”Leksand, ett sagoland?”

Årets upplaga av Leksands kulturdagar är redan i full gång. Under fem dagar arrangeras bland annat konserter, föredrag, workshops – en festival i ord och ton, bild och blomst. Redan under onsdagskvällen underhöll Larz Kristerz med sina tolkningar av Erik Axel Karlfeldts dikter.

Under invigningstalet i Leksands kyrka berättar journalisten Per Gudmundsson bland annat om kraften som dragit de stora kulturpersonligheter hit till bygden, hans tal i sin helhet finner ni här: 

”Karlfeldt. Alfvén. Wallén. Munthe. Söderlundh. Namnen i programmet för Leksands kulturdagar har en sak gemensamt. De är stora kulturpersonligheter som har sökt sig hit till Leksand för att finna något.

Vi kan nog ana vad de har sökt. För samma kraft drar folk till bygden än idag. Man reser hit till Leksand för att se det traditionella, det genuina. Sinnebilden av Sverige.

Vad är det de hittar? Det är kanske inte lika självklart.

Här inne i Leksands kyrka satt den store danske författaren HC Andersen midsommardagen 1849. Han hade antagligen läst Fredrika Bremers bok “Midsommar-resan” året innan. HC Andersen inspirerade i sin tur sin landsman målaren Wilhelm Marstrand, vars stora “Kyrkfärd till Leksand, kyrkbåtarna anländer över Siljan” hänger i vapenhuset i kopia. Tavlan tog två år att måla, på beställning av danske kungen. Så viktig är bilden av Leksand.

HC Andersen bor på Gästis här intill. Och inför midsommardagens gudstjänst upplever han precis det Marstrand visar på målningen. Han skriver om Leksand 1851, i boken “I Sverige”.

“Vilken skärande färgprakt”, skriver han. “Eldröda och gräsgröna förkläden lyste emot oss.”

“Där stod visst en tusen personer på stranden, och långt ute på sjön kom ytterligare tio, tolv båtar, några med sexton åror, andra med tjugo, och tjugofyra, rodda av män och kvinnor, och varje båt prydd med gröna grenar. Dessa i förening med de brokiga klänningarna gav det hela någonting så festligt, så fantastiskt rikt, som man icke skulle kunna tro Norden om att äga.”

Han är världens kanske främste sagoberättare, men något så sagolikt har han aldrig sett.

Och så kommer han in i kyrkan. Över fem tusen människor. Orgeln och predikstolen smyckade med blommande syren. “Det första intrycket av det hela var gripande”, skriver han.

“Men blott det första.” “Här var alltför mycket som störde.” “Barnskrik och slammer av gående, och därtill kom en odräglig löklukt. Nästan alla förde med sig små lökknippen, på vilka de satt och åt. Jag kunde icke härda ut längre, utan gick ut på kyrkogården.”

Han beskriver det i samtida brev också. “Barnen skrek och de gamla åt lök, så att jag fick ont av lukten och måste ut.”

HC Andersen söker det genuint svenska i Leksand. Och möter stank av lök.

Det är det som kallas avförtrollning. Krocken mellan den storslagna bilden av en fosterländsk kultur och den enkla verkligheten. Någon skulle kanske ta den motsättningen till intäkt för att förneka själva existensen av något ursvenskt. Säga att svenskhet bara är en social konstruktion, en uppfinning från 1800-talet. Att bilden av Leksand bara är en myt. Den som griper efter det svenska, som HC Andersen, får bara fatt i en lök.

Men jag tycker tvärtom att den avförtrollande detaljen tillför ytterligare en dimension. Det blir sagolikt – och verkligt.

Samma tankesätt kan tillämpas också på våra andra nästan mytiska kulturyttringar.

Vi uppfattar till exempel dalmåleriet som genuin folkkonst.Vårt rosmåleri växte fram ur folkdjupet, tänker vi. Här finns inga slott, ingen adel som styr smaken. Men 1773, efter storsvälten och hungersnöden åren innan, hade kung Gustav III utfärdat en “kungörelse och uppmuntran till menige man i Stora Kopparbergs höfdingedöme att vinlägga sig om flere slags nyttiga näringar”. Han ville se en satsning på “allehanda slöjder”. Så växte kurbitsindustrin fram, på kungligt kommando.

Vår bevarade dräktkultur är kanske inte bara en fråga om prakt. Här gick man i ursprungliga kläder, till vardag och till fest, när andra delar av Sverige övergått till borgerligt mode. Tacka för det. Barkbrödet fanns i levande minne. Köpa kläder? När man kan väva själv!

Och byarnas unika struktur – en följd av motståndet mot laga skifte. På så sätt kan man avfärda vår kultur som ekonomisk efterblivenhet.

Det blir inte mindre magiskt för det. Det blir sagolikt – och sant.

Det finns någonting här, något ursvenskt som Karlfeldt, Alfvén och alla andra ville fånga. Något som fick HC Andersen att skriva boken, och Marstrand att måla tavlan.

Vår kulturtradition har många innebörder. Den betyder också självständighet och styrka.

Det är i Dalarna som Engelbrekt startar upproret mot Erik av Pommern. Det är i Dalarna Sten Sture den äldre hämtar sina mannar mot Kristian I.

“Dänen, juten, tysken och djäkelen rädes alla dalasocken” sade biskopen Hemming Gadh i början av 1500-talet.

Vad är det som dalkarlarna krigar för?

Dalkarlarna stöttade Gustav Vasa för att driva ut Kristian tyrann. Men när samme Kung Gösta ville smälta ner kyrkklockor blev det uppror. Vid Leksands kyrka fick kungens hantlangare stryk när de kom.

En detalj i klockupproret var att dalkarlarna skrev brev till Gustav Vasa och klagade på reformationen. Dalarna ville fortsätta ha mässorna på latin, ett språk masarna rimligtvis inte förstod ett jota av. För så hade det ju alltid varit.

Vi vårdar våra sedvänjor. Även de obegripliga.

Det är traditioner dalfolket har slagits för. Traditioner vi kan spåra bakåt, och njuta av än idag. Traditioner som hålls vid liv just av de där barnen som väsnas i bänkraderna och av käringarna som sitter och tuggar lök för att hålla sig vakna.

Det kanske ser ut som ett sagoland. Men det är också helt sant.”

Text: Per Gudmundsson