”Så länge jag får sjunga mår jag bra” – så blev Frida fångad av operan

Att det skulle bli opera som Frida Danils från Smedjebacken skulle hänge sitt liv åt, var inte väntat. Hennes mamma uppmuntrade henne att söka till en operauppsättning vid Skäret – något Frida själv aldrig hade övervägt. Hon visste inte hur man läste noter och hade aldrig stått på en audition. Men plötsligt var hon där, inför en producent, med hjärtat bultande och rösten som enda redskap.

— Jag sjöng väl lite… Producenten gjorde några övningar med mig. Och så fick jag vara med. Det var så snällt, för jag kunde verkligen ingenting, , säger hon och ler vid minnet.

Det som började i ovisshet har vuxit till något djupt och livsnära. Operan kom inte som en omedelbar förälskelse, utan som en nyfikenhet. En vilja att förstå, att gräva djupare. Med tiden förvandlades den där nyfikenheten till passion. I år står hon åter igen i kören vid Opera på Skäret när de sätter upp sin version av  Turandot, med premiär 26 juli.

— Vissa saker var vackra, men det var inte kärlek vid första ögonkastet. Det har växt fram, och idag är det en av mina största kärlekar.

— I år ville jag komma tillbaka hit till Skäret eftersom det var en opera av Puccini som skulle sättas upp, berättar Frida.

Sedan dess har Frida deltagit i flera uppsättningar. Hon har stått på scenen, i kören, där rösten får vara en del av en helhet – dramatisk, ömsint, mäktig. Hon älskar det sceniska arbetet, hur en föreställning växer fram från ingenting till ett levande konstverk.

— Det är så häftigt att se allt ta form. Även om man inte har en skriven karaktär så får man skapa sin egen resa, sin egen berättelse. Det är en fantastisk frihet.

För Frida är operan inte bara musik. Det är en väg till uttryck, ett utrymme för inre kraft. Hon beskriver det som en känsla av rörelse, en plats där hon får använda både kroppen och själen. Och den där känslan av samhörighet – med kollegor, publik, berättelser – är ovärderlig.

— Jag har fått några av mina allra bästa vänner genom det här. Man jobbar så intensivt tillsammans. Det skapar något särskilt.

Till vardags arbetar Frida som vikarie inom förskolan. Det ger henne friheten att forma sin vardag, att ge utrymme för sången. Det är ett  sätt för henne att jonglera. Med vikarietimmar kan hon styra mer själv, slipper köra slut på sig och får energi över till att sjunga.

Sången är mer än ett intresse. Den är en livsnödvändighet. När hon inte sjunger mår hon sämre, känner sig mer frånkopplad från sig själv.

— Jag märker det direkt. Sången får mig att må bra. Det är som att kroppen och själen behöver det. Birgit Nilsson brukade säga att en ledsen fågel inte kan sjunga. Men ibland måste man försöka ändå – för att bli glad igen.

Frida har en sångpedagog online som hjälper henne att utvecklas. Hon lyssnar ofta på operaföreställningar digitalt och studerar gärna olika sångare för inspiration.

— Med opera… Det ska liksom vara utan hinder. Så man känner bara att det forsar ur en.  Jag kan rekommendera att prova att sjunga. För det är underbart! En underbar känsla.

Hon pratar om hur hon jobbar med kroppen, med hållningen, med andetaget. Hur viktigt det är att inte spänna sig, att inte jaga efter ett ljud utan att låta rösten komma av sig själv. Det handlar om att våga låta – utan rädsla.

— Det är otroligt hur mycket som hänger ihop. Rösten avslöjar mer än man tror. Men när det fungerar, då är det det bästa som finns.

Trots att hon älskar scenen har Frida också brottats med självtvivel och perfektionism. Hon drömmer om att stå mer på scen, kanske i kyrkor eller andra mindre sammanhang. Men hon håller sig ofta tillbaka, väntar på att ”bli bättre”.

— Det är väl det där. Att man tänker att man måste vara perfekt innan man får ta plats. Men jag försöker våga mer.

Sången är där hon landar. Där hon hämtar kraft. Där hon får vara hela sig själv. Och varje gång hon står på scenen, omgiven av toner och ljus, vet hon:

— Så länge jag får sjunga mår jag bra.

Årets uppsättning på Opera på Skäret har premiär 26 juli.