Poet inspirerade elever i Mora under Världspoesidagen

På tisdagen firades Världspoesidagen av många kulturvetare, vilket också uppmärksammades med ett författarbesök på Mora bibliotek och kulturhus. Den Luleåbaserade poeten David Väyrynen inspirerade då elever på Mora folkhögskola till att arbeta med det kreativa ordet – både med ett fritt tankesätt och inom slutna ramar.

— Börjar man sätta upp regler avgränsar man och då slipper man tänka på var man ska börja, säger författaren.

David Väyrynen är uppvuxen i Gällivare men flyttade för några år sedan till Luleå. Ända sedan han började sin poetiska bana i 14 års ålder har han utvecklat skrivandet genom olika former av poem. Några av dessa är samlade i boken ”Marken”, som han bland annat berättade om under tisdagsförmiddagen.

Men han vill inte kalla sig poet egentligen, trots att hans bok är av den typen och han skriver inom det forumet.

— Det är inte superintressant för mig. Många går runt och är poeter hela dagarna. Vissa veckor är man igång med en massa dikter, andra inga alls, säger David Väyrynen.

Förmiddagens författarträff med David Väyrynen handlade framförallt om att inspirera eleverna på folkhögskolan till att utveckla det lilla ordet och göra det större. I en workshop delade han ut två rubriker följt av en skrivövning.

— Den ena rubriken löd ”det särpräglade språket rymmer en annan värld”. Högtidligt kan man tycka. Men jag byggde det på att när jag började prata som gubbarna och gummorna i mina hemtrakter, började jag också komma i kontakt med våra gemensamma erfarenheter.

Detta skulle i sin tur föda fram tankar hos eleverna. Oavsett om eleverna själva vill kalla sig poeter eller skribenter av en annan sort, var meningen att de skulle få ovärderliga tips av författaren.

— Jag tänker att mina kreativa processer även kan hjälpa i det skönlitterära skrivandet. Det kan underlätta för folk oavsett vad det skriver.

En annan uppgift i tisdagens workshop var att under en begränsad tid beskriva ett ord som varit viktigt under deras uppväxt.

— På så sätt kunde jag sätta igång samma kreativa process som jag själv har arbetat med.

Han fortsätter med att förklara hur varje författare kan ha ett eget uttryckssätt, en dialekt, som kan bidra med perspektiv till den aspirerande skribenten.

— När man kommer in i det gymnasiala och sedan universitetsutbildningar i litteraturvetenskap, hamnar man ett visst sätt att skriva. Där finns det utrymme för dialektala texter. Ett exempel är Sara Lidman. Dialektal litteratur har funnits länge, men det är inte den man i huvudsak kommer i kontakt med. Man lär sig att skriva som de gamla stötarna skrev, vare sig det är Lidman, Selma Lagerlöf eller August Strindberg.

Han menar att influenser från andra författare behövs för den kreativa utvecklingen. Att bara skriva utifrån egna erfarenheter begränsar snarare än att skapa större flyt i skrivandet.

— I den här typen av litteratur är jag övertygad om är svårare för de lokala erfarenheterna att rymmas. Språket finns inte där. Man måste använda det språket som författarna använde för att extrahera det.

Att tala om ”det fria ordet” är bra – fast att hålla sig till vissa kriterier gör att processen snabbare kan start.

— Börjar man sätta upp regler avgränsar man och då slipper man tänka på var man ska börja. Till exempel kan en krönika på 2500 tecken vara lättare om man vet att den alltid ska vara så många tecken. Det går att översätta till poesin också, säger David Väyrynen.

Sonja Viklund, chef för kulturenheten i Mora, påpekar att det inte finns så många kända poeter i Mora. För att det ska bi ändring i saken behöver de författarträffar av den sort som de erbjöd med David Väyrynen.

— Att få arbeta med det i en workshop, på ett lättsamt sätt behövs. Poesin som inte läses upp är ganska tråkig också. Det måste liksom ske ett slags samspel med någon. Konstformen är på så vis svår. Om poesin läses upp och det blir ett samtal av det blir den mer levande, säger Sonja.

Ironiskt nog går det nästan bara att läsa poesi i dödsrunor eller på begravningar.

— Det är då man läser upp en dikt. Eller så läser man det på ett bröllop. Möjligtvis på ett dop. Det är då som den vanliga personen faller en in att man skulle behöva en dikt. I sådana sammanhang blir det ganska banalt att bara säga ”tack för allt”. Man vill få lite mer snits på det hela då.

Sonja Viklund upplever att den största delen av dagens poesi saknar rim.

— Snarare handlar det om att på ett koncentrerat sätt väcka tankar hos de som läser eller lyssnar. Man kan inte läsa poesi från pärm till pärm längre. Det ger inte rätt effekt. Man måste läsa en kort bit, reflektera över den och sedan gå vidare.

Hon påpekar att det såg annorlunda ut för 200 år sedan.

— Då samlades man i sällskap i litterära salonger. Det var ett medium som fanns då som inte finns nu. Det var ett sätt att samlas, som idag ersatts av det digitala. Men det sättet att studera poesi kanske kommer tillbaka i framtiden, säger Sonja Viklund.