”Om de tog musiken från mig så skulle jag inte bry mig – Jag är nöjd.”

Han är spelman, gycklare och trollkarl. En historieberättare av rang med en unik publikkontakt. Därför tilldelas Peter Carlsson Dan Andersson-priset 2025.

— Jag börjar bli gammal nu, så jag tänkte väl att jag aldrig kommer att få det där priset… Det är förvånande roligt faktiskt, säger pristagaren själv när Siljan News möter honom hemma på gården i Grycksbo.

Hos Peter pågår många projekt – samtidigt som tiden tycks stå still. Hunden Trine kommer välkomnande emot oss, garagedörren står öppen, grannar tittar förbi. Livet pågår i allra högsta grad. Skapandet tar sig uttryck i allt från musik och texter till mekande med en gammal husbil och modellbyggen han fått i en för tidig födelsedagspresent. Att vårsolen också lyser och att sjön glittrar gör det hela inte mindre Dalaidylliskt.

— Här uppe bor hönsen, säger Peter och pekar upp över gården, bort från rälsen där ångloken då och då tuffar,  förbi skrivarstugan där Selma Lagerlöf en gång skrev på historien om Nils Holgersson.

Sångaren och estradören är nöjd. Om några dagar väntar besök från barn och barnbarn och vardagen förgylls. Hans enda önskan för dem är att de ska få vara lyckliga. I övrigt får de göra vad de vill. Man ska inte bestämma vad ungarna ska göra.

Peter ser det stora i det lilla. Trots att garaget bär spår av många utmärkelser – en hel vägg fylld av diplom – är det inget han skryter med. Han har prisats förr.  Av  Povel Ramel, Charlie Norman och Cornelis Vreeswijk. Listan kan göras lång, så kanske var det på tiden att även Dan Anderssons pris nu snart ska få sin plats där. Särskilt med tanke på den relation Peter haft till poeten från Finnskogarna redan från tidiga tonår.

— Jag trodde ett tag att jag var hans reinkarnation. När det skulle göras en film om honom kunde jag inte förstå hur de kunde göra en film utan att prata med mig?! Ja, jag höll på med mycket konstigt på den tiden…

Sedan dess har Dan Anderssons texter varit ständiga följeslagare. Ofta har någon tonsatt dikt fått plats på Peters repertoar. Men att själv sätta musik till Dans dikter – det har han avstått. Istället arbetar han nu med att översätta texter från den franske sångaren Georges Brassens.

— Det är svåra texter. Jag läste franska i skolan, men av det minns jag så klart ingenting. Men jag har en kompis som kan.

— Men jag tycker ju att sånt är roligt också. Att bry huvudet i sådant som är så jävla svårt.

Född i Leksand, i Häradsbygden, men familjen flyttade ofta eftersom pappa var flottare, en ”hoppjerka”. En stor del av uppväxten spenderades i Stora Skedvi.

— Jag bytte skola fyra gånger redan i första klass, berättar han.

Kanske föddes hans förmåga att möta människor så. Kanske fanns den redan där och gjorde att de många skolbytena aldrig upplevdes särskilt besvärande.

— Det var väl mest att jag inte blev särskilt bra på vissa ämnen. Jag satt alltid sist kvar på proven och även om jag till slut räknade ut svaret fick jag fel för att jag inte ställde upp talet så som man gjorde där. Jag räknade på ett annat sätt.

Musiken har alltid funnits med, men aldrig varit självklar.

— Mor sjöng och sjöng. Jag märker det nu att det fortfarande är mest jävligt gammal musik. Sånt som morsan sjöng. Vi hade lite folk på besök här om kvällen och då var det ju inte den senaste musiken direkt, som för att visa att man hänger med. Nej det var typ ”Vi har skjutit en gök”, skrattar Peter.

— När jag var barn var jag alltid med de äldre. Nu har jag växt i mig själv.

Någon utstakad väg har aldrig funnits. Ingen som sagt vad han borde göra. Peter har gått dit lusten lett honom – från småorkestrar och sologig till musik med farsans spelkompisar och tiden i Jailbird Singers. Därifrån bär han med sig många historier som otaliga gånger fått publiken att vika sig av skratt.

Och visst är det tur att alla hans livsöden kan förvaltas via en berättarteknik av rang.

— När jag var liten låg jag under köksbordet och lyssnade på berättande. Farmor hade lagt ut en fårskinnsfäll, säger Peter och pekar på en likadan som nu ligger i soffan på loftet i det egenbyggda garaget – som också fungerar som studio, scen, festlokal och har en fullt fungerande toalett inklämd mellan pianot och motorcykeln.

— Man fick aldrig lägga sig i för då fick man gå och lägga sig, fortsätter han.

— Jag blev intresserad av att lyssna. Inte särskilt mycket av att prata. Jag var blyg då.

Blygseln har han vuxit ifrån. Nu vet han att det funkar när han kliver upp på scen.

— Men det är alltid en viss anspänning. Man måste ha det. Annars har man ingen respekt för sig själv och sin publik.

Han söker rytmen, känslan av att det funkar, på samma sätt som en lagad bil. Han är noggrann med kvaliteten. Vill ge publiken vad de betalat för.

— Jag vill inte gå upp och göra något halvdant. Jag ska göra det så bra jag kan. Jag vill verkligen att det ska vara bra. Inte för applåderna, mer för att folk har betalat för att komma och man vill ge valuta för pengarna, säger Peter och berättar en historia om en ung Ernst Rolf, som en gång köpte havregryn till publiken att ta med sig hem för biljettintäkterna eftersom han tyckte att hans prestation under föreställningen inte varit något vidare.

— Men då har jag ett jävlar anamma som artist, det har jag. Om första akten inte gick bra, då tänker jag att nu jävlar ska de få och då blir det så i andra akten.

— Att gå av scenen och känna att jag inte gett allt. Nej, då får man ingen sinnesfrid. Det vill jag inte utsätta varken mig eller publiken för.

Sinnesfriden är påtaglig i samtalet med Peter. Ingen jakt, ingen strävan. Det får vara som det är. Han har ofta tackat nej till stora scener för att han inte haft lust, eller för att i stället vara med barnen.

— Det har tjatats om Allsång på Skansen och Globen. Men varför ska jag dit?

— När vi spelade med Blå grodorna var det någon i bandet som sa att det är få som ångrar på sin dödsbädd att de spenderat för mycket tid med sina barn. Så fick det bli. Vi tog aldrig några spelningar på skolloven och sov aldrig borta mer än två nätter i rad.

Peter går sin egen väg och kanske kan man tro att det förhåller sig lite så som i Dan Anderssons dikt Spelmannen; Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill, men på så sätt är det inte. Tvärtom. Med åren har Peter lärt sig att inte hålla fast vid invanda sanningar. Att vara öppen.

— Att bestämma sig för hur något är och så ägna sitt liv till att försvara det. Det är inget bra.

— Jag är ganska ambivalent. Men det är klart, jag har någon slags uppfattning om hur det är, om vad som är bra…

Han minns mötet med sångpedagogen Torsten Föllinger. Han som ingen fick säga emot.

— Men det gjorde jag, skrattar Peter.

— Vi blev osams direkt.

— Jag blev så förbannad. Han la sig i hur jag skulle tänka. När jag sjunger ser jag bilder i mitt huvud. Som en film. Och så kommer någon och försöker göra om filmen. Jag ser ju för fan filmen. Jag vet hur den ser ut!

Trots att det lika gärna hade kunnat bli något annat, blev ändå musiken den sysselsättning som skulle försörja Klockarmats Peter Carlsson hela hans vuxna liv. Några spelningar med Kjell Gustavsson Rhythm & Blues Orchestra väntar och i augusti tar han emot sitt Dan Andersson-pris vid Luossastugan. Gitarren följer med, de har frågat om han kan spela några bitar.

— Det är kul. En del av mig själv. Men jag står inte på scen till vilket pris som helst.

— Om de tog musiken från mig så skulle jag inte bry mig. Jag är nöjd. Jag är kanske konstig, men jag bryr mig inte. Jag stävar inte.

På brett dalmål talar Peter med eftertryck. Han övertygar. Snart ska han åka till Lima – för att plocka delar från en skrotad Rover som står där bakom en lada. Ett litet äventyr.

Mitt i det livsfilosofiska stannar han upp.

— Alltså, jag vill inte låta som nån jävla guru nu.