”Jag tänkte aldrig att musik var något som jag skulle jobba med”

Drömmen var att bli sångerska. Men under första året på gymnasiet insåg Johanna Moraeus att det var fiol som var hennes grej. Nu går hon i pappa Kalles fotspår och livnär sig som violinist.

— Men det var inte alls självklart att musik skulle bli mitt yrke. Min mamma är inte musiker, så det hade kunnat bli en helt annan väg, säger Johanna.

Vi träffar Johanna och hennes pojkvän Erik Elfstadius i Orsa. De busar lite med gråhunden Gullan ute på pappa Kalles gård.

— Pappa har delad vårdnad om hunden tillsammans med en som bor i Leksand och när jag är hemma så är Gullan mycket hos oss.

Hem för Johanna, det är både Stockholm och Orsa.

— Jag är född i Solna, flyttade till Orsa när jag var 9 år och gick här från årskurs 3 till nian, berättar hon.

Men hem till Orsa blir det inte så ofta numera.

— Jag trodde det skulle bli oftare sedan jag slutade skolan, men det har inte blivit så.

Anledningen är att hon får mer och mer jobb som frilansande musiker.

— Efter nyår har jag spelat med Dalasinfoniettan och Nisse Landgren, berättar hon.

Efter de konserterna runt om i Dalarna fick hon och pojkvännen Erik ett antal lugna dagar tillsammans i Orsa.

— Jag är lite sliten i ryggen. Det sliter på rygg och axlar och det är inte det bästa ergonomiska sättet när man spelar så jag brukar kunna få lite problem ryggen. Jag måste ta tag i det där och träna upp muskulaturen, för just nu är min rygg ganska trött på mig.

— Jag har helt enkelt inget val, jag måste börja träna om jag ska orka med det här som jag tycker är så roligt.

Om vi går tillbaka till de unga åren, så gjorde Johanna som så många andra och började i Orsas kommunala musikskola som fostrat så många duktiga musiker. Liksom sin far och flera andra i Moraeus-släkten blev det fiol.

— Det var roligt att spela i musikskolan, men jag hade aldrig tänkt att det skulle vara något som jag skulle jobba med.

Förutom att Johanna spelade fiol, så var hon med i Orsa ungdomskör och när hon var 13 år fick hon vara med om något väldigt roligt. Hon var en av medlemmarna i Team Moraeus som vann Körslaget, programmet som sändes i TV4.

— Det här var 2010. Jag har inte tänkt på kören på länge, det är ju helt sjukt att det gått så lång tid som 13 år, säger hon lite förvånad att det var så länge sedan Körslaget sändes.

Det är ju halva hennes livstid, kan vi konstatera.

— Det var en väldigt rolig tid. Jag mådde inte så bra under högstadiet, men då kunde jag koppla bort skolan under kvällar och helger.

Pappa Kalle var körledare, men hon kände nästan alla redan innan Körslaget drog igång. Många från Orsas ungdomskör som hon tidigare hade sjungit tillsammans med fanns bland deltagarna i Moraeuskören, bland annat henens kusin Anna Moraeus.

— Det var väldig roligt att åka iväg med kören. Jag minns att det var väldigt roligt att sjunga och att träffa de andra körerna. Sedan när de åkte ut, så blev man ledsen.

Moraeuskören fick vara med varenda lördag och kören från Orsa vann hela Körslaget.

— Själva tv-programmet var ju bara 1,5 timme i veckan, men det jag minns mest det var allt runtomkring och jag glömde bort att det faktiskt var en tävling.

— Visst var det roligt att vi vann också, men framför allt var det roligt att få sjunga alla veckor som programmet sändes och det var kul att kören fick bekräftelse.

Då gick Johanna på högstadiet i Orsa och bara något år senare var det dags att söka in på gymnasiet. Hon studerade musik i Falun, men inte för att spela något instrument.

— Jag slutade spela fiol när jag var 15 år och på gymnasiet gick jag en sånglinje.

Hennes kompisar på gymnasiet fick dock henne att tänka om.

— Det var flera som spelade, så då plockade jag upp fiolspelandet och jag kände verkligen stor glädje av att spela igen.

Redan till andra terminen hade hon bytt från att sjunga till att spela fiol och där blev karriären utstakad. Efter gymnasiet läste hon ett år högskoleförberedande studier. Sedan blev hon antagen till Musikhögskolan i Stockholm och i somras, efter sex års studier, tog hon sin masterexamen.

— Sex år är en väldigt lång tid, men det har gått väldigt snabbt, säger Johanna om sin studietid till att bli färdig musiker.

Men att bli klar med skolan till att sedan få ett jobb som musiker är inte helt lätt. Någon hjälp av efternamnet har hon inte haft.

— Jag har inte glidit in på mitt namn, poängterar hon. Det är som med idrott, det är ens egen prestation som räknas och jag har aldrig känt att någon lagt en värdering i mitt namn.

— När jag till exempel kom in på musikhögskolan, så var det helt och hållet min egen prestation och jag har aldrig känt mig så värd att vara på en plats som jag gjorde då.

Det gäller att få chansen att visa upp sig vad hon går för. Hon har fått sina chanser och förvaltat dem väl.

— Jag försöker försörja mig som frilansande heltidsmusiker och det blir mer och mer jobb. Jag hoppar på lite olika projekt och vikariat. Nu senast var det som sagt nyårskonserter med Dalasinfoniettan och Nisse Landgren och till veckan ska jag till Umeå.

Just Norrlandsoperan i Umeå var ett av hennes första jobb efter att hon i somras tog examen.

— En kompis rekommenderade mig. De ringde en måndag och frågade om jag kunde åka upp på natten. Jag lärde känna de som jobbar där och jag verkar ha gjort ett gott intryck. Förutom att jag ska till Umeå nu till veckan så har jag jag fått ett långtidsvikariat där under mars och april.

Johanna har sin bas i Stockholm. Mamma Anita bor i Norrköping, pojkvännen Erik, som kommer från Göteborg, pluggar till gymnasielärare i Linköping och pappa bor i Orsa. Det är inte helt enkelt att få ihop livspusslet och träffa sina nära och kära, men Johanna tycker det funkar okej.

— Pappa har ju det jobb han har och när han är i Stockholm så träffas vi där. Sedan försöker jag vara i Linköping hos Erik och från Linköping till Norrköping är det 30-45 minuter, så då försöker jag träffa mamma när jag bor hos Erik. Mamma kommer också till mig i Stockholm ibland.

Spelandet tar som alla förstår mycket tid. Hur mycket vill inte Johanna tänka på.

— Jag fokuserar mer på det jag ska öva, men visst blir det några timmar om dagen, konstaterar hon.

Men hur övar man då om man inte har någon fast orkester att spela för?

— Det finns en massa teknik och standardrepertoar att öva på. Det gäller att hålla uppe disciplinen och öva mycket, men även återhämtning är viktigt, poängterar hon.

När hon är ledig lyssnar hon på – mycket musik.

— När jag är hemma i Orsa, så försöker jag åka skidor. Jag har även fått Erik att intressera sig för skidor, säger hon med ett skratt.

— Jag umgås mycket med Gullan också när jag är här. Jag tycker även om att mata fåglarna här på gården, men nu lät det där tantigt, skrattar Johanna på nytt.

Yoga och att titta på serier är också ett par av hennes stora intressen.

— När jag spelat har jag inte så mycket energi över. Jag lyssnar även på ljudböcker, det är avslappnande, tar det lugnt och återhämtar mig.

Som ung har man drömmar vad man vill bli. En del lyckas uppfylla sina drömmar, men för många förblir det en dröm. Johanna hade inte ens drömmen att bli violinist, men blev det.

— Det hade inte alls behövt bli så. Mamma har inte hållit på med musik, hon är sjuksköterska, men det är så roligt att ha det här som jobb.

— Det gäller att vara öppen och ödmjuk och jobba professionellt. Att få ha det här jobbet, det känns så overkligt och det är så kul, säger Johanna tacksamt.