Var finns han?

I entrén till en av våra lokala matbutiker har någon satt upp ett A4-papper med hans namn och signalement. Mannen på bilderna är ännu inte återfunnen och för många har nyheten redan börjat blekna, ebba ut. För några veckor sedan nåddes vi av beskedet att den statliga sökinsatsen avslutats och att sannolikheten för att han ska påträffas vid liv är låg. Sorgliga ord att läsa och en tragedi att uppleva. De som tvingas uppleva det. Som inte har något val.

Bara en dryg vecka efter försvinnandet blev dittills tämligen ovanliga inslag i vardagen vanliga i vårt lilla samhälle. Hemvärnet i sina skogsgröna kläder sågs gå i långa rader längs vägrenen, polisbilar cirkulerade i centrala delar och på små skogsvägar, vi såg helikoptrar med sökarljus nattetid, frivilligorganisationer åkte från olika delar av landet, fjällräddning, sjöräddning, räddningstjänst. Alla med ett gemensamt mål: att hitta den äldre man som av okänd anledning plötsligt fattades i sitt sällskap vid Leksands Sommarland.

Foton av honom publicerades med familjens samtycke, men ingen levande själ verkar ännu ha sett honom någonstans. Bilder och artiklar har delats otaliga gånger i sociala medier, polisen har vädjat till allmänheten om tips, riksnyheterna lade ut denna vädjan. Insatserna utökades och överallt syntes det och märktes det. Att svaren inte finns. När försvann han, i vilken riktning, varför lämnade han sällskapet? Så många frågor. Man säger att ingen verkligen kan försvinna, men så var finns han?

Parallellt med sökandet badade många av oss i både vatten och sol. Åt glass, hade lata sommardagar och världen kändes stor och ljus. Sommarledighetens varma skimmer stod i bjärt kontrast till det som var ständigt närvarande: det mörka, tunga, otrygga. Ovissheten. Mina tankar går ännu då och då till både mannen och hans anhöriga. För medan vi som inte bär denna tyngd på våra axlar kan samlas i olika slags gemenskaper, så är er familj i splittring. Ert liv har satts på paus. Jag kan inte ens föreställa mig er oro, förtvivlan, maktlöshet. Hopplöshet?

I slutet av den första veckan av sökinsatser satt jag i min parkerade bil med förardörren öppen och väntade på min dotter. Då passerade ett hemvärnsfordon. Det rullade sakta förbi och både föraren och hans kollega i passagerarsätet mötte min blick. De såg intensivt på mig, på min bil, in genom mina rutor. ”Kan han finnas där, tro? Vi får inte lämna något åt slumpen” verkade blickarna säga.  Han är inte här, tänkte jag. Och jag har inga tips. Hur mycket jag än önskar att jag hade något att komma med. Men jag kunde inte bidra med mer än att innerligt önska att han snabbt skulle återfinnas. Komma tillbaka, komma till rätta där han hör hemma. I trygghet hos sin familj.

Så rullade hemvärnsbilen vidare, ännu ett varv, vek in på nästa byväg, svängde bort till ett nytt kvarter. Metodiskt, lugnt, sökande.

Även om hoppet kanske är ute om att finna honom vid liv, så önskar jag för familjens skull att den här olyckliga historien ändå får ett avslut.