Vill du bli omtyckt – säg ifrån!

Den nya chefen brann för vår tidsandas mantra: att man ska vara positiv och öppen för nya idéer och perspektiv. Och det var så han ledde. Det kan låta härligt, men snart började personalen att jämra sig. För alla chefens ”javisst, det provar vi”, gjorde verksamheten otydligare. Och i takt med att de anställda fick allt de bad om, blev de paradoxalt nog inte nöjdare, utan krävde bara mer.

Han försökte vara personalens bästa vän, men blev en riktningslös auktoritet som de snabbt tappade respekten för.

Grundorsaken var att chefen, i sin iver att vara ordförande i positiva klubben, glömt att definiera målet. Och för den som saknar en tydlig plan och mål, blir det lättare att bara säga ”ja” – och ett ”ja” utan riktning liknar mest velande konflikträdsla.

Man kan gissa att den här överdrivna positiviteten och öppenheten gjort mycket skada det senaste decennierna, i allt från yrkesliv till skola och familjeliv. För när kaptenen på skutan vill framstå som entusiastiskt progressiv i varje tänkbart läge, kan man räkna med plågsam förvirring i kölvattnet.

Men ett ”nej” behöver inte vara negativt, utan visa att man har fokus.

De flesta föräldrar, eller hundägare för den delen, känner säkert igen sig. Ibland har man inte orkat stå emot sina barn eller vovve och ger dem det godis de ber om, trots att det är mitt i veckan och går på tvärs mot familjens policy.

Och vad händer?

Barn frågar såklart efter godis snart igen och blir jättebesvikna när det blir nej nästa gång. Hunden fortsätter att tigga resten av veckan och man har gjort den mer besviken och stressad än om man hållit fast vid sina principer från första början.

I yrkeslivet har denna velande öppenhet satt sina spår. Jag har själv suttit i möten där allt handlat om att ’möjliggöra’, ’utforska’ och ’undersöka möjligheter’. Besluten, det som driver saker framåt, har däremot lyst med sin frånvaro. Det räcker med ett par sådana möten för att vissa av oss ska börja se oss om efter något annat.

Men det finns såklart lysande undantag också. För några år sedan besökte jag ett jägarförband i militären. Flera av de värnpliktiga berättade att de lärt sig mer på ett drygt halvår där, än vad de gjort på tre år i gymnasiet. Utbildningstakten var uppskruvad, men ingen sa att de kände stress, sannolikt för att det fanns mycket tydliga ramar och mål.

En officer jag träffade sa: ”Det är enkelt. Vi tränar tills de verkligen kan – sedan går vi vidare till nästa steg.”

Sådan metodik ger lugn och trygghet, även när tempot är högt. Och sedan, när man känner att man verkligen kan något, får man både självförtroende och kan frigöra hjärnkapacitet att vara kreativ.

Jag kom att tänka på det besöket häromveckan, när ett antal ungdomar i skolåldern i Dalarna intervjuades om hur de mår och ser på framtiden. Nästan alla svarade: ”Känner oro och stress”.

Jag tror de varken överdrev eller larvade sig. Så kanske lösningen är tydligare mål och ramar för vad de ska åstadkomma i skolan. Alltså; gör som i militären – håll det enkelt och tydligt: ”Det här ska ni lära er, och vi ger oss inte förrän ni kan – nu sätter vi i gång!”.

Man kan se samma sak överallt: människor mår bra av tydlighet. Och att vara ledare, oavsett vad man ska leda, handlar om att kunna svara på frågan: Vad vill jag åstadkomma här?

I familjen kan det handla om ömsesidig respekt. I klassrummet om kunskap. På jobbet om resultat.

När den som leder har tydliga ramar och mål, så blir det också lättare att säga ”nej”. Och människor accepterar det nej:et, eftersom de märker att det har en riktning.

Hur det gick för chefen som nämndes i inledningen?

Kort sagt: Illa.

Både han och delar av styrelsen byttes ut inom ett år och företaget tappade mycket tid och kraft under tiden. Men efter dem kom en ny ledning som pekade ut en tydlig riktning. Personalen mådde snart bättre och verksamheten tog fart igen.

På det företaget fick man därefter tydliga ”nej” från chefen när något inte var i linje med verksamhetens mål – och hon blev en mycket uppskattad ledare.

Lite intressant, eller hur?