Starka män, starka kvinnor – och Irokeserna…

Vissa säger att allt är männens fel. En smula onyanserad åsikt kan man tycka, men så är det. Nyligen var jag till exempel på en föreläsning med en före detta statsman. Den var i det stora hela bra och intressant.

Det stora problemet i världen, menade han, är att många av dagens ledare styrs av egenintresse och tycker att det är den starkes rätt att slå ned den svage.

Inga nyheter så långt. Alla vet att Putin krigar sig in i Ukraina, en Xi Jinping i Kina som konstant hotar sina grannländer, en eventuell ”Trump 2” senare den här veckan osv.

Sedan kom det: ”Det är alltså männens fel”, dundrar den före detta statsmannen, vilket han sedan upprepar ett flertal gånger.

Han säger alltså inte ”de här männen” eller ”dessa män och deras gelikar”, utan ”männen” i största allmänhet.

Trots att man hoppats på en högre nivå, så blir man knappt förvånad. Jag har hört samma sak sägas flera gånger förr. Det tycks vara en standard-gimmick hos en viss typ av föreläsare.

Varje gång han upprepar ”det är männens fel”, svarar några av kvinnorna i publiken tyst i kör: ”Jaaa…”
Också precis som vanligt.
En av dessa kvinnor är en högt uppsatt politiker i Region Dalarna.
Man suckar inombords.

Så medan ens könstillhörighet doppas i verbal tjära och fjädrar, tar jag tillfället att tänka på något annat: Som frågan varför vissa föreläsare väljer att uttrycka sig så här?

Är det, kantänka, för att de har många talaruppdrag för chefsgrupper på Sveriges Regioner?
Där är det kvinnor på över sju av tio chefsposter nuförtiden. Då kanske man som föreläsare hamnar på plus genom att såga hela det manliga släktet utmed fotknölarna?
En gemensam fiende är som bekant bra för sammanhållningen…
Man ger helt enkelt publiken vad man tror de vill höra.
Kanske är det så?

Kruxet är att forumet för dagen varken är en kommunal eller statlig sammankomst, och könsfördelningen är runt fifty-fifty. Jag ser hur några, både män och kvinnor, skruvar på sig åt hans misandri.

”Så det är MÄNNENS fel!”, ryar ex-statsmannen – igen.
”Jaaa…”, svarar samma kvinnor, igen, och i lagom volym för att inte störa föreläsningen, men ändå tillräckligt högt för att de närmaste männen ska höra, vilket gör det till ett skolboksexempel i passiv aggressivitet.

Nåja, statsmannen avslutar med korrigeringen att kanske inte precis varenda man på jorden är en våldsälskande barbar, vilket ju är skönt att höra. Och tacksamt nog så buar inte kvinnokören åt denna lilla eftergift åt planetens män.

Det är lite intressant, för just den här sortens polemiska åsikter är sannolikt en stor anledning till att Trump, Orban och deras anhang får så många röster som de ändå får. En dålig kraft lockar ofta fram en lika dålig motkraft.

Medan statsmannen tar all ära och redlighet av mans-släktet, tänker jag på en annan föreläsnings-gimmick som var poppis för tio, tjugo år sedan.

När man på den tiden ville lära sig mer om ämnet ”hållbarhet”, tog nämligen var och varannan föreläsare upp exemplet med Irokeserna.
Vissa av er har säkert hört om dem förr, men här finns också en koppling till dagens ämne, om ni har lite tålamod.

Så vi tar det en gång till.

Irokeserna var en av de mest framgångsrika stammarna av den nordamerikanska urbefolkningen. De var egentligen en samling stammar som också kallades ”Five Nations”.

Kopplingen till hållbarhet var att de, enligt vissa källor, levde efter filosofin att stora beslut ska tas med hänsyn till sju generationer framåt och bakåt i tiden, alltså runt hundraåttio år.
Det gällde allt från hantering av naturtillgångar till familjerelationer. Och långsiktigt tänkande är såklart grunden i ett hållbarhetsperspektiv.

Skulle världen levt efter den filosofin hade vi, som exempel, antagligen börjat dra i handbromsen för fossila bränslen långt tidigare. Inte nödvändigtvis enbart för att skydda miljön, utan för att det kan vara klokt att spara några droppar olja även till framtida generationer.

Det är fullt möjligt att Irokesernas sätt att tänka hade övertygat fler, snabbare.

Den största anledningen till Irokesernas framgångar var dock att de var duktiga på att hitta samarbeten med andra stammar, och att deras lag förbjöd att man tog livet av någon ur dessa.

Alltså ungefär som alla kloka människor tycker att världen borde styras idag.

Hos de framgångsrika Irokeserna var det förresten männen som styrde skutan. Ha!
Men, ska erkännas, det var kvinnorna, ”Mödrarna”, som valde vilka män som skulle styra.

Som en symbol fick de utvalda ledar-männen bära hjorthorn på huvudet. Visade sig någon sedan vara omdömeslös så kunde Mödrarna ”avhorna” honom och ta bort dennes rätt att styra. Mödrarna hade också vetorätt när stammen skulle ingå avtal, och när/om den skulle dra ut i krig.

Man kan gissa att dessa kvinnor knappast valde några mesproppar till män att leda stammen.

I ett sådant samhälle måste man ha ledare som ser till att man har stabil matförsörjning och har förmågan att formera ett starkt försvar mot andra mer aggressiva stammar (Irokeserna var kraftfulla krigare, när det behövdes). För den som har koll på både historien och nutiden vet att sådana kriser kommer förr eller senare.

Därför är det rätt beklämmande att våra egna politiker, inklusive ovan nämnda statsman, har lyckats göra precis tvärtom.

I decennier har de sänkt vår självförsörjning av livsmedel till bottennivåer, och dessutom stängde de ned nästan hela vårt försvar. De hade garanterat blivit ”avhornade” på nolltid av Irokesernas Mödrar, och ingen kvinno-uppviglar-gimmick i världen hade hjälpt.

Så nästa gång du är på en föreläsning där en snackpåse väljer att såga hela mans-släktet, eller någon annan grupp för den delen, tänk på Irokeserna.
För vi behöver varandra – och det är bara positivt.