”Som singel har jag haft mina mest lyckliga stunder i livet”

”Men hej, hur har du det? Har du träffat någon ännu?”

”Aha, är du singel? Men du ska se att det väntar någon runt hörnet.”

”Är det inte ensamt att bo själv?”

”Vadå, vill du inte träffa någon?”

Jepp, samtliga kommentarer tillhör varje vuxen singels tillvaro i mer eller mindre utsträckning. Antar jag? För det är väl ändå inte bara jag som fått dem? De sägs i all välmening. Antar jag? För det kan väl inte vara så att vi är lite konstiga och rentav besvärliga, vi singlar? Alltså att vi är lite svåra att förhålla sig till när vi inte riktigt passar in i den historiskt sett konventionella (heteronormativa) ”mallen”. För att vi lever själva. Vill inte skriva ”ensam”, för det är inte samma sak som ”själv”.

Varför är ”tvåsamhet” (eller fler för den delen) ständigt det mest eftersträvansvärda och ultimata målet? Ja, ja, javisst, fortplantningsdrift och flockmentalitet och allt sådant där som är inbyggt i den mänskliga naturen, bla, bla, bla. Men jag menar, det finns ju faktiskt singlar/ensamstående som trivs alldeles förträffligt med ”självsamheten”. Som har gjort ett medvetet val. För att få må bra. Som inte har bråttom, eller ser det som ett mål att hitta en partner för att göra livet exemplariskt och fullkomligt. Man behöver liksom inte per automatik tycka synd om eller utgå ifrån att bara för att man är singel så är det en tillvaro som levs i limbo, en transportsträcka som ska uthärdas för att nå målet.

Jag har nått det där målet flera gånger. Haft den där tvåsamheten. Och dragit X antal lärdomar av det. Lärdomar som fått mig att utvecklas – tackar, tackar –, lärdomar som lämnat mig trasig och borttappad och fullständigt utnyttjad, lärdomar som gjort mig så stark och lycklig så att jag kunnat springa med fjädrande skutt uppför hela Mount Everest om någon bett mig. Men jag drar lärdomar även i självsamheten. Otroligt viktiga sådana. Som jag aldrig skulle ha fått i mina tvåsamhetsliv.

Det är oerhört personlighetsutvecklande att vara singel – om man bara tillåter sig att öppna sina sinnen lite mer. För då får andra intryck plats, mer egentid, annat fokus, insikten om att man inte behöver en annan människa för att bli definierad och bekräftad. Om man inte har det på sin önskelista vill säga. Utan tvekan kan jag säga att som singel i fullvuxen ålder har jag haft mina mest lyckliga stunder i livet. Sicken frihet! (Fri tolkning av den hur tusan du vill).

Jag sprang på en gammal klasskompis – också singel – som formulerade sig så bra. ”Jag har märkt att andra har större problem med att jag är singel än vad jag själv har.” Jag kunde bara skrattande hålla med honom. Vi kom båda fram till att det faktiskt måste få vara okej att man själv får välja när man vill kryssa i rutan för ”Nu känner jag mig redo att släppa in någon i mitt liv”. Inte för att folk ska sluta tycka synd om en, eller för att det anses konstigt att gå omkring och vara singel en längre tid, utan för att man kanske kommit till en tid i livet där man helt av sig själv börjat längta efter den där speciella personen som kan bli både ens bästa vän och älskare, ens jämställda ”partner in crime”. Någon som tycker om dig precis som du är. Som tycker om dig för att du är den du är. Inte bara vara glad och tacksam för att någon verkar vilja ha dig lite sådär halvengagerat, inte bara nöja dig. För att slippa vara själv.

Så svaren på ovan kommentarer har personligen sett ut så här under min singeltid:

”Hej, det är fint, tack. Hur är det själv? Nej, jag har inte bråttom med det”.

”Okeeej, fast det är inget jag söker just nu faktiskt”.

”Nej, det är helt underbart! Jag gör precis som jag vill, när jag vill och hur jag vill”.

”Jo, någon gång vill jag nog det. Men jag vill inte bo ihop med någon igen. En särbo vore grymt.”

Mina observationer har visat mig att många av de ickesinglar som hört mina svar fått en drömmande blick och dragit en djup suck av längtan när de hört de två sista svaren. En del har faktiskt även undsluppit sig ett ”Åh, vad underbart det låter”. (Fri tolkning på den också). Nu var det längesen jag fick dessa frågor. Folk har nog lärt sig. Eller så har de hört att jag (äntligen?) har kryssat i den där rutan nu. Att jag är redo att släppa in någon i mitt liv.

Att det sedan finns en hel massa singlar som verkligen, verkligen avskyr självsamheten och längtar ihjäl sig efter tvåsamhet och en partners kärlek – till er säger jag bara: ”Vad fint att du är redo att släppa in någon i ditt liv. Det kanske väntar någon speciell alldeles runt hörnet”. Fast vilket jädra hörn? Det kan man undra.