Krökbacken festival – som att komma hem

Den årliga festivalen Krökbacken har startat och runt Ängsholns Folkpark var det full aktivitet när festivalbesökare började anlända under torsdagsförmiddagen. Under helgen kommer ett sextiotal funktionärer se till att allt rullar på och på den uppbyggda scenen kommer man kunna se tjugo olika liveframträdanden från svenska och utländska artister så som bland andra Gaupa, Greenleaf och Abramis Brama.  

Solen gassar på besökarna som tar skydd av tält och skugga, många av de som anlände kvällen innan drar sig ner till älven för ett morgondopp. Där nere finns även en vedeldad bastu samt den stora uppbyggda scenen. 

Varför Krökbacken?

— För att det är en sån jävla skön stämning här och någonting måste man väl ha att göra under tiden man dricker öl, skrattar Axel Tegskär ifrån merchhuset.   

— Vi är en grupp människor som mår bra av att arrangera det här, förklarar Patric Jansson och berättar att vad som började som en kompisfest med liveband i just Krökbacken vid golfbanan i Leksand, som sedan tog sig vidare till sandtagen vid Heden har sedan ett par år tillbaka flyttat in på Ängsholns Folkpark i Gagnef.  

Hur många biljetter har ni sålt?

— Vi har sålt 600 förhandsbiljetter och räknar med att sälja 150-200 biljetter till vid entrén under helgen. Men vi gör inte det här för pengarna, här gör vi saker med kärlek och det är en otroligt familjekär känsla på festivalen.

Rutinerade funktionären Cecilia Lindahl Wölger sitter i kassan vid öppningen.

— Det känns som att komma hem! Förklarar hon och berättar att det är fjärde året hon hjälper till under festivalhelgen. Musiken beskriver hon som mjuk och mörk, psykedelisk Fuzz och Stoner. 

Tina Öjerfalk från Arjeplog får sitt armband och en festival t-shirt. Hon tar några klunkar från sin vattenflaska. Det är första gången hon besöker Dalarna och den här festivalen. Hon har redan fått span på årets festivalnyhet, en tatuerare.

— Det kliar i fingrarna och jag skulle gärna göra en tatuering, men vi ska till skärgården och semestra efter det här och bad och nytatuerad går inte ihop. 

Utanför ett tält fullt av målningar sitter ett gäng och vaknar till. Henrik Östlund från Karlstad ska spela med sitt band Slôdder på lördag, de andra ska umgås och lyssna. Vännerna checkade in igår och flera har redan hunnit bada i älven och testa bastun. Snart ska de hämta ut sina festivalarmband. 

Hur har ni det på festivalen?

— Dekadent leverne och så vidare, ingen idé att hymla med det. För att återställa karmakontot efter den här helgen så måste jag nog åka till ett tempel i Tibet för botgöring, ler Henrik Östlund.  

— Ja, du har då självinsikt, konstaterar Alex Oddrituals.

— Ja, man är väl ett slödder, det är ju också så som mitt band heter, replikerar Henrik.   

Festivalscenen har man byggt upp nere vid älven, den är vänd så att så lite som möjligt av ljudbilden ska störa grannarna till folkparken. 

— Förra året fick vi inte in ett enda klagomål, vilket känns jättebra, berättar Patric Jansson och skyndar vidare för att bistå funktionärerna.