”Har aldrig sett ett större och märkligare skulpterat huvud”
Jag har på mina resor i Turkiet, Grekland och Italien inte sett ett större och märkligare skulpterat huvud än den av Leksands egen ringaren i Notre-Dame, Bond Erik Andersson, Bond Jerk. Och historien om den vanskapte ringaren Quasimodo som förälskar sig i den vackra Esmeralda, som döms till döden som häxa, stämmer rätt bra på Bond Jerks eget liv. Och inte nog med det. Författarinnan Astrid Lindgren kan ha inspirerats av gården Myran, dit Bond Jerk flyttade, när hon skrev den sorgliga men vackra myten om barnen i Sunnanäng.
Följ med på resan om ett idylliskt Leksand som bedrev slavhandel, hur en magiker vid första världskriget kommer på besök och skapar kanske ett av världens största huvuden av en pojke som gick under klubban och var på håret att klämmas ihjäl av Leksands kyrkas mäktiga klockor. Men vi tar det från början.
Kring sekelskiftet 1900 började Leksand bli en turistort. Med båt på älven från Insjön kom stadsbor för att förundras över den vackra naturen och bondelivet som verkade mer idylliskt än på andra håll.
Men bakom blånande bergsryggar och sockenklädda gudfruktiga bönder vid Leksands kyrka, pågick en människohandel som för tankarna till slavhandeln på 1700-talet. Barn vars föräldrar exempelvis dött eller att man inte kunde ta hand om dem auktionerades ut som vilka boskap som helst. Bond Jerk från Plintsberg var ett sådant barn.
Han föddes någon gång i slutet av 1800-talet och var runt sex sju år gammal när han gick under klubban. Hur det gick till kan man bara spekulera i. Men tar man bort möbler och saker på dagens gårdsauktioner och byter ut dem mot barn, tror jag att det flesta ser bilden framför sig. Skillnaden var att när Bond Jerk stod där snorig, smutsig och livrädd handlade det inte om att bjuda högst. Nej, som oönskad var man i stort sett kastlös. Bond Jerk ska tydligen vara den sista ungen i Leksandsbygden som auktionerades bort till den som betalade minst. Det var så barnavårdscentralen fungerade i turismens Leksand när 1900-talet var ungt.
Nu skulle man kunna tro att Bond Jerk ropades in av en ensamstående person. Men han kom till gården Myran i Käringbergsområdet där det redan fanns nio ungar! Gustaf Edbäck var en av dem och han kom att arbeta som ringare och kyrkogårdsföreståndare. Men till skillnad från ungarna i Astrid Lindgrens Sunnanäng, som bodde hos den elake bonden i Myra (Myran?), verkade Bond Jerk ha kommit till ett gott hem. Hans passion var att samla på klockor och Gustaf Edbäcks mamma lärde den lille pojken med det säregna ansiktet att skriva hjälpligt. Dock hade han svårt för detta med att räkna.
Erik Söderlund hade borrat nio hål i en stock i klockstapeln för att Bond Jerk skulle hålla reda på hur många gånger han skulle klämta. Styrkt med många koppar kaffe äntrade han klockstapeln och ringde varje dag klockan sju på morgonen och klockan åtta på kvällen. Det berättas att Bond Jerk trots sitt utsatta läge var snäll och omtänksam. Han kunde sitta barnvakt under kvällsgudstjänsterna men hade svåra depressioner höst och vår. Då kunde han rymma och flydde ända bort till Norge! När han hade namnsdag brukade han besöka Göteborgsbanken på Norsgatan och stod tyst tills personalen upptäckte honom och gav honom fem kronor.
År 1914 kom en tysk flykting som på sätt och vis skulle förändra Leksands historia. Han hette Hans Reiss (1885-1968) och var ståtlig och mörklockig. Han var sjukgymnast och massör och fick de kvinnliga gästerna på Tre Kullor att tråna och längta. Men inte nog med det. Han var som en magiker, hypnotisör och renlevnadsmänniska som propagerade för ett sunt liv. Han tog in hos bondeparet Yr-Kalle och Yr-Anna på den anrika gården Fiskes, nuvarande Fiskgatan-Rättviksvägen. På vintern sov Reiss med öppet fönster och kunde vakna med en snödriva på magen. Och på morgonen klev han ut i bara kortbyxorna medan Yr-Kalle skyfflade snön över honom. Reiss åkte också skridskor och fick folk att häpna inför piruetter och andra konster som han gjorde på Siljans i. På andra sidan hade han byggt ett enkelt pörte bort från ett liv i lyx och konsumtion.
Men hur var det nu med Bond Jerks huvud? Och på vilket sätt kom det att förändra skulpturhistorien, i alla fall på våra breddgrader? För Hans Reiss var inte bara snygg, massör och skridskokonstnär. Han var dessutom skulptör.
Och när han träffade Bond Jerk, denne fattiglapp och obetydliga person, som hade blivit döv av allt klämtande i klockstapeln, blev han som frälst i Leksandsringarens ”Quasimodo-ansikte”. Reiss var ju flykting och en främmande fågel på bygden. Han kände kanske ett visst släktskap med Bond Jerk som hade auktionerats ut för en spottstyver.
Vid Orsanbadet hittade man ett stort granitblock som släpades till Myrangården. Där arbetade Hans Reiss efter en gipsmodell av Bond Jerks ansikte. Och efter många dagar och nätter blev han så klar med skulpturen. Det kan alltså vara det största och unikaste huvud som detta land har skulpterat fram!
På 1920-talet stack plötsligt Hans Reiss till Amerika. Han lämnade kvar allt och kom aldrig mer tillbaka. Skulpturen blev kvar i vedboden i 28 år innan den togs fram och fick sin nuvarande plats 1958 vid klockstapeln. Då hade Bond Jerk varit död i nio år.
Parallellen till ringaren i Notre Dame är kanske inte långt borta. Bond Jerks ansikte var originellt, han hade sålts på auktion som barn vars enda trygghet var att samla på klockor och ringa i klockstapeln. Kanske beundrade han en flicka på håll som inte såg honom för att han var fattig och ful. Någon egen familj blev det aldrig. Men en skulptur fick han denne enkle man! Precis som musikern Hugo Alfvén och hembygdsvännen Gustaf Ankarcrona vars byster man kan skåda om man vill. Bond Jerks skulpterade skalle är i alla fall unik. Nästa år har det gått 65 år sedan huvudet kom på plats.
Text: Mats Lindström, frilansjournalist
Källa: Bond Jerk, Den gamle ringaren, Dalkulan