Ögonvittnet från kvarnarna – Helmer och Aino Trosell berättar

När Malungsförfattaren Aino Trosell läste om Örarbäckens skvaltkvarnar i Siljan News tidigare veckan fick hon en glad överraskning över att de är räddade från totalt förfall.

— Vilket arbete folk har lagt ner, vilka kulturhjältar. Det är en anspråkslöshet i såna här insatser som jag tycker är så sympatisk. För det här är en viktig del av vårt kulturarv. Hon fortsätter:

— På sin tid var skvaltkvarnar en modernitet, det var riktigt flott att mala med vattenkraft.

Hon blev så glad av nyheten att hon gick ner i källaren och hämtade upp råmaterialet till sin bok Helmers vals. Boken handlar om hennes pappas liv och leverne i Malung. Hon fick honom att göra anteckningar och hon var klok nog att renskriva dessa. Det här var före datorerna i slutet på 1970-talet.

På en sida kan man läsa om när hennes pappa Helmer Trosell brukade besöka kvarnarna i Jägra på vägen hem till Gärdås från skolan i Idbäck.

— Jag förstod att det skulle komma till användning på nåt sätt. Han hade ett unikt kulturhistoriskt material om sig själv som skulle försvinna i historiens skuggor om jag inte tog hand om det.

Så här skriver Aino Trosell i Helmers vals:

”Det var en säregen stämning vid kvarnarna, Helmer kunde gå dit på vägen hem från skolan om någon han kände var där. Då blev han erbjuden att ta en mjölbock, en nypa nymalt mjöl som var så färskt att det till och med var lite varmt, en delikatess”.

Helmer var, precis som Aino, road av att berätta.

— Pappa berättade hur tröskningen gick till, det var ett sånt jävla liv. Slagorna dundrade och på en hästvandring var det till att börja med alltid fara å färde att hästarna skulle skena. I Jesu namn då bôri ve”. (I Jesu namn, då börjar vi) uttalades gravitetiskt och med stort allvar, vilket Helmer tyckte var lite komiskt.

Aino tycker att det är bra att flera generationer framåt nu får veta hur mycket arbete det var med att producera mjöl, att inte kunskapen försvinner.

— När det var handtröskning måste dom kunna slå i takt, det var en konst. Säden skulle torkas på plåtar. Man fick skydda den mot möss, därför hade man katt.

När Helmer som 75-åring flyttade hem från Stockholm till Gärdås höll han på med olika projekt. Han var bland annat i Kvarnberget och satte upp skyltar i ett gammalt kvarnstensbrott. Där finns det lämningar kvar efter Malungs siste kvarnstenshuggare, Jaga Ola från Gärdås. Ett byoriginal som dog 1921 och ännu är omtalad. Helmer hade många historier om honom.

I boken får man även läsa om att man ibland tvingades vässa en kvarnsten mitt i natten. Stenarna kunde haka upp sig. Det unika med Malungs kvarnstenar var ju att de var självvässande, men riktigt så var de alltså inte. I varje fall inte de som fanns i Örarbäckens skvaltkvarnar.

Gruvorna hade sin gruvfru som kom för att varna om något var på tok. I Örarbäckens kvarnar fanns skogrå som dök upp i olika sammanhang.

— Han berättade att det var en speciell stämning omkring kvarnarna, det var trolskt.

Så här beskrivs det i boken:

”På nätterna spökade det vid kvarnarna. En gång blev en gubbe väckt av en karl som ropade att det brann. Karln försvann. Men det brann verkligen, det torra mjöldammet hade fattat eld, gubben lyckades precis släcka. En annan gång kom en vacker kvinna med glittrande lång kjol in i kvarnkammaren och berättade att kvarnen hade stannat. Det hade den. Sedan var hon borta.”

— Det var lite trösterikt att dom dök upp.

Tror du att kvinnan existerade?

 — Man får vara lojal med sina förfäder, man får inte göra narr av dem.

Höll han mestadels till i Guckukvarn?

 — Det är troligt att det var Guckukvarnen, högst upp på kvarnområdet, som Trosgården hade andel i. Så fort det fanns ett vattendrag att använda gjorde man det. Man var tvungen att mala dag och natt så länge vattnet räckte i magasinet.

När Aino Trosell bodde i Gärdås som vuxen var det ett givet utflyktsmål att gå stigen till kvarnarna

— När barnen var små packade vi en matsäck och gick dit. Barnen var måttligt intresserade. Jag kände ett starkt vemod, jag vågade inte drömma om att kvarnarna någonsin skulle få en renässans.

— Den trolska skogen höggs dessutom ner när vi bodde där. Då tänkte jag att, nu är det kört. Men det är aldrig för sent att ge upp, summerar Aino och skrattar.

Det som många trott var en omöjlighet, att rusta upp kvarnområdet, är nu verklighet. Kanske har skogsrået ett finger med i det hela. Idag kommer de gamla kvarnarna i Jägra att återinvigas med diverse festligheter.

— De är värda all heder, de har gjort ett fantastiskt jobb. Nu finns detta stycke viktig kulturhistoria kvar rent fysiskt för flera generationer att vara med om, avslutar Aino Trosell.