Som glass med pölsa-topping

Med ett utdraget ”PIIIIIIP!” parkerar jag den lånade bilen. Den är ny, jättefin och skittråkig att köra. För den varnar, piper och blinkar för allt som jag, bara genom eget omdöme, lyckats undvika de senaste fyrtio åren.

Det här är jag inte ensam om att tycka. Häromdagen skrev en uppgiven motorjournalist att testande av bilar nuförtiden blivit som att vara matkritiker när all mat, från oxfilé till pannkakor och glass, har ett tunt lager pölsa över sig.

”Pölsan” är förarstödsystemen. De ökar säkerheten, men tar samtidigt bort känslan av eget ansvar, och mycket av glädjen. Man kan stänga av vissa genom att leta i menyer och trycka på knappar. Men nästa gång bilen startas så är de automatisk påslagna igen – och varnar, tutar, automatbromsar och tar över ratten…

Det är livsbejakande att lita på sig själv. Tyvärr ges vi allt färre möjligheter att göra det.

Det här får mig att tänka på något annat – men ändå samma: när vårt första barn föddes.

Det var i mitten av 90-talet och jag och min fru tillhörde plötsligt gruppen nyblivna föräldrar som, på grund av en lång flytt, saknade stöd av släkt och vänner, och hade noll erfarenhet av små barn.

När vi kom hem från förlossningen ställde vi bilbarnstolen med vår dotter på köksbordet. Vi tittade på varandra och sa: ”Jaha, då gör vi det här.”

Standardlitteraturen för föräldrar på den tiden var ”Stora boken om barn” och den var inhandlad. I övrigt tröstade vi oss med att människor lyckats ta hand om sina barn i alla tider. Vi hade mat, tak över huvudet och kärlek. Nu gällde det bara att skärpa sig och göra sitt bästa.

Eftersom det saknades någon att be om råd, webben var knappt användbar än och sociala medier inte uppfunna, fick man lyssna mycket på sina egna instinkter.

Det var rätt bra.

Som alla föräldrar så gjorde man såklart misstag. Men eftersom vi bara hade varandra så skapades också något helt eget. Med tiden blev man säkrare på vad man ville – och ännu viktigare: sållade bort sådant som inte kändes rätt.

Nuförtiden är det annorlunda. Alla har obegränsad tillgång till information och varje fråga förväntas ha ett tekniskt eller vetenskapligt svar. Har vi inte en studie eller en expert i ryggen så vågar vi knappt använda vår intuition.

Det kan göra oss mer lättledda, och med tiden handlingsförlamade.

Filosofen Immanuel Kant sa: ”Sapere aude! Ha modet att använda ditt eget förstånd!”

Han menade att vi ofta väljer att låta andra tänka åt oss eftersom det är bekvämt, men att resultatet kan bli en sorts självvald omyndighet. Har jag Google eller en AI som förstånd, och en teknisk pryl som styr bilen, behöver jag inte anstränga mig själv.

Jag behöver inte tänka.

För några år sedan läste jag om en pappa som flyttat till Silicon Valley i USA, där alla de största teknikföretagen samlas. Han noterade att han aldrig sett så få barn med smartphones i händerna.

Techföretagens anställda vet vilken skada deras apparater kan göra barnen, och håller dem borta. De flesta som tänkt efter förstår varför.

När man ger ett barn en apparat som är designad för att vara beroendeframkallande och som dessutom har all världens grymhet och perverserier bara några få knapptryck bort, och barn är nyfikna av naturen, krävs ingen expert som hävdar att det kan vara skadligt.

Det räcker med att tänka själv.

En teori varför vi hamnat här är att vi är överösta med information, men att allt färre tar sig tid att smälta informationen. Alltså låter den silas genom sitt eget livs erfarenheter och kommer fram till ett eget svar.

Men det kan vara svårt när det mesta vi läser har knådats av algoritmer som vill att vi reagerar snarare än reflekterar. Vi matas med åsikter som vi redan håller med om, och får kanske aldrig ens se motståndarsidans bästa argument.

Det är sannolikt också förklaringen till den ökande polariseringen. För polarisering sker när vi inte längre kan hantera nyanser. Och nyanser kräver eget tänkande.

Så kanske det är dags att vi skrapar bort lite pölsa från delikatesserna och smakar på glassen som den är igen? Att vi tänker efter lite längre och lyssnar mer på oss själva. Att vi inte låter rädslor och kontrollbehov gnaga bort livsglädjen.

I en sådan värld skulle det finnas en knapp för permanent avstängning av förarstödssystem i nya bilar. Jovisst, vi kanske skulle köra i diket någon gång ibland. Men hellre det än ett liv där vi bara är passagerare i vår egen existens.