Var försiktig när du river gärdesgårdar
Tänk att du och en vän promenerar genom en skog ni aldrig varit i förr. Stigen är bred, fåglarna kvittrar och solen sipprar in mellan trädkronorna. Efter en stund kommer ni till en gammal gärdesgård som korsar stigen. Pinnarna i gärdesgården är halvruttna och hänger på trekvart, och avspärrningen tycks inte ha någon funktion längre.
”Här kan vi göra en insats!”, säger din vän glatt, ”…vi bryter ned den här gamla gärdesgården så slipper alla som går på stigen att klättra över den. Det får bli dagens goda gärning. Kom igen!”
Vännen tar ett steg fram för att sparka ned gärdesgården. ”Vänta lite!”, ropar du samtidigt som du tar tag i hans byxlinning för att få stopp. ”Hur vet du att gärdesgården inte behövs? Den är gammal och illa underhållen, men tänk om den används för att hålla hästar eller kor inne?”
Du kanske känner igen någon variant av den här historien, som kallas ”Chestertons staket”? Poängen är att man ska undersöka noga varför något är som det är, innan man ändrar det.
Alltså: Man tar inte bort en gärdesgård förrän man säkert vet varför den sattes upp från början.
För det mesta som finns har ett syfte, även om det ibland inte är direkt uppenbart. Man sätter till exempel sällan upp en gärdesgård av misstag.
En gammal gärdesgård kan såklart ha spelat ut sin roll och kan rivas utan problem. Men vi måste vara säkra på att det är så innan vi tar bort den. Annars riskerar vi oavsiktliga konsekvenser, som kan sprida sig och orsaka stor skada i många år, helt i onödan.
Jag tänkte på Chestertons staket häromdagen när Siljan News berättade att den lokala polisstationen ska stänga för besök. Så nu får man åka fem mil för att hämta sitt pass.
Man blir ju fundersam…
Polisen får stora resurser nuförtiden och enligt artikeln hade den här polisstationen åtta anställda på plats förr, och hyggliga öppettider. Och då var befolkningen dessutom mindre.
Varför hade man åtta poliser och öppet för allmänheten på den tiden? Vilka var fördelarna?
Har man verkligen gjort en opartisk och ärlig genomgång av det innan man bommar igen?
Ett annat område, där samhället dundrat fram som en ångvält genom de Chestertonska staketen, är skolan. Många nya reformer har tryckts igenom de senaste decennierna, tyvärr ofta svårbegripliga för både föräldrar, lärare och elever.
Resultatet har blivit att var fjärde elev nu går ur grundskolan utan tillräckliga kunskaper i att läsa och skriva. Så efter nio år, och över en miljon av våra skattepengar per elev, lyckas man inte lära vart fjärde barn att läsa och skriva – något som samhället klarade av redan för flera hundra år sedan. Det är rätt otroligt.
Det här händer både i det stora och det lilla.
I förra veckan var det till exempel föreningsstämma för nya vägföreningen i vår egen lilla by. Kommunens politiker vill nämligen lämna över ansvaret för kommunens vägar till invånarna. Så nu skapas vägföreningar i var och varannan by, som i sin tur måste rekrytera hundratals människor till styrelserna, inhandla varsitt administrativt system, lära sig om vägskötsel osv.
Det är lätt att misstänka att man stampar ned en välfungerande Chesterstonsk gärdesgård även här. Att man tappar kommunens stordriftsfördelar både när det gäller expertis, system och upphandling är i alla fall klart. Så man frågar sig: Har man verkligen noga synat anledningen varför man beslutade att sköta vägarna via det gemensamma för femtio år sedan, innan man nu bryter upp det i små delar?
Vi lever i en tid när mycket förändras fort, och många ser säkert Chestertons staket mest som ett irriterande farthinder. Man kan misstänka att tankesättet, just därför, behövs mer än någonsin. Så hugg tag i deras byxlinning och ställ en extra fråga när det behövs – då gör du oss alla en tjänst.