”Ja, Erik, nu har vi varit med om lördagskväll i helvete”

Erik Olsson ”Krök Jerk”, kulturpersonlighet och lärare i Leksand, besökte kompositören och tonsättaren Hugo Alfvén (1872-1960) i sitt hem i Tibble. De skulle lyssna på en radiokonsert av det mera moderna slaget. Efter att ha genomlidit tolvtonsskalor och elektronisk musik satt de tysta en stund. Hugo såg bekymrad ut och sa: ”Ja, nu Erik, nu har vi varit med om en lördagskväll i helvete”. Det var uppenbart att den nya tidens musik inte föll den stora svenske kompositören i smaken. Han menade att musik skulle vara sann och äkta och inte bestå av meningslösa konstruktioner. Den skulle ge lyssnaren något skönt och vackert och vara som en guide till tonsättarens inre bilder av naturen, stoltheten, kvinnan och döden. Hugo beskriver en promenad mellan Noret och Tibble efter ett regn:

På vägen ligger vattenpölar som återspeglar himlen. Men rör man i vattenpölen försvinner himlen och bara lort blir kvar. Tittar man däremot ner i älven och rör vid vattenytan uppstår en lätt krusning, men ganska snabbt är den blå himlen tillbaka över det dalska landskapet.

Vi har att göra med en solid grund och ett impressionistiskt förhållningssätt till musiken, och man kan säga att Alfvén var en musikmålare, typ en Anders Zorn, när han skapade sina odödliga verk som än i dag, 150 år sedan han föddes, berättar lika mycket om ett nationalistiskt orienterat Sverige som Alfvéns känslostormande liv. Det kanske inte är så konstigt detta med Alfvéns intresse för måleri som musik.

I ungdomen fanns planer på att bli målare och han umgicks en del med Anders Zorn. Även Alfvéngården i Tibble, som stod klart freden 1945 och hade byggts av Nils Skoglund, var en modell av konstnären Bror Hjorths hus i Uppsala, där Alfvén bodde och bland annat var körledare för Orphei Drängar. Men detta med Dalarna och Leksand, hur kom det sig? Ja, här får vi nog tacka en av 1900-talets viktigaste uppfinningar, cykeln. Men innan vi går in på detta socioekonomiska trampverktyg ska vi ta en titt på Alfvéns bakgrund som lade grunden för hans sätt att komponera musik.

Han föddes den 1 maj 1872 i Stockholm som det fjärde av sex barn till skräddarmästaren Anders Alfvén och mamma Lotten Axelsson Puke. Föräldrarna var baptister, med militärer och bönder i släkten, och pappan var sångare och ledare för Batsebakapellets kör. Pappan dör när Hugo är nio gammal, så det blir mamman som blir hans ledstjärna. Alfvén har berättat att hon kom att betyda allt och att saknaden var stor när hon gick bort.

Somrarna spenderas hos släktingar i Stockholms skärgård och det är här och i Roslagen som Alfvén kommer att hämta mycket av sin musik. Det börjar med piano 1883 som sedan blir violinlektioner. Hugo är en talang som bland andra skickas till Johan Lindberg i Säter. Och nu kommer detta med cykeln in som ska förändra Hugos liv och förhållande till Leksand samt den svenska kompositionshistorien.

Från Säter görs en cykeltur till Leksand och Hugo blir som många andra betagen i landskapet. Senare skrev han om sitt möte med Siljan och bergen: ”Jag har sett många länder men ingenstans har jag sett en vackrare syn än denna.” Och visst är det så. Lyssnar man riktigt noga på Dalarapsodi kan man både se och höra det som Alfvén upplevde: glittrande tjärn i skogsbrynet, furustammar och vindens sus i bondelandskapet med svenska historiska anor. Men cykeln gav inte bara inspiration till musikaliska verk som så starkt förknippas med Sverige fram till 1950-talet. En vurpa med en dam i Rättvik gav Alfvén som plåster på såret ekonomiskt bistånd för att bygga sitt första dalahem i Tällberg.

Han är en av de första utsocknes konstnärssjälar som slog sig ner i byn tillsammans med konstnären och hembygdsvårdaren Gustaf Ankarcrona. När Alfvén skilde sig från sin första fru, konstnärinnan och heminredaren Marie Kröyjer, blev han av med husen som hade fungerat som sommarbostad. Alfvén, som var ”trolös mot kvinnorna men trogen kvinnan”, som Ola Nordenfors skriver i Hugo Alfvén – en vägvisare, hittade snart en ny fru. Faktum är att kompositören gifte om sig en tredje gång 1959 då han var 87 år gammal. Hugo, som till och från var sjuk, ringde prosten Sven Lindberg i Leksand och ville att han skulle komma ut till Tibble. Lindberg, som tänkte att det nu var slut med gubben, undrade om han skulle ta nattvardsutstyrseln med sig. ”Nej, visst inte, svarade Alfvén glad i hågen. Jag ska inte dö. Jag ska gifta mig!”

Alla dessa turer med kvinnor, den skogsbrandslika kärleken som satte fart på hormonerna, gav samtidigt bränsle åt hans verk, om det så gällde kantater, festspel eller rapsodier. Han var de stora penslarnas man där intellektet skulle offras på känslornas altare. Innan vi åker till Leksand för att stifta bekantskap med bland annat Siljanskören, vill jag placera in Alfvén i en kontext.

Ska man förstå Sveriges national-och folkhemssökande samt självhävdelsebehovet under första halvan av 1900-talet går det inte att komma förbi Hugo Alfvén. Landet längtade efter en Gustav Vasa-liknande Messias som kunde skapa de känslor Sverige behövde för att byta franska och tyska kläder mot svenska allmogedräkter. Och han hade god hjälp kan man säga. Anders Zorn, Erik-Axel Karlfeldt, Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam, för att nämna några, målade och skrev på ett sådant sätt att svenskarna började känna sig som svenskar kanske för första gången. En inhemsk identitet var skapad.

Trots denna 1900-talsspegel var 1800-talet som kittet i fönsterrutan. Meyerbeer, Wagner, Brahms, Liszt, Beethoven och många fler. Tysk 1800-talsidealism var på modet och intresset för de folkliga motiven går tillbaka till 1850-talet. Borgarna ville inte längre lyssna eller dansa till sövande wienervals. Nej, nu skulle det vara senromantiska monumentalverk där folk och nation skulle lyftas upp ur rännstenen. Det passade Hugo Alfvén perfekt. Han hade säkert kunnat skapa ny och komplicerad musik men valde i stället att komponera musik med samma känsla som en Ikea-möbel. Och det fanns mycket att fira och vara stolt över.

Flaggans dag 1916. 500 årsminnet av den första riksdagen i Arboga. Trehundraårsminnet av Gustav II Adolf med mera. Alfvéns musik satte bilder på detta. Sedan har vi förstås Midsommarvaka och Dalarapsodi som var så populära att de kopierades världen över. Alfvén, som fram till 1950-talet hade mycket dålig ekonomi, då pengarna försvann lika fort som de kom in, lär ha yttrat när man till slut fick stopp på bovarna: ”Att det går väldigt bra att leva på mina tjuvar!”

I Leksand kände sig Hugo Alfvén hemma. Efter den både pastorala cykelturen i Leksand 1898 och vurpan som gjorde honom till Tällbergsbo, återvände han till bygden midsommaren 1904 för att delta i ett ungdomsmöte. Han blir en spelare i ett konstnärsgäng i Tibble och snart även ledare för den tvåkönade Siljanskören. Den kunde bestå av 150 sångare från Leksand, Rättvik, Mora och Orsa, och jag överdriver inte att det var dessa sångfåglars turnerande i Sverige och utomlands som gjorde Leksand till en turistort. Kombinationen skönsjungande folkvisor arrangerade av Alfvén och folkdräkterna var som den bästa reklamjingel. Publiken liksom såg framför sig hur Sverige kom upp ur Siljan som ett Atlantis!

I juli 1931 tvingades Alfvén att sälja gården i Tällberg. Den övertogs av dottern Margita som Alfvén hade med Marie Kröyer. Trots det släppte Alfvén inte taget om Leksand. Sommartid hyrde han Knorringsgården i Åkerö och Sömskargården i Tibble. År 1945 stod Alfvéngården klar där han levde fram till sin död 1960.

Hugo Alfvén räknas som Sveriges kanske främsta tonsättare och kompositör. Han fick kritik för att liksom ”gulla” med Sveriges historia, men i folks ögon var han nog Sveriges nationaltonsättare nummer ett som med sin musik berättade vilka vi var, hur vi kände och önskade förhålla oss till naturen i en allt snabbare urbaniserad värld. Och man får säga att även som död är Hugo Alfvén speciell. Han ligger som bekant begravd på Leksands kyrkogård, kremerad som en hedning i en urna. Men inte bara det. Hans begravningsplats är på andra sidan mot Siljan till, där inga andra ligger, samt att hans byst av Carl Milles står där. Kyrkorådet hade sina dubier inför detta av rädsla för att alla andra skulle ha sina bilder på gravarna, som är vanligt på katolska kyrkogårdar. Dock menade kyrkans män att Alfvéns betydelse för musiken och kulturen varit så stor att man släppte på reglerna. Med den rockaden kom Hugo Alfvén lite närmare Siljans rytmiska vågskvalp som man delvis hör och känner i hans svensk-internationalistiska musik.

Text: Mats Lindström, frilansjournalist.

Källor: Krök Jerk Minns Ankarcrona och Alfvén och Hugo Alfvén en vägvisare.