folk undrar nu om den berömda och kringresande sångfamiljen tänker stanna i Leksand. På försommaren 1921 intervjuar Falu Kuriren (min gamla arbetsplats) David Björling. Han berättar bland annat om den 18 månader långa turnén i Amerika och otroliga 300 konserter. Björlingkvartetten ska under midsommarhelgen uppträda på Strandbiografen (vid kajen) och i Siljansnäs kyrka. Men publiken uteblir. Det skriver Juvas Marianne Liljas i studien ”Vad månde blifva af dessa barnen?”
Istället ordnar Planteringssällskapet en högsommarfest med Björlings för att dra in pengar till ett nytt barnhem i Leksand. Lokala förmågor anlitas och uppträder tillsammans med David och sönerna i Sveasalen. Det hela avslutades med mat och dans på Turisthotellet.
Sammanlagt gjorde Björlingkvartetten cirka 44 uppträdanden i Insjön, Leksand och Siljansnäs. Pojkarnas dröm om att få stanna i Leksand och fiska gäddor och åka pulka och gå i skolan blev inte av. Pappa David köper en bil av märket Packard, en av de första bilarna på orten, och nya turnéer planeras.
Hur var det då med Jussis betyg i sång? Är det verkligen sant att läraren i Norets skola gav honom ett streck? Jag kikar i en monter på Jussi Björlingmuseet. Där ligger Jussis betyg från åren 1921-1922 utställt av lärarinnan Margareta Asplund. Ja, det är sant. Och den som låg bakom detta var Jussis pappa.
Pojkarna fick på inga villkor sjunga i skolan då fel teknik kunde läras ut. David litade inte på någon byskollärare, som inte kunde göra något annat än att sätta streck i sång. Jag undrar hur Margareta Asplund kände sig. Här hade hon underbarn i sång som inte fick sjunga! Nästa frustration var att plötsligt kom inte Jussi och hans bröder till skolan. De var ute på turné och inget kunde stoppa dem. Men det är historia nu. Jussi Björling växte upp och blev, utan betyg i sång, världens främsta sångare. Så kan det gå.
Men att Leksand kom att påverka Jussi och bröderna råder det inga tvivel om. I ”Sagan om Jussi” på SVT finns det en filmsnutt från 1977. Lillebror Karl Björling står vid Siljans strand och berättar ett minne från tiden i Karlsarvet: ”Vi tog en långtur med båten. Kanske var det månsken. Pappa satt i aktern och tog upp sången ”Lugn vilar sjön”. Det var en underbar stämning. Det är sånt man kommer ihåg.”
Något som man heller inte glömmer i första taget var att Leksand gav Jussi Björling streck i sång. Det betyget borde man rama in och hänga upp på musikskolans vägg.
Text: Mats Lindström, frilansjournalist