”Inte ens publiken ska veta vem som är skyldig innan sista repliken”
Idag är det generalrepetition för kriminalkomedin ”Åtta kvinnor” på Sollerö sockenhus. Zornska teaterns pjäs ställer vissa krav på att publiken ska följa med hela tiden, för att verkligen ha en chans att lösa det mordmysterie som uppdagas.
— Det blir anklagelser, försvar och koalitioner, säger regissör Martin Göthberg.
Förra året sattes ”Åtta kvinnor” av Robert Thomas upp som ett pilotprojekt i en mindre lokal med 50 platser i Mora. Två föreställningar blev det – fast Zornska teatern, som ligger bakom föreställningen, kände att den behövde sättas upp igen med en kunnig regissör.
Nu gör pjäsen comeback och sittplatserna har dubblats. Denna gång bjuds publiken in till Lärkasalen i Sollerö sockenhus, med officiell premiär på fredag kväll klockan 19.
”Åtta kvinnor” kretsar kring en och samma familj (i olika generationer) med ett mord i centrum. Mordet ger upphov till såväl misstankar som förväxlingar.
— Familjemedlemmarna har alla olika funktioner. Använder man moderna ord så kan familjen kallas ”virrig” eller ”vimsig” – fast nog inte ”dysfunktionell”, säger regissören Martin Göthberg.
Han förklarar att skådespelarna gestaltar familjemedlemmarna med både leende och värme. Mycket dråplig humor gör ändå att åskådarna lockas till skratt. Till följd av att familjemedlemmarna ska fira jul är de mer eller mindre ”instängda” i miljön och bit för bit tvingas de nysta upp mordmysteriet.
I två timmar, inklusive paus, får också publiken klura ut vem som begått mordet. Hemligheten hålls väl dold ända in i pjäsens absoluta slutskede.
— Inte ens publiken ska veta vem som är skyldig innan sista repliken.
Genren kriminalkomedi har utrymme för en mångfald av uttryck. Används den rätt så blir det både spännande och roligt, förklarar Martin Göthberg.
— Om man tänker på vad komedin har för funktion så är det att spegla våra mänskliga svagheter. Det gör den med glimten i ögat och på det viset har det varit sedan grekiska antiken. Vad gäller ”kriminal” så finns det något kriminellt med; alla har inte rent mjöl i påsen. Familjen verkar omtänksam i början… därför ger mordet upphov till förskräckelse.
Zornska teatern har varit verksamma i snart tre decennier. 1997 kom föreningen till ur en folkhögskolekurs vid namn ”Zornspelskursen” och manuset till det tre timmar långa ”Zornspelet” skrevs.
Uppsättningen blev en sådan succé att det dröjde till 2010 innan föreningen valde att satsa på andra pjäser. Även dessa blev framgångsrika, som gav skådespelarna vind i ryggen.
Än idag kan de leva på framgångarna.
— Vi har en trygghet i att ”Zornspelet” och ”Ett Satans Spektakel” blev sådana jättesuccéer. Där fanns stora ensembler på 30 personer och orkester. Alla de som var med nu var med då – vilket ger ett slags självförtroende.
Regissören påstår att det är lätt att hänga med i handlingen i ”Åtta kvinnor”. Däremot ”vävs det en tät väv” av intriger.
— Med det sagt kan vem som helst vara den potentiella brottslingen. Det blir anklagelser, försvar och koalitioner.
Ytterligare en psykologisk dimension skapas, som får publiken att fundera även efter att ridån gått ned.
— I koalitionerna ligger frågan om makt inom en familj; hur den utövas mellan generationer. Vem tjänar på mordet? Någon har sagt att ”en pjäs är full av hål”. Replikerna finns där, men hålen bildas när orden går till handling. Ett tips är att hålla koll på skådespelarnas interaktioner – såsom kroppsspråk, blickar eller hur rekvisitan sätts upp.
Skådespelaren Britt-Marie Jansson Meyer gestaltar en äldre dam. Hon har länge brunnit för såväl teater som film och har berikat kulturscenen i Dalarna under decennier.
Dock är detta blott andra gången Britt-Marie medverkar i Zornska teaterns uppsättningar. Första gången hon var med var vid ett ”Zornspel”.
— Teatern är utmanande på ett helt annat sätt än filmen. Det här är speciellt, säger hon.
”Åtta kvinnor” blir en annan sak.
—Min roll är att jag deltar på nåder. Mest kretsar det kring mina döttrar; även om saker blir komplicerade, säger hon.
Också Britt-Marie Jansson Meyer menar att det går att hänga med i svängarna.
— Det tar tid innan man förstår personernas agendor. Samtidigt liknar den en fars. Och man blir ofta överraskad.
Pjäsen har en rekommenderad åldersgräns på elva år. Regissören menar att den kan tilltala även en yngre publik.
— Fastän vi satte en elvaårsgräns, hade vi två tioåriga tjejer här med förälder. ”Vem är mördaren”, frågade en av dem. De rörde inte ens sina mobiler – utan var helt med. Sådant är roligt, säger Martin Göthberg.