Stopp – min kropp!
Hur berättar man för sina barn, i synnerhet sina döttrar, att en kille/man har ansett sig vara i sin fulla rätt att begå ett vidrigt övergrepp på en tjej/kvinna? Nedanför en bro vid älven. Här där barnen bor. Bara några hundra meter från där de lever sina liv, går till skolan, går ut och möter sina vänner. Hur försäkrar man dem om att det inte är någon fara? Att de även fortsättningsvis kan känna sig trygga när de ska cykla hem efter en träning, eller promenera hem från en kompis efter att det har blivit mörkt?
När mina barn gick i förskolan var det ett aktivt och proaktivt arbete som pågick av pedagogerna där man talade om god värdegrund, hur man är en bra kompis och framför allt mottot: ”Stopp! Min kropp!” Från att barnen var blott fem år gamla kom de hem och kunde sakligt och grundligt förklara vad som menades med privata delar av kroppen och att andra inte fick röra där. Att man skulle sätta upp handen och skrika Stopp! Min kropp! om någon gick över gränsen och kanske drog ner byxorna på någon annan för att vara lite rolig eller fällde någon elak kommentar.
Varenda unge på den där förskolan fick stenkoll på vad det innebar. Alla små röt i med dessa tre ord om någon passerade gränsen. Redan där och då lades grunden till förståelse för vad samtycke innebär. Tack vare ett brinnande engagemang från förskolepedagogerna. Jag kände stort hopp om denna generation barn som fick växa upp och lära sig de här viktiga delarna av livet redan från så tidig ålder. Hopp om att den ljusnande framtid är deras. Ljus.
Så vad händer när en människa ger sig själv rätten att fullkomligt passera gränsen för vad samtycke är, vad ”Stopp! Min kropp!” innebär? När en person med sina vidriga handlingar nu har förstört en kropp, en själ, en trygghet, skadat en självbild. Raserat ett liv. Jo, då försvinner ljuset. Och ger plats åt ett ohyggligt mörker.
Så jag berättar för mina tonårsdöttrar. Sanningen. Frågorna hopar sig hos både dem och mig. Vem? Varför? Har polisen tagit honom? Och nu låter jag dem inte längre cykla eller promenera hem efter träningar eller från vänner. Ser till att de alltid är i sällskap av någon när de ska någonstans. Ett större allvar har lagt sig över deras tillvaro, fastän jag inte ville det, men är man förälder så är man. Och min själ blöder för dem som på grund av en annan människas avskyvärda handling (utan några som helst förmildrande omständigheter!), tvingats in i ett ännu större allvar, ett mörker och en ofrånkomlig och oåterkallelig smärta. Må ljuset en dag komma tillbaka till er.