Världens sämsta bröllopstal

Förra helgen gifte sig äldsta barnet. Det var en vacker och trevlig händelse. I bröllopsinbjudan meddelade brudparet dock, vänligt men bestämt, att de valt bort högtidstalen vid middagen. ”Sjung eller spela en trudelutt om ni vill, men inga högtidstal, tack”.

Anledningen var att de själva varit på flera bröllop som utvecklats till rena tal-maraton, med mängder av långa tal. Det var ingen rolig upplevelse. Så i valet mellan att låta alla som vill hålla tal, eller ingen, valde de ingen.

Jag, som brudens far, fick dock dispens. Brudgummens far vigde dem, så han fick äran att lyckönska dem då.

Nu är jag långt ifrån expert på bröllopstal, men man har ju varit på en del bröllop genom åren och skaffat sig lite tankar i ämnet. Helst om vad som är klokt att INTE göra.

Det värsta bröllopstal jag hört hände för flera decennier sedan, i början av 90-talet. Det startade med att brudgummens mor klingade i glaset, harklade sig och började fullkomligt ösa beröm över sin son. Hon tyckte att han var helt fantastisk på alla sätt och vis.

Det var visserligen inget större fel på honom, men att presentera honom som en blandning av stålmannen, Jesus och Einstein var helt enkelt väldigt överdrivet. Han var som de flesta andra, en normal kille.

Men den ömma modern öste på med beröm tills gästerna började flacka med blickarna vid borden. Sedan avslutade hon sitt tal med att vända sig till bruden, och sa med sorgsen röst: ”…och så träffade han dig, Pia…”, och satte punkt för talet med en uppgiven suck.

Det hade förstås kunnat vara ett dåligt skämt. Men det var det tyvärr inte. Hade besvikelse haft ett ansikte så var det moderns när hon tittade på Pia. Hon tyckte helt enkelt att sonen gjort ett riktigt dåligt val.

Ett sådant tal är såklart omöjligt att applådera så det blev en pinsam tystnad i lokalen, medan mamman långsamt satte sig och nästa talare tog vid.
Här bör tilläggas att Pia var en jättetrevlig och bra tjej, så det var ruskigt orättvist.
Det finns en del obetänksamma människor därute…

Och det finns förstås fler sätt att strula till ett bröllopstal.

Ett är att resa sig och berätta att man inte förberett något tal utan bara ska tala ur hjärtat. Det kan ju låta fint men nio gånger av tio innebär det en hel del ”um-ande” och långa pauser för att talaren ska hinna lägga tillrätta orden i huvudet, och då tappar vi lyssnare tråden.

Det är bättre att skriva ihop sina meningar och träna lite först. Annars sitter åtminstone hälften av gästerna och undrar varför man prompt vill hålla tal, när man inte ens brytt sig om att förbereda sig.

När det gäller att skriva ihop ett tal så ligger det mycket i vad en politiker sa (förkortat): ”Ska jag hålla tal i en timme så kan jag börja när som helst, men ska jag hålla tal i tre minuter så behöver jag förbereda mig i flera veckor.”
Så är det.
Ett bröllopstal ska vara kort, ha substans och vara intressant för alla. Då krävs lite förberedelse.

Att ta ett glas bubbel, eller två, innan man håller sitt tal är helt i sin ordning. Men man bör vara försiktig med alkoholen. Det är måttligt underhållande att höra någon som sluddrar, eller se talaren gunga ostadigt bakom stolen. Eller att personen, eftersom den tappat lite blyghet, plötsligt känner att här skulle ju ett skämt funka fint och glatt flinande säger: ”Förresten, har ni hört den om när Norsken, Dansken och Bellman gick på bordell?!”

Nej, tack…

Sedan har vi de människor som älskar att stå i centrum och höra sin egen röst. Den sorten har stor risk att bli långrandiga bröllopstalare, och kan i värsta fall såsa iväg och låta talet handla om dem själva. ”Och vet ni vad; Kerstin och jag har just bestämt att vi också ska gifta oss!” eller ”Ni är de första som får veta det här: Jag och Kerstin ska få barn!!”.
Spar på sådant.
På bröllopsdagen ska det handla om bröllopsparet.

Vissa är födda med en kritisk syn på det mesta. De har garanterat åsikter om allt från bröllopsparets kläder, till valet av blommor på borden och dukningen. ”Hjälp, vilken blomuppsättning, det ser ju ut som ett skatbo!”
Sådana åsikter får man såklart ha, så länge man håller dom för sig själv och inte tisslar och tasslar om dem på bröllopet.

Är det okej att ha fusklapp med sitt tal? Absolut, tycker jag. Jag hade själv några punkter nedskrivna på ett papper i innerfickan, plus en backup på telefonen. Ett tal kan gå som rinnande vatten när man övar hemma, men vara puts väck när det är dags att prata. Då är en liten fusklapp bra att ha.

Hur det egna talet gick? Jo tack, det var kort och enkelt; en del tacksamhet plus de viktigaste råden för ett långt och lyckligt äktenskap, som vi veteraner i all ärlighet vill skicka med det unga paret:
– Prata med, och lyssna på, varandra varje dag.
– Åk aldrig ifrån varandra osams.
– Och kom ihåg att klia varandra på ryggen, för det är också bra för sammanhållningen.

Skål för alla bröllopspar!