Vilken överraskning!

Det är lite uppfriskande att bli överraskad. Nu menar jag inte så där att man fyller år och ett gäng vänner och familjemedlemmar har gömt sig i ens hem och hoppar fram och ropar ”Överraskning!” så att hjärtat stannar upp lite och man blir röd om kinderna. Eller att någon skriver något… ja, oväntat och kanske lite opassande och därmed överraskande. Så att man även då blir röd om kinderna.

Båda de här varianterna kan så klart också vara väldigt uppfriskande och bestå av olika grad av förnöjsamhet, men det är inte det jag tänker på nu.

Det jag tänker på är när man blir överraskad av hur människor är. Som personer alltså. Det här med första intrycket är ju sedan gammalt. Att man ska lita till sin instinkt av hur man läser av någon vid första mötet. Strunt, säger jag! Det är otaliga gånger jag hellre känt att andra intrycket är det som bäst definierar en människas natur. Och allrahelst om tredje och fjärde intrycket lirar bäst ihop med intryck nummer två. Då först kan man känna att man har lite koll.

Det är i alla fall min erfarenhet. Första intrycket kan vara baserat på så mycket laddning. Nervositet, osäkerhet, blygsel, förvirring, missförstånd, bristande kommunikation. Eller att man bara är trött eller har en allmänt usel dag.

Tänk bara hur många som är bättre på att formulera sig i skrift jämfört med i prat. Lika många som gör sig bättre i samtal än i skrift. Vid två tillfällen den senaste månaden har jag i jobbsammanhang blivit, tja, överraskad. Av hur otrevlig ton en del personer kan lyckas få till i text.

Det är nästan imponerande! Lite så där passivt aggressivt. Så att man sitter en stund och mer känner än tänker att det var lite stickigt det där, visst var det? Tittar på orden igen och konstaterar i det ena fallet ganska överraskat att en vanligtvis så trevlig person for ut så där mot mig.

Och i det andra fallet, där jag aldrig tidigare träffat personen i fråga, fick inte mindre än två överraskningar: först över den dåliga attityden i skrift och en tid senare vid vårt första möte i verkliga livet där jag då som en kontrast kunde fastställa att ”Men det här var ju en trevlig prick!” Så spännande det mänskliga psyket kan vara.

Så intryck hit och intryck dit. Vi är alla människor. Av olika skrot och korn. Så man får nog ta de där överraskningarna av varierande trevlighet som de kommer och tänka att det väl är mer spännande att bli lite överraskad ibland så att man känner att man lever än att allt bara guppar på i alltför stilla mak?

Precis som ett sådant där chokladägg av sorten Kinder. Tre överraskningar i en. Vem blir inte uppfriskad av det?